Lillduvan recyclar – Juldagsvers

Juldagen – en av årets bästa dagar. Vanligtvis brukar jag ha två julottor på morgonen, sedan åker jag hem och äter second breakfast med familjen innan jag lägger mig en stund och återhämtar mig efter att ha gått upp vid fyratiden. I år var det istället julnattsmässa – så underbart. Men juldagströttheten är den samma. Då är det underbart att bara mysa omkring, äta rester, sitta i fåtöljen med en bok, lyssna på sonen som bygger lego… Gött!

Idag återanvänder jag en liten vers som Facebook påminde mig om att jag hade skrivit för några år sedan.

Adventsljusen slocknat ett efter ett
Tomten har åkt och jag är mätt.
Av julstressen syntes ingenting till
Vi firar vår jul precis som vi vill
Och pojken i krubban så liten och söt
Blir lika bra firad med färdigköpt gröt
Nu Jesus är född, Gud själv i en kropp
För att ge åt oss alla en stråle av hopp
Det får vi minnas, åtminstone ibland
God jul kära vänner i hela vårt land.

Att sjunga i mässan var annars jättefint även om uppdraget innebar att jag fick en för mig helt ny sång i handen när vi samlades vid 22-tiden. Dock, för oss altar var den inte så svår så det gick bra men jag är väldigt impad av de två sopranerna som fick dra lasset. Carol of The Bells finns i en mängd olika versioner och man kan höra den i många olika filmer, till exempel Ensam hemma och Harry Potter.

Facebook-vänskap är visst på riktigt

Idag var jag tvungen att åka in till stan och fixa ett par saker. Jag har skjutit på det i det längsta för jag vill ju helst inte åka utanför 50-skyltarna, typ. Nåväl, nu var det dags. Dock gjorde jag det hela till en betydligt roligare utflykt genom att boka in en lunch med en vän. Det var sannerligen på tiden – vi har väl pratat om det i ett par år! Nu fick vi möjlighet att ta en långlunch och prata om livet och alla dess märkligheter. Och det var så himla skönt och bra att få prata med någon som inte tillhör min vanliga krets av människor, någon som ser saker på ett annat sätt och ser helt andra möjligheter. Just den här vännen är lite speciell, vi har nämligen träffats via Facebook.

Ibland fnyser folk åt Facebook-vänskap, man menar att den är ytlig och inte lika ”riktig” som vanlig, klassisk vänskap. För mig är det helt fel. Jag har massor av vänner, som jag idag ser som nära vänner som jag delar tillvarons stora frågor med, och som jag har träffat via Facebook. En del av dem har jag sedan träffat face to face, andra har jag inte träffat mest på grund av geografiskt avstånd. Ändå känner jag mig närmare dem än vissa vänner som jag träffar ofta.

Jag tror att det till viss del kan handla om att jag har Aspergers syndrom. Jag är inte beroende av ögonkontakt och kroppsspråk, jag har svårt att läsa det språket och har svårt att känna mig avslappnad och ”med” i samtal med andra människor (förutom de som jag känner mycket väl och som jag är trygg med). På nätet är samtal och möten mer direkta, konkreta och det passar mig mycket bättre. Utan Facebook skulle jag vara jätteensam tror jag, för många av de vänner jag pratar ofta med på chatten skulle jag inte prata med på telefon eller träffa för en fika. Inte bara för att de bor långt bort, utan för att det är så mycket svårare för mig. Det vet alla ni som faktiskt bor i närheten och som försöker få till en träff med mig. Inte det lättaste!

Nåväl, några timmars utflykt till stan har fullständigt tömt mina energidepåer och helst skulle jag stanna hemma ikväll, men det blir körövning ikväll också. Ikväll är det bara kammarkören som övar, igår övade vi tillsammans med kyrkokören. På söndag smäller det, julkonsert i Stora kyrkan med stor orkester och hela härligheten. Det blir hur bra som helst!