Bortom blomsterhav och ljusmanifestationer

Det finns så oerhört mycket att skriva om terrordådet i Stockholm i fredags. Så många vinklingar. Vi kan diskutera vad som låg bakom dådet och hur det blev möjligt. Eller så kan vi diskutera polisinsatsen. Eller medmänniskorna som hjälpte de skadade på plats innan räddningsfordon kom fram. Eller så kan vi prata om de ”medmänniskor” som istället för att hjälpa skadade eller täcka över kropparna efter de människor vars liv omedelbart flydde, valde att att fotografera och lägga ut bilderna på nätet. Vi kan också tala om mediernas roll, hur mycket och vad som rapporterades. Och vi kan naturligtvis prata om offren, de sörjande, de drabbade – men också alla manifestationer som hållits efteråt. Allt detta kan vi prata om i olika forum och med olika infallsvinklar.

Jag vill tala om det som inte syns på torgen bland blommor och ljus. Det som inte sägs från scener och ledarsidor. Jag vill tala om hatet. Det hat som var så enormt redan innan fredagen den 7april 2017 kl 14.53. Hatet mot invandrare och flyktingar och i synnerhet muslimer. Men också hatet mot våra politiker och tjänstemän, och hatet mot alla människor som vill hjälpa medmänniskor på flykt och underlätta integrationen. Allt det där hatet, som jag inte trodde kunde bli större, det blev med ens så enormt mycket större, starkare och vidrigare. Jag vill lyfta fram ett exempel på detta där det vedervärdiga hatet spränger alla gränser för anständighet, vett och sans.

I samband med händelserna vid Åhléns så rapporterades det om skottlossning på olika håll i Stockholm. Enligt polisen är detta obekräftade uppgifter men självklart skapade det en oro och anledning för polisen att kontrollera saken. Fridhemsplan var en av de platser där det skulle ha förekommit skottlossning så både polis och media kom dit.

Jag har dolt barnets ansikte och även personerna i bakgrunden, då identiteten inte är intressant för sammanhanget.

När reportern filmas kan TV-tittarna se en kille på cirka 10-11 år som står bakom och flinar och gör tummen upp. Ett högst ordinärt beteende för ett barn som ser sin chans att komma med i TV. Barnet är sannolikt på väg hem från skolan och har sannolikt ingen aning om vad som hänt i staden, eller omfattningen och betydelsen av det. Det hör till saken att barnet är mörkhårigt, men inte mörkhyat, och en kvalificerad gissning är att minst en av hans föräldrar är utlandsfödd men det kan vi inte veta av vad vi ser. Och vi kan absolut inte veta något om vilken religion han och hans föräldrar eventuellt bekänner sig till. Inget av detta spelar dock någon roll för de islamfientliga rasisterna. Att deras egna barn troligen skulle betett sig likadant i samma situation är inget de reflekterar över. Allt de ser på den här bilden är en muslim och terrorist. Det är helt befängt. Hatstormen mot detta barn finner inga gränser. Och det levereras ogenerat från män och kvinnor i alla åldrar och oftast från alldeles vanliga facebook-konton. Jag har här klippt ut några av kommentarerna, helt autentiska med särskrivningar och allt,  i ett av de många inlägg som gjordes med den här bilden. Detta är alltså bara en del av allt man skriver om ett barn man inte vet någonting om:

  • Det ligger i generna på dom
  • Satan är där??
  • Ett svin
  • Vilken jävla musse unge! ?
  •  Grip apungen omedelbart.
  • Jävla flinande apunge, far åt helvete…
  •  Kackerlacka
  •  Muzzlimsvinen skrattar?
  • Ett blockmongo
  • Fy fan! När nån gör tummen upp efter en sån här sak så ska man bryta bägge tummarna ????
  • Det där med att hugga händerna av folk känns kanske inte så dumt när man ser en sån horunge.
  •  … eller bryta nacken till!
  •  Bryt av fingrarna med tång
  • Är det någon som hade förväntat sig nåt annat från en svartskalle
  •  Plocka den fan
  •  Äckelunge!
  •  Jävla hor musse unge
  •  Men vad I helvete! ?
  •  Smutsiga horunge.
  •  Litet jävla as!!??
  • Satans äckelunge?
  • Typiskt afghaner
  • Mussarna är väl glada nu?
  • JÄVLA INVÄLLARE.
  • neandertalare!
  •  DITT LILLA SVIN INGEN GRISMUSLIM GÅR SÄKER LÄNGRE I SVERIGE…
  • Jävla snorunge???
  • Satans skäggbarn…Ut med skiten.
  • Den lilla svarta jäveln
  • SD 2018
  • Det är en ouppfostrad, förmodligen blivande terroristskitunge som borde förpassas ut med första bästa flyg härifrån!
  •  Det är hets mot folkgrupp ! Kan ingen anmäla fan skapet!
  • Han gör tumme upp barnet, han har nog fått lära sig hemifrån att de ska förgöra och döda svennar
  •  Ut med det svarta packet ur landet,
  • Bara slå han på käften
  • Jävla äckelunge!!!
  • skulle vilja slå in tänderna och bryta tummarna på den jävla pissluffaren
  • En fet örfil borde någon gett honom.
  •  Hjärntvättat jihadistkräk! ?
  • Dessa har de styrande släppt in i VÅRT LAND

Det ska nämnas att detta blev för mycket till och med för en del av medlemmarna i de aktuella rasistgrupperna. De protesterade och sa att det är ju bara ett barn, är ni inte riktigt kloka och så vidare. Då fick de veta att de var fittor som skulle hålla käft och annat i den stilen.

Det är fantastiskt med all kärlek och omsorg vi sett de senaste dagarna. Men vad ska vi göra för att få ett slut på näthatet? Den linje jag driver är att ingen kan ”omvända” okända människor. Däremot blir det betydligt mer kännbart när någon jag känner bevisar att påståendena jag sprider är fake news, eller uppmärksammar att jag delar inlägg i och från rasistiska grupper.  De här människorna som sitter och skriver avskyvärda saker är någons granne, farmor, dotter, arbetskamrat, tennistränare och så vidare. Det är dem vi måste rikta in oss på. Därför uppmanar jag alla att utsätta sig för den prövning det innebär att läsa på de rasistiska grupperna och sidorna då och då, för att se om någon du känner rör sig där. Och våga ta debatten med dem. Ifrågasätt, motbevisa, gör tydligt att det inte är acceptabelt. För vi kan faktiskt inte ha vuxna människor som sitter och dödshotar barn. Det är ett beteende som inte får plats i en civiliserad kultur.

 

Älskade Berlin

Så kom terrorn också till en plats som jag har en relation till. Inte bara till en stad jag känner utan till en specifik plats där jag varit så många gånger. Precis vid Kaiser Wilhelm Gedächtniskirche, där jag och Peter strosade i hettan förra sommaren, där jag varit tillsammans med arbetskamrater från både min nuvarande och min tidigare arbetsplats och där vi alltid har mötesplats när vi reser till Berlin med konfirmanderna. Det är en underbar plats som verkligen rymmer allt vad Berlin är för mig. Den sönderbombade kyrkan som ett utropstecken över den förfärliga historien intill den nya kyrkan med sitt fantastiska blå sken. De stora gatorna som visar på Berlin som mötesplats, torget med försäljare och gatuartister, shoppingen, matställena. Och här och var, på gator och trottoarer, små tysta minnesplattor över människor som blev offer för förintelsen. Åh jag älskar Berlin och jag älskar just den här platsen. Och det är inte konstigt att detta blev målet för ännu en terrorattack. För den här platsen står för frihet och mångfald – allt sådant som terrorn vill utplåna. Men här kommer den inte att segra. Är det någonstans som människor kommer att stå upp gemensamt i kärlek, frihet och framtidstro så är det i Berlin. Och jag tänker fortsätta åka dit.

Som vanligt har IS tagit på sig attentatet. Det hör till. Det innebär inte att den eller de som ligger bakom aktionen har något som helst med IS att göra. Man kan säga att IS tar åt sig ”äran” för det. Som vanligt leder också attentatet till nya hatvågor mot muslimer och flyktingar/invandrare rent allmänt. Jag vill inte på något sätt förringa att det finns en islamistisk extremism som använder terror som sitt främsta vapen. Det finns absolut. Och det finns människor i Sverige och i Tyskland och i de flesta andra länder som sympatiserar med dem. Men de är en minoritet och har inget som helst stöd hos de flesta andra muslimer som idag lever i väst. Ska vi bekämpa terroristerna är det viktigt att vi skiljer på de här människorna. För det är just när unga muslimer som lever ett helt vanligt liv här i Sverige, blir misstrodda, hatade, diskriminerade och så vidare som de löper risk att dras med i extremismen.

Det är också viktigt att uppmärksamma vad den allt mer öppna rasismen och islamfientligheten på nätet kan leda till. De flesta som sitter vid skärmen och vräker ur sig sitt hat mot muslimer och invandrare skulle aldrig gå till konkret handling. Men så finns det en liten minoritet som faktiskt tror att de blir hjältar och gör något bra om de sätter eld på ett asylboende eller skjuter ner flyktingar. När det är en svensk som gör något sådant brukar det inte betecknas som terrorism. Man brukar säga att det är ett vansinnesdåd, en ensam galning. Ofta är det en ung man med psykisk ohälsa och/eller någon form av utanförskap i samhället. Inte sällan har han problem med sociala kontakter. När han sitter där på sitt rum och läser allt som skrivs om flyktingar/invandrare/muslimer så börjar något växa i honom som sedan gör att han går ut och omsätter det digitala budskapet i smärtsamt konkret handling. Vi har sett precis detta hända i Sverige. ALLA som suttit och skrivit hatiska kommentarer på nätet har del i skulden för den handlingen.

Men självklart kan precis samma sak hända med enskilda individer av annat ursprung. Självklart kan en ensam, ung, psykiskt instabil muslim i Nice, München eller Berlin sitta vid sin dator och läsa vad islamistiska extremister skriver, extremister som i de flesta fall aldrig själva skulle ta till vapen men som uttrycker hat och en skev världsuppfattning. Och så en dag omsätter han det digitala budskapet i smärtsamt konkret handling. Han gör det inte på uppdrag utav någon terrorcell, han har bara snappat upp budskapet han matas med i sitt flöde. Är han terrorist eller är han en ensam galning?

Nu ursäktar jag självklart inte de här aktionerna oavsett nationalitet och ursprung på gärningsmannen. Jag menar inte att psykisk ohälsa är någon förmildrande omständighet. Min poäng är för det första att vi behöver definiera gärningar och gärningsmän på samma sätt oavsett deras bakgrund och för det andra att när det gäller dessa unga män (och ibland, men mycket sällan, kvinnor) så måste vi se att det som sägs och skrivs på nätet påverkar människors sätt att tänka och i vissa fall får det katastrofala konsekvenser. Därför måste vi göra allt vi kan för att markera mot och kväva näthatet och all falsk information som sprids – oavsett vem det riktas mot.

Suckar över dumhet och suckar av lättnad

Vilken dag! Jag är alldeles matt. Det här var dagen D, dagen då min närstående skulle få veta om sommarens cancerbehandling hade haft effekt. Eller, vi vet ju att den haft effekt eftersom besvären som allting började med inte finns kvar, men frågan var om tumören var helt borta eller om någon skit fanns kvar. Idag skulle besked ges men jag visste inte riktigt vilken tid läkarbesöket var så jag gick här hemma och var rastlös och funderade på att bara gå och lägga mig och hoppas att jag somnade så att tiden gick. Men så strax efter elva kom ett sms: Cancern är borta!

Inte blev det lättare att koncentrera sig på studierna då. Jag var helt darrig i benen en lång stund efteråt. Det är så himla skönt. Någon gång måste ju ett liv ta slut och det känns väl nästan alltid för tidigt. Och just den här cancern är en jäkligt elak typ som kanske inte alls accepterar ett nederlag. Men just precis nu kan vi andas ut. Vi har fått mer tid tillsammans. Jag är så tacksam.

Så det har varit många suckar av lättnad idag och en del av den stress och spänning jag burit i kroppen den senaste tiden rann av mig. Men det finns olika slags suckar, det är inte alla suckar som gör att man känner sig lugn och utvilad. Vissa suckar gör mig bara matt och trött. Som när jag suckar över människors inskränkthet, över fördomar och cynism. Det är många såna suckar i dessa dagar – inte minst efter Lucia-debatten. Och när jag ser att Nordisk ungdom har demonstrerat utan för Åhléns med en banderoll med texten ”Lucia var en vit kvinna”, ja då suckar jag så djupt att jag får total syrebrist. Vad är det för fel på folk? Hur har vårt samhälle blivit så här? Och kom nu inte och skyll på att det är politikernas eller ”massinvandringens” fel för det finns INGEN annan som bär skulden till det alltmer öppna hatet än de som själva hatar.

Mitt i alltihop har ledarna för den svenska kristenheten gått ut och gemensamt startat Juluppropet för en human migrationspolitik. Och då vet man ju vad som händer – näthatet mot Antje Jackelén kommer som ett brev på posten. Och man drar upp en massa gamla skrönor och rent skitsnack. Så då blev det lite nätaktivism i den frågan också, men mest genom att jag tipsade andra, mer hårdhudade personer, om vad som var på gång.

Nu ska jag försöka hitta de sköna suckarna igen, lättnaden och glädjen över att vår familj får fira jul och nyår med hopp och tillförsikt. Ikväll blir det körövning inför helgens julkonsert. Det är bra, att sjunga är lite som att sucka på det bra sättet.