Lagförslag för folkhälsan

Hallå riksdagen! Jag vill lämna in ett medborgarförslag om en ny lagstiftning. Jag vill att det ska vara helt förbjudet för skolorna att lägga studiedagar i samband med redan långa lov. För folkhälsans skull.

Så här är det. Studiedagar är ju en liten trevlig företeelse i skolan. Plötsligt kommer det en ledig dag mitt i terminen. Ja, den kan komma väldigt plötsligt när förvirrade mamman inte lusläst hela bibban med papper man får hem vid läsårets början. Men i alla fall. Det brukar vara en fiffig dag att ta med sig ungarna och köpa kläder inför nästa årstid. Så äter man på multinationell hamburgerrestaurang och åker hem. Alla glada. När studiedagarna ligger så där härligt spontant utspridda under läsåret brukar det gå bra för många (absolut inte alla, jag vet, men många) föräldrar att i god tid ansöka om semester eller ta ut kompledigt eller nåt sånt. De lite större barnen kan vara hemma själva och ha en lugn dag som lite extra lyx. Bra med vila – det är ju mycket läxor även i de lägre årskurserna. Fiffigt. Och lärarna får en dag med påfyllning, inspiration och lite nya tankar. Också ett avbrott även om de inte är lediga.

Bild på kalenderMen i vår kommun läggs studiedagarna väldigt ofta i samband med loven. Till exempel fredagen innan höstlovet, eller som nu, den första dagen efter jullovet. Hmm. Hur tänkte ni där? Jo, för en del är det säkert välkommet med ett extra långt lov. Men för andra blir det rätt jobbigt. Dels för att man missar den där chansen till lite återhämtning under terminen som verkligen kan behövas under vintern fram till sportlovet. Dels för att man kanske redan har ansträngt sig för att få ihop ledighet eller på annat sätt lösa familjesituationen under lovet och då kanske det inte går att vara ledig en extra dag.

Men framför allt, just nu alltså. För oss som inte bara alltigenom älskar att vara hemma och myyysa med barnen och ordna skojiga aktiviteter och pyssla och bara ha det jättejättehärligt tillsammans så är det ju öken. Här har vi skavt och gnagt och gnisslat mot varandra sedan den 19 december. Varje extra dag är ett hot mot min mentala hälsa och en risk att jag dänger makaronkastrullen i huvudet på någon av ungarna. (Vilket jag aldrig skulle göra naturligtvis, det var mer en bild för det hela.) Tack och lov är ju mina kids väldigt självgående nuförtiden men idag har jag känt hur jag kastades tillbaka i tiden till zombietillståndet när de var mindre.

Den yngste är ju värre än aracuan i Kalle Anka på julafton. Nu har han slutat pladdra om julklappar (en tillfällig frist i två månader) och maler istället på om vad han ska ha i födelsedagspresent om drygt en månad. Och när jag säger att vi kanske inte kan köpa allt blir han sur och arg och beter sig värre än Donald Trump.  Så idag skulle jag hjälpa honom att bygga ut bilbanan. Jag slet och svettades i en och en halv timma med att Kvinna som skriker, omgiven av eldförsöka få ihop skiten men det var ju omöjligt att få ihop precis rätt sorts kurvor. Och under tiden pladdrar han på. Tjattrar. Som en hackspett rakt i hjärnan. Och när jag svär och svettas och känner att hela dagen har gått ifrån mig så kommer han med fyra banbitar och säger ”Du kanske behöver de här.” Skjut mig! Då, just då, hade jag lust att gå ner till kommunhuset och strypa den som är skyldig till att det var studiedag idag. Den lille ligisten (sonen alltså, inte tjänstemannen på kommunen) har hela eftermiddagen suttit på fyra kurvor av precis den sort jag behövde! Jädra unge. Det är då tur att han är så vansinnigt underbar för annars hade jag sålt honom på Blocket för längesen.

Läslov

Den som skjuter upp till morgondagen vet vad hen har att göra. Så idag blev det superdisciplin vid datorn för att jag skulle bli klar med hemtentan. Att maken var ledig, vilket jag inte förstod att han skulle vara förrän igår eftermiddag, underlättade då han kunde rådda lite med mat till barnen och sånt. Och minsann, nu är jag klar. Även projektarbetet är klart vilket innebär att det enda som återstår är lite småfix, sånt som görs bäst när man haft några dagars paus från texterna. Men i och med detta är jag klar med första kursen i mitt nya liv. Jag är cirka jättestolt faktiskt. Mest för att jag verkligen känner att jag har lärt mig massor under hösten.

Tyvärr har det dykt upp ett litet CSN-problem som gör att jag nog får leva på luft i början av nästa termin. Eftersom jag bara läst en kurs på halvfart och eftersom den inte har några delkurser utan allt betygssätts vid kursens slut, så har jag inga registrerade poäng under hösten. Det gör att CSN inte beviljar studielån för våren. Det är irriterande men det kommer ju att ordna sig i slutändan. Lite tröttsamt ändå, för jag fick meddelandet igår och skulle skicka in eventuella intyg på studieresultat senast 4 januari. Hur lätt är det att få tag på sånt under helgerna? Den svenska byråkratin i ett nötskal.

Men hur som helst, nu är jag klar. Jag ska packa undan alla pärmar, block och böcker och ta läslov. Äntligen ska jag få ägna dagarna åt att läsa deckare och bara mysa. Efter nyår ska jag ta fram inlämningsuppgifterna igen, fixa det sista finliret och skicka in dem. Sedan kan jag ta läslov igen fram tills nästa kurs börjar.

Men det var inte sant och det var inte sant, för jag kommer titta lite på WordPress-kursen under helgerna. Den kan jag bara ägna mig åt när jag inte har annat att göra då den inte har några deadlines att passa. Nu ska jag försöka göra så mycket jag kan innan vårterminen börjar för de kurser jag ska läsa då kommer nog att kräva mycket mer av mig.

Nu har hela familjen jullov, tomtarna har tippat fram ur förrådet, maken har köpt en sedvanligt urful gran, lillkillen är uppskruvad, paketen är intrasslade och strax ska jag griljera skinkan. Allt är som det ska. Nu blir det en god jul.

Diabeteskoll och raseriutbrott

Hepp hepp, nu flyger dagarna fram! Imorgon är det skolavslutning för grabbarna och sedan har vi några lediga dagar tillsammans innan julafton. Det ska bli riktigt mysigt att få skrota runt med dem här hemma under veckan och göra julfint. Men jag har ju inte jullov så jag måste försöka sätta mig med slutuppgifterna också. Lyckligtvis lider jag inte av någon direkt julstress – vi ska bara vara hemma, själva, och vi har inte så himla många måsten när det gäller julfirande. I år ska jag ju inte jobba heller – det kommer att kännas som att ha oceaner av tid. Jag ska faktiskt unna mig lite ren nöjesläsning i mellandagarna. Det är därför jag vill bli klar med så mycket som möjligt av kursuppgifterna nu.

Idag var det dags för årets sista besök på diabetesmottagningen. Fyra gånger om året åker vi dit för provtagning och kort samtal med diabetessköterska och läkare. Samuel hade toppenfina värden även denna gång och vi är så tacksamma att han dragit en vinstlott i diabeteslotteriet. För det är verkligen ett lotteri. Du ska ha turen att tillhöra ett landsting som köper in de bästa hjälpmedlen, du ska ha tur med att få rätt stöd i skola/barnomsorg, du ska ha tur med hur stort vårdbidrag Försäkringskassan i sin stora nåd beviljar. Allt detta kan skilja enormt mycket för våra sockersöta barn. Men mest av allt ska du ha tur med sjukdomen. Bra eller dåliga värden handlar inte om att ”sköta sig”. Det finns de som gör precis allt rätt, men ändå aldrig hamnar inom målvärdena. Och så finns det såna som vi, som enligt en del andra diabetesföräldrar är slappa och ansvarslösa, men där värdena ändå är perfekta. Det är ju verkligen inte så att vi inte engagerar oss i hans sjukdom, men uppenbarligen går det att ha bra värden trots att man inte går upp tre gånger varje natt och trots att man inte korrigerar alla blodsocker över åtta. Faktum är att vi nästan aldrig korrigerar höga värden med extradoser. Vi ger extra insulin till nästa måltid istället.

Samuels läkare är veteranen Johnny Ludvigsson, en bra bit över sjuttio år men utan minsta tendens att lägga av. Den dag han slutar kommer jag att sakna alla helgalna berättelser från hans uppväxt, samtidigt kan jag tycka att det kanske borde finnas en gräns för hur länge en läkare får hålla på. Men professorer gör man sig inte av med i en handvändning. I alla fall fick vi ett bra samtal om förslagen på nya riktlinjer, om sänkt målvärde för långtidsblodsockret och om de frågor jag driver i olika sammanhang. Som att det behövs fler beteendevetare/kuratorer/psykologer i diabetesvården. Den nya tekniken är jättebra för att få bättre blodsockerkontroll, men det innebär också en enorm mängd information för redan trötta föräldrar att hantera. Inte alla klarar av det utan att bli stressade och utmattade. Det behöver man ta tag i på mottagningarna för på sikt går det ut över barnens mående.

Vi pratade mycket om detta och annat och Samuel höll på att trilla av stolen av tristess. Ändå gick det snabbt på sjukhuset och jag hann lämna Samuel i skolan lagom till lunchen och själv hann jag skriva lite på slutuppgiften. Eftermiddagen ägnades åt ett bokstavligt psykbryt med anledning av bemötandet på en annan vårdenhet. Först blir man förbannad, sedan bara likgiltig. För gång på gång bekräftar de hur kassa de är. Detta drama ska få sin fortsättning imorgon. Då blir det nog en urladdning igen kan jag tänka. Ett vredesutbrott om dagen är rensar både luftvägar och blodkärl tror jag.