Herrens moder

Fyra tända ljus

När jag fick barn blev det outhärdligt att se på nyheterna. All världens ondska, alla katastrofer och all orättvisa kröp under skinnet på mig på ett annat sätt än tidigare. Det gick inte att distansera sig från det. Och allra värst var det när det drabbade barn. Jag har suttit vid så många köksbord och pratat med dopföräldrar som beskriver samma sak. Då blir det inte svårt att relatera till dopgudstjänstens befrielsebön: ”Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria NN från mörkrets makt…” Föräldrarna förstår precis. Ondskan och mörkrets makt finns i världen, runt omkring oss och ibland inom oss. Här får vi be att barnet inte ska bli utsatt för eller själv ta del i detta.

Maria vet mer om den smärtan och oron än många andra. Jag undrar ändå hur det var för henne att vänta sitt barn och ta hand om den nyfödde. Kunde hon också vakna i panik av att inte känna några fosterrörelser och försöka väcka barnet i magen och sedan känna lättnaden när det kom en ilsken spark tillbaka? Hon hade ju fått veta att barnet skulle komma att bli någon alldeles speciell – oroade hon sig ändå för missfall? Och vad skulle det i så fall betyda – att hon bara inbillat sig alltihop om det särskilda barnet. Kunde hon plötsligt drabbas av en iskall känsla som gjorde att hon skyndade sig fram till sitt sovande barn för att se om han fortfarande andades? Jag tror det. Jag tror att hon kände samman förlamande oro och rädsla som alla föräldrar kan känna. Och jag tror att hon också kände ondskan i sin egen kropp när andra barn drabbades.

Också genom din egen själ ska det gå ett svärd, säger Symeon till Maria när den lilla familjen kommer till templet med sitt barn. Det där svärdet fick hon nog känna många gånger.  Hur outhärdligt måste det inte ha varit för henne att höra berättelserna om alla de små barn som dödades när Herodes ville utplåna hennes son? Hur kändes det att vara den mamma som faktiskt hade klarat sig genom att fly till ett främmande land? Lyckan och lättnaden var nog inte odelad. Kanske något att fundera över nu när vi möter människor som flyr från våld och förtryck och kommer hit. De överlevandes skuld är något som för många är outhärdligt att leva med.

I kyrkans historia har man ofta talat om Marias lydnad som ett föredöme. Lydnaden har också använts för att förtrycka. Kvinnor ska tyst och ödmjukt böja sig inför Gud och annan överhet, framför allt inför männen. Jag ser inte Marias lydnad som ett tyst och underlägset offrande av sig själv. Jag ser hennes lydnad som en rakryggad vilja att utföra uppdraget också när det är svårt. Viljan att gå vägen Gud visat henne. Tron att detta är rätt. Uthålligheten när omgivningen ifrågasätter. Hoppet om att en gång få se hela bilden och förstå vad det egentligen innebär. Viljan, tron, uthålligheten och hoppet följer Maria under graviditet och förlossning, under förföljelse och flykt, under vardagens mödor när Jesus växte upp, under de stormiga år då han förkunnade sitt budskap, fram till förtvivlan vid korset, till förvirring vid den tomma graven, till det känslosamma mötet med honom uppstånden och förvandlad och vidare i livet, den nya tiden när det frö hennes son hade sått började växa och gro.

Men nu står vi inför julen och tillsammans med Maria får vi bära Jesus ut i världen. Tillsammans med Maria får vi känna oro och ilska över den ondska, våld och förtryck som finns i vår värld. Vi får känna svärdet i vår själ varje gång ett barn drabbas av mörkrets makt. Och tillsammans med henne får vi  i tro och uthållighet gång på gång stå upp för fred, frihet och rättvisa och bära fram ljus och hopp till andra människor.

Livets Gud,
tillsammans med Maria väntar vi
på barnet som skall födas.
Vi prisar dig som låter stora ting ske.
Hjälp oss att som Maria vila i din tillit,
tro på dina löften
och övervinna all rädsla.
I Jesu namn. Amen


Vill du rent konkret göra skillnad för världens barn och sprida ljus i en mörk värld?
Ge ett bidrag till Svenska kyrkans internationella arbete och julinsamlingen
Låt fler få fylla fem. 

Du kan också underteckna Juluppropet till stöd för de barn som sökt asyl i Sverige.

Suckar över dumhet och suckar av lättnad

Vilken dag! Jag är alldeles matt. Det här var dagen D, dagen då min närstående skulle få veta om sommarens cancerbehandling hade haft effekt. Eller, vi vet ju att den haft effekt eftersom besvären som allting började med inte finns kvar, men frågan var om tumören var helt borta eller om någon skit fanns kvar. Idag skulle besked ges men jag visste inte riktigt vilken tid läkarbesöket var så jag gick här hemma och var rastlös och funderade på att bara gå och lägga mig och hoppas att jag somnade så att tiden gick. Men så strax efter elva kom ett sms: Cancern är borta!

Inte blev det lättare att koncentrera sig på studierna då. Jag var helt darrig i benen en lång stund efteråt. Det är så himla skönt. Någon gång måste ju ett liv ta slut och det känns väl nästan alltid för tidigt. Och just den här cancern är en jäkligt elak typ som kanske inte alls accepterar ett nederlag. Men just precis nu kan vi andas ut. Vi har fått mer tid tillsammans. Jag är så tacksam.

Så det har varit många suckar av lättnad idag och en del av den stress och spänning jag burit i kroppen den senaste tiden rann av mig. Men det finns olika slags suckar, det är inte alla suckar som gör att man känner sig lugn och utvilad. Vissa suckar gör mig bara matt och trött. Som när jag suckar över människors inskränkthet, över fördomar och cynism. Det är många såna suckar i dessa dagar – inte minst efter Lucia-debatten. Och när jag ser att Nordisk ungdom har demonstrerat utan för Åhléns med en banderoll med texten ”Lucia var en vit kvinna”, ja då suckar jag så djupt att jag får total syrebrist. Vad är det för fel på folk? Hur har vårt samhälle blivit så här? Och kom nu inte och skyll på att det är politikernas eller ”massinvandringens” fel för det finns INGEN annan som bär skulden till det alltmer öppna hatet än de som själva hatar.

Mitt i alltihop har ledarna för den svenska kristenheten gått ut och gemensamt startat Juluppropet för en human migrationspolitik. Och då vet man ju vad som händer – näthatet mot Antje Jackelén kommer som ett brev på posten. Och man drar upp en massa gamla skrönor och rent skitsnack. Så då blev det lite nätaktivism i den frågan också, men mest genom att jag tipsade andra, mer hårdhudade personer, om vad som var på gång.

Nu ska jag försöka hitta de sköna suckarna igen, lättnaden och glädjen över att vår familj får fira jul och nyår med hopp och tillförsikt. Ikväll blir det körövning inför helgens julkonsert. Det är bra, att sjunga är lite som att sucka på det bra sättet.