Om grisar och pölar – någon form av påskbetraktelse

Den lilla grisen Benny och hans lillebror ska gå ut och leka. Akta er för pölen, säger mamma. Benny och lillebror springer till pölen för alla är där. Både de dumma och de snälla. Snällast är Klara. Och de springer och leker och så ramlar ju lillebror i pölen och skriker för livet. Men Klara hoppar i och räddar lillebror. Och han får sitta i hennes knä med trynet mot hennes kind tills han blir glad igen. Och de springer hem men det regnar så de blir blöta. Men mamma står i dörren och tar emot dem och säger kom in så ska jag torka er.

Ja, det är ungefär handlingen i boken Nöff nöff Benny av Barbro Lindgren som jag brukade läsa för mina barn när de var små. Jag tänker nu att det är som en liten frälsningshistoria. Mamma Skaparen sänder ut barnen i världen och varnar dem för pölen. Men barnen vill göra som alla andra så de springer genast dit. Det är ett syndafall. Rakt ner i pölen. Men där finns Frälsaren Klara som räddar den som fallit i pölen. Hon lyfter upp dem och tröstar och ger livet åter. Och så kan barnen springa hem till modershuset igen.

I påskdagens berättelse springs det också. Men kanske inte till pölen. Det springs till graven. Alla vill dit. Kvinnorna som ska ta hand om Jesus kropp. Och lärjungarna som ska se att kroppen inte är där. Alla springer. Alla vill se, alla vill göra sin grej, alla vill vara med på ett eller annat sätt. Och de springer för att se att det inte finns något att se. Så knasigt kan det vara att vara människa ibland. Ibland behöver vi se för att tro och ibland behöver vi se att inget finns att se, för att tro.

Vi springer runt i livet. Kanske inte alltid bokstavligt. Men vi är väldigt mycket på väg. Hit och dit. Om inte med våra kroppar så i våra tankar och i vår längtan och vår oro. Alltid på väg. Och det finns så många pölar att ramla i. Men det finns en Klara. Eller en Jesus. Som lyfter upp oss gång på gång. När vi aldrig lär oss utan ramlar i igen så kastar han sig i och räddar oss och bär oss i trygghet, vi får vila i hans famn tills hjärtat lugnat ner sig. Och så där håller det på ända till den dag då vi vänder åter till modershuset. Eller fadershuset. Hem till den Gud som är som en far och en mor för oss.

Och vi springer runt i livet och vi tror på det vi ser men missar det som finns alldeles framför oss. En tom grav är ju inte främst tomhet. Den är liv och kraft och hopp. Ser vi det vi inte ser eller stirrar vi på tomheten?

Just nu, den här våren, tittar vi maniskt på staplar och kurvor och siffror för att förstå och göra det svåra begripligt, hanterbart. Men det viktigaste är allt som inte syns. Livet syns ju inte i något diagram. Bara döden. Döden är den enda definitiva siffran men alla som lever och alla som varit nära döden men fick vända om, de som räddades ur pölen, dem har vi inte heller några jättesäkra siffror på. Då är det lätt att tro att döden är det enda sanna för den är det enda mätbara. Tack gode Gud för det omätbara vildvuxna livet som inte låter sig fångas i statistiken. Vi sörjer så klart de döda, men låt oss inte glömma att se och älska de levande, de som befolkar vår livsscen med sina torftiga svårbegripliga karaktärer. Alla ska dö, men alla ska inte dö nu och inte av detta. Nu ska vi leva, och springa, och falla, och resa oss igen. Alltid med vännen vid vår sida. Klara. Eller Jesus.

Vi springer runt och vi tittar i tomma gravar och vi faller i pölar och vi blir tröstade och vi fortsätter springa. Tills en dag när vi inte springer mer. Tills en dag när vi blir en definitiv siffra. Är det slut då? Nej. Den tomma graven, det som inte finns och inte syns, är det sannaste och verkligaste av allt. Han som låg där, död och kall, lever på nytt. På ett annat sätt som vi inte kan förstå. På ett sätt som trotsar tid och rum och som definitivt inte låter sig fångas i diagram och kurvor. Jesus har gått före, från döden på korset och döden i pölen, från det sista andetaget på intensiven bland frasande skyddskläder, från det plötsliga hjärtstilleståndet, från hoppet rakt mot det iskalla vattnet, från den utdragna kampen i cellgifternas vidriga landskap. Och när vi till slut släpper taget om livet faller vi inte fritt utan rakt ner i hans famn. Han har varit där. Han är där. Och han som gått vägen före oss, från död till liv, bär oss in i ett okänt landskap. Där står Gud, modern och fadern, och väntar och säger kom så ska jag torka er, jag ska torka era tårar. Nu är ni hemma igen.  

Passionstid. Tankar en palmsöndag.

Palmsöndag. Jubel och sång. Fest och trängsel. Så lätt det är att dras med av stämningen. Ibland utan att riktigt förstå. Men man vill vara där. Man vill vara med. Och det är som om hyllningarna föder ny förväntan och nytt jubel så att yran till slut lever sitt eget liv. Det bara snurrar på. Varför kom vi hit egentligen? Vad handlar det om? Och mitt i allt liksom guppar han fram på åsnan. Jesus. Han ser nästan lite skygg ut. Visst ler han mot dem han möter med blicken, men ändå, det är som om leendet inte riktigt når ögonen. Det finns en skugga, som ett slöjmoln över själen.

Sådär är det ju för det mesta. Livet är sällan bara party och fredagsmys. Kampen finns där hela tiden. De där stråken som gör att tillvaron får djup och perspektiv och inte bara är slät yta. På varje fest finns det några som mitt bland parfymdunster och klingande glas kämpar med hela tillvarons tyngd på sina axlar. Men det är ju inget vi pratar om och berättar så där i förbigående innan vi hugger ett par snittar till. Det får istället vila som en vibrerande baston under allt som pågår. Eller som en ångestklo som griper tag om hjärtat just när bordsgrannen levererar poängen i sitt väl inövade spontana skämt.

Jesus är närvarande i palmsöndagens feststämning. Han vet att den är viktig. Men han bär också vetskapen om att imorgon är en annan dag. Att den som är min vän idag sviker mig imorgon. För så är det att vara människa. Grottmänniskans kamp för överlevnad lever vidare genom årtusenden. Äta eller ätas. Hugg innan du själv får kniven i ryggen. Survival of the toughest.

Jesus har försökt prata med sina vänner om det som ska komma. Jag ska lida och dö. Jag ska bli tillfångatagen och avrättad. Jag ska bli övergiven och förrådd. Av er. Men de viftar bort det. Nä, hörru, så där ska du inte tänka, det klart att det ordnar sig! Tänk positivt! Välj glädje! Du skapar själv din framtid!

Glädjeväljarprofeterna och lidandeförnekarna finns överallt. De som blir så rädda av att höra om andra människors svåraste stunder att de helt kör över dem. Tystar ner berättelsen. Om vi inte pratar om det så finns det inte. Det är ett av de största sveken en människa kan drabbas av. Att inte få berätta sin berättelse sådan den är. Att andra tar över berättelsen och målar över det otäcka med regnbågar och kattungar. Om den utsatta människan inte ens får äga sin egen utsatthet – vem är hon då? Vad är hon då? Ingenting.

Men Jesus han vet ju allt det där om hur vi människor är. Att vi sållar alla intryck och bara hör det vi vill höra. Filterbubblan är ingen ny företeelse. Så han suckar överseende. Och levererar lite bra oneliners som vännerna förhoppningsvis förstår och kommer ihåg sedan. När han inte är kvar.

Så inleds den stilla veckan. Den andra veckan i passionstiden. Passion som i lidande. Passion som i känslor så starka att de inte ryms varken i kroppen eller i språket. Det är lätt för oss som har facit i hand och vet hur boken slutar att hoppa över de jobbiga bitarna, att läsa om långfredagen med påskdagen som tolkningsnyckel. För vi vill ju ha ett lyckligt slut. Vi vill ju tro att allting har en mening. Eller som man ibland säger till en del människor som går igenom helvetet på jorden – att det är de starkaste människorna som får de svåraste prövningarna. Men tack då. Gud, varför gjorde du mig inte svagare?!

Nej lidandet är bara lidande. Det är inte bra för någonting. Och även om det händer att vi lär oss saker av de svårigheter vi möter så finns det ingen annan än den lidande människan själv som har rätt att uttala sig om det. Efteråt.

Vi lever efter påsken. Men också innan påsken. Och i påsken. För påsken sker gång på gång i våra liv. Det kommer skärtorsdagar och långfredagar och, förhoppningsvis, också påskdagar i våra liv. För en del av oss är det en ständigt upprepad livsrytm. För andra är det några enstaka tillfällen i livet som påskens mönster, dopets mönster upprepas. Från död till liv. Den uppochnedvända loopen. Och allt har sin tid. Låt det ha sin tid. Låt den stilla veckan i livet, vara stilla. Tvinga inte fram en falsk påskglädje i förtid. Glädjen kommer när den kommer. Låt dagar av svek och plåga och tomhet få finnas. De är lika mycket liv som de underbara dagarna när tillvaron tar dig i sin famn och dansar.

Vad vore berättelsen om Jesus om inte stilla veckan fanns? Vad vore berättelsen om Jesus om den bara innehöll en tom grav? Berättelsen vore just tom. Meningslös. Det betyder inte att allt lidande har en mening. Men vi kan inte bara sätta fokus på påskdagens morgon och låtsas som om tiden fram till dess inte finns. Och vi kan inte låtsas som om vårt livs skärtorsdagar och långfredagar är parenteser, transportsträckor som ska hastas igenom så fort som möjligt. Då missar vi ju allt som händer de dagarna. Vi missar en stor del av livet.

Du ska se att det blir bättre. Efter regn kommer sol. Efter vinter kommer vår. Ja. Men det är lika sant att det kommer regn igen. Och höst. Och ännu mera vinter. Att bara ta höjd för det som kommer längre fram är att förneka det svåra. Men så gjorde inte Jesus. Han tillät sig att vara ofattbart ledsen över vännerna som svek. Han tillät sig gråta av vånda. Han tillät sig att ropa ut sin övergivenhet. Ska då inte också vi få tillåta oss allt detta? Och ska vi inte tillåta varandra detta, utan att släta över och komma med käcka affirmationer?

Vi hoppas på påsken. Men vi vågar också möta ensamheten, smärtan och sorgen. För vi vet att vi möter den tillsammans med Jesus, med livets Gud som bär universum och bor i vårt hjärta.