Hallå? Vad hände med bloggen?

Det har varit väldigt tyst här. Vad har hänt med bloggen och med mig?

Ja det blev ungefär som jag hade förutsett med den här bloggen. Jag startade den som ett led i min webbredaktörskurs och tänkte ge bloggandet ett nytt försök men var samtidigt medveten om att det nog skulle bli glest med inlägg när kursen väl var över. Och så blev det.

Under våren hade jag fullt upp med mina universitetskurser. (Kursen i Storytelling var bland det bästa jag någonsin gjort!) Då jag ägnade så mycket av min ”arbetstid” vid datorn varken ville eller orkade jag ägna mig åt bloggande på övrig tid. Inte för att det har saknats ämnen att blogga om. Oj, oj, oj så många gånger jag tänkt att detta skulle jag skriva ett inlägg om. Men att gå från tanke till handling kan vara väldigt besvärligt.

Utöver studierna har det också varit annat på agendan, såsom Ullaredsäventyr, körresa, konserter med mera. Så kom sommaren och då borde jag ju ha tid men hela tiden har det funnits annat som gått före. Först skulle jag ju döpa min yngsta lilla släkting – min äldsta brorsdotters första barn. Det var på midsommardagen. Efter det stannade jag och barnen kvar i Halland för helgen efter konfirmerades min ena brorsdotter. Dagen efter det hade ”Partybrudarna” samkväm på Gothia Towers. Trevligt trevligt!

Tillbaka till Östergötland ägnade jag mig åt en ny kurs som jag köpte när jag var lite uttråkad och rastlös i början av sommaren. Nu står Officepaketet på schemat och först ut är PowerPoint. Det är kul. Sedan har jag och mamma varit i Manchester och hälsat på en brorsdotter och hennes sambo. (Jag har fyra brorsdöttrar om nu någon undrar.) Och nu är vi här.

Det är min ambition att hålla den här bloggen uppdaterad men det händer hela tiden saker som har förtur. Just nu håller jag på med en del dokumentation av vissa tråkigheter – det måste göras och det blir bra när det är klart men det är trist under tiden. Och så läser jag mycket – den delen av bloggen uppdateras faktiskt. Det går alltid att följa vilka böcker jag för närvarande läser. Nu är skogen full av blåbär så jag borde verkligen ge mig ut och plocka. Dessutom försöker jag varje dag ta en powerwalk med något sommar- eller vinterprat i lurarna.

Jag ska dock försöka skriva några inlägg om Manchester för det var en underbar resa i en jättemysig stad. Så kika in här emellanåt. Plötsligt händer det.

Att läsa kan väl också vara en sport, eller?

Så är sportlovet slut och imorgon blir det vardag igen. Skönt på många sätt. Under lovet pausade jag helt från studierna och unnade mig att läsa annat, närmare bestämt deckare. Jag har egentligen inköpsstopp för böcker (går sådär), eller åtminstone skönlitteratur. Det går ju bra att låna på biblioteket och jag läser aldrig om romaner och deckare. Facklitteratur vill jag helst äga själv, för att kunna anteckna och gå tillbaka och titta i. Men inför semestrar gör jag ett undantag och köper pocketdeckare. Dels för att de inte tar så stor plats i resväskan, dels för att de är lätta att ha med sig till poolen och dessutom väger de inte så mycket när jag ligger på rygg och läser. Man måste tänka på allt! Nu hade jag köpt på mig några deckare på Röda Korsets secondhand och en bokrea så jag hade laddat med fyra stycken. Där drog jag gränsen. Jag släpar nästan alltid med mig för många böcker men den här gången var det precis lagom. Jag började på den första på planet ner och började på den sista på planet hem. Det är perfekt att läsa på planet, då känns det inte alls lika långsamt.

De böcker jag har läst är:

  • Visning pågår av Sofie Sarenbrant (inte så förtjust i hennes böcker men den var okej)
  • Revolutionens barn av Peter Robinson (Alan Banks kan man alltid lita på)
  • Bron av Stephen Booth (inte den bästa Ben Cooper-boken, känns som en mellanbok efter de dramatiska händelserna i boken innan)
  • Själens dunkla rum av Peter Robinson (ännu en Alan Banks).

Den sista boken har jag cirka 180 sidor kvar på så den får jag läsa ut de närmaste dagarna, sedan är det slut med nöjesläsningen för den här gången. Har jag en påbörjad deckare är det väldigt svårt att få något annat gjort och nu behöver jag verkligen ägna mig helhjärtat åt studierna. Jag kommer nog ha någon facklitteratur vid sängen som jag kan läsa några sidor i på kvällarna – det brukar inte vara lika beroendeframkallande. Så sportlovet blev ett läslov men hjärnan ska ju också ha sin motion. Nu får jag längta till påsklovet – då ska jag ta mig an nya deckare.

Tillvarons parenteser 

En solsemester på vintern är naturligtvis härlig för vem som helst, en skön upplevelse och ett avbrott i vardagen. För mig är det mer än så. Därför envisas jag med att vi ska åka iväg varje år trots att barnen inte vill. 

Februari är alltid en kritisk månad för mig. Då har jag levt upp alla energireserver och risken för en ny depression är som allra störst. Resan på sportlovet är inte bara ett nöje för en vecka. Den hjälper mig hela vintern – först genom att jag har något att se fram emot och sedan genom alla härliga minnen. 

De senaste åren har jag levt under en enorm psykisk press på grund av olika orsaker. Det har påverkat min hälsa negativt på många sätt. Att leva med en konstant inre stress är förödande för kropp och själ. Det som händer när vi åker till Kanarieöarna är att jag får en paus ifrån allt det där, en vila som jag inte kan skapa på annat sätt. Det blir en vecka då jag väldigt tydligt kliver ur vardagen med alla måsten, all stress och alla krav. Men jag får också ett fysiskt och mentalt avstånd till allt det där som skapar den inre stressen och pressen. Jag kan andas ut, sänka garden, vila, varva ner och släppa taget. Under en vecka kan jag stänga ner systemet och koppla ur alla varningslampor och återhämta mig. Det är livsviktigt för mig. När jag ligger i solen och läser eller simmar i poolen då läker själen. Det låter säkert konstigt men jag kan nästan känna det. 

Sockerberoende på semestern 

Jag är alltså sockerberoende. Det kan du läsa mer om under fliken Fett och socker. För att må bra äter jag därför glutenfri lågkolhydratkost. Jag äter inte sötningsmedel, jag håller igen på mejeriprodukter (utom smör som jag äter mycket av) och äter bara frukt och bär i undantagsfall. Jag dricker också väldigt begränsat med alkohol eftersom alkohol triggar mitt sötsug. Dessutom har jag 10-15 kilos övervikt att bli av med och alkohol har alltid förtur i kroppen vilket blockerar fettförbränningen. 

Det här kan säkert låta torftigt och fanatiskt för många men jag äter jättegod mat som jag mår bra av och är sällan hungrig. Men det bygger också på att jag äter de flesta måltiderna hemma. Så fort jag ska äta någon annanstans blir det krångligare. Då gör jag ibland vissa avsteg – jag vet vad jag kan ”slarva” med utan att må dåligt. 

Nu har vi alltså varit på en veckas semester på Gran Canaria och där har vi haft all inclusive. Hur funkar det? Ja tidigare år har det inte funkat alls. Jag har torskat varje gång just för att jag inte visste att jag hade den beroendesjukdom som sockerberoende faktiskt är. I år kom jag till hotellet med annan kunskap om hur min hjärna fungerar och en annan beredskap att hantera situationen. Ändå var jag lite orolig för om jag skulle klara det. Mest därför att jag hade haft en del rejäla återfall i sockerknarkandet veckan innan semestern. Men nu när jag sitter på planet hem och skriver detta så är jag jättestolt över mig själv för jag klarade det!

Jag hade satt upp några ”regler” för mig inför resan. Jag skulle 

  • inte äta godis, kakor, efterrätter, glass eller bröd överhuvudtaget 
  • undvika gluten men inte till hundra procent (ingen pasta men sås med mjöl är okej) 
  • tillåta mig att äta en liten mängd potatisrätter då det inte triggar sötsug eller överätande för mig 
  • trots ovanstående två punkter fick jag äta lite friterad mat (det blev några lökringar och ett par små vårrullar) 
  • äta färsk frukt och färska bär
  • dricka alkohol, även enstaka söta drinkar.

Det här kan för många sockerberoende låta som en alldeles för lössläppt strategi. Men den funkade för mig. Det jag fick äta lite av åt jag bara lite av. Det jag inte skulle äta alls åt jag inte alls. Jag kände inte en enda gång att jag tappade kontrollen och åt mer eller andra saker än vad jag ville och skulle. Alkoholen orsakade inget sötsug då all inclusive-vinet är ganska blaskigt. De få söta drinkarna var heller inget problem. 

Här är det ju både en fördel och en nackdel med buffémat. Å ena sidan är det ganska lätt att välja mat som jag mår bra av och välja bort det andra. Å andra sidan är det en utmaning när det finns så mycket drogmat tillgänglig. Men det var nog det bästa av allt: att det inte ens var särskilt svårt att låta bli churros till frukosten eller de många olika efterrätterna. Och här tror jag att mina liberala regler hjälpte mig. Det blev troligtvis lättare för mig att avstå tårtor och kakor när jag visste att jag fick ta en skål med färsk frukt istället. 

Hur går det nu då, när vi kommer hem? Ja det återstår att se. En viss omställning blir det såklart – hemma äter jag ju bara två mål mat om dagen. (På förmiddagen dricker jag ägglatte och kaffe.) Jag kommer nu återgå till de strikta reglerna och jag tror att jag är hjälpt av att en sån här resa väldigt tydligt är något helt annat än vardagen. Det hade varit svårare om vi tillbringat veckan i en stuga i fjällen och jag varit så här liberal. Det vore för likt vardagen. Å andra sidan är det hypotetiskt – där skulle jag ju ha lagat min vanliga lchf-mat och inte gjort så stora och många avsteg. 

Det ska bli skönt att komma hem till sina vanliga rutiner, inte minst när det gäller maten. Jag har goda förhoppningar om att jag ska klara mig bra under våren. Och jag hoppas dessutom att jag har laddat upp med energi så att jag ska kunna komma igång och röra på mig lite mer. Då kanske jag kan börja jobba bort de där extra kilona som jag inte har någon nytta av. 

All inclusive – härligt eller förfärligt? 

Det finns många som har åsikter om att boka all inclusive på semestern. Alltifrån djupaste förakt till att beskriva det som det bästa som hänt sen ketchupen uppfanns. Men som med så mycket annat kan vi väl konstatera att det som passar bra för en familj inte är aktuellt för en annan utan att det behöver betyda att det är rätt eller fel, bra eller dåligt. Dessutom finns det en viss variation i vad all inclusive innebär i fråga om kvalitet och utbud. Men framför allt – och i slutändan – så handlar hela all inclusive-grejen om människors beteende. Det är inte all inclusive-idén som sådan som är problemet, om det nu överhuvudtaget finns ett problem, utan om människors sätt att hantera företeelsen. 

När vi reste utan barn skulle vi aldrig ens överväga att betala för något sådant. Då var det halva grejen med resan att gå runt och testa olika restauranger. Frukosten fixade vi själva och åt på balkongen. När vi för några år sedan återupptog chartersemestrandet var läget annorlunda. Då hade vi dels ett barn med diabetes som behöver tät påfyllning av mat, dels ett barn som vägrar att äta det mesta och som prövade vårt tålamod varje gång vi åt på restaurang. Att bråka om maten på restaurang två gånger om dagen var inte kompatibelt med den avkoppling som semestern var tänkt att utgöra. Så efter en del funderingar valde vi all inclusive. 

Nu har vi bott på fyra olika hotell med det konceptet och har sett fyra olika varianter på vad som ingår och hur det fungerar. Vi har inte bott på de mest exklusiva hotellen men inte heller på riktiga lågbudgetställen. Vad drar jag för slutsatser av det vi tagit del av? Är all inclusive värt pengarna?  Det beror helt på hur man räknar, vilket perspektiv man väljer. Det man betalar för är framför allt bekvämligheten. Att barnen kan välja själv vad de vill äta och om det är något de inte tycker om så kan de gå och prova något annat så att de blir mätta vid varje måltid. Kvaliteten på maten och drycken har varit väldigt olika på de hotell vi bott på. Men ibland är det inte maten i sig som det är fel på utan att vi som gäster inte riktigt kan välja från buffén. Vi tar lite av allting istället för att välja några saker varje måltid. Blandningen gör att allting smakar likadant efter några dagar. Konsten med buffémat är att välja och att avstå. 

Bara för att allting ingår måste man inte överkonsumera varken mat eller dryck. Att det är fri glass och läsk till barnen innebär inte att de ska äta och dricka hur mycket som helst. Som föräldrar har vi fortfarande ansvar att sätta gränser – precis som vi också får sätta gränser för vår egen konsumtion. Visst dricker jag mycket mer vin här än jag någonsin skulle göra hemma, men det är betydligt mindre alkohol i det här vinet. Och även om det går att fylla på hela tiden så har de flesta av oss någon slags gränser för vår konsumtion. Det är när man inte tar ansvar och sätter gränser för sig själv och/eller sina barn som det hela spårar ur. Men det är faktiskt inte all inclusive-idéns fel. 

Efter den här semestern känner vi oss ganska klara med all inclusive. Nästa gång blir det troligtvis en annan lösning. Kanske återgår vi till det när barnen blir omättliga tonåringar – det får vi se. Men nu vill vi hellre satsa på god, varierad mat och lite bättre vin. I glas istället för plastmugg. 

Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne.

Nej här är tamejtusan inte sol nånstans. Och definitivt inte i sinnet. Då får man ta till det gamla knepet ”fake it ’til you make it”. Så jag tänder min dagsljuslampa bredvid datorn och får en massa lux rakt in i ögonen. Jag vet inte om det funkar men det skadar i alla fall inte. Och idag inledde jag också operation förberedande solning vilket innebär att jag besöker solariet en gång i veckan fram till sportlovet när vi åker till Gran Canaria. Det är en väldigt bra taktik. Förutom att jag får en stunds värmeterapi nu under de kallaste veckorna på året, så kan jag sola på semestern utan att bränna upp mig fullständigt. Alternativet är att jag smörjer in mig med solskyddsfaktor 30 och det är inte helt kul att betala en halv förmögenhet för resan och sedan komma hem lika blek som när jag åkte. Nej, fram för lite fusksol och fuskljus så blir allting hur bra som helst.

Tecknad bild på sol