Trettondedagstankar om visa män och mäktiga män

Makt, godhet och vishet. Tänk om världens ledare kunde förena dessa tre. Då skulle vi varken ha krig eller svält eller klimatkatastrofer. Men makten är som bekant inte alltid förenad med godhet och vishet. Ibland är det som om makten tränger undan de andra två så att det blir mindre plats för godhet när makten blir större. Jag tror att vi alla har makt, ofta mer makt än vi själva förstår. Om vi vore lite mer visa skulle vi också kunna använda oss mer av den makten. Och det kan behövas. Inte minst som en motkraft till dem som har tydlig och synlig makt i världen.

Idag är det trettondedag jul och i Matteusevangeliets andra kapitel läser vi om män (ja det är ju oftast män i bibeltexterna) med olika mått av vishet, godhet och makt. Berättelsen handlar om hur de österländska stjärntydare som i traditionen kallas de tre vise männen, söker upp barnet Jesus.

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.” När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: ”I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: ’Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.’” Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.” Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.

Herodes, mannen med den största världsliga makten i sammanhanget, fick ingen återrapport om var barnet fanns. Så han tog det säkra före det osäkra för att bevara och bevaka sin position och lät döda alla pojkar i och omkring Betlehem som var yngre än två år. Det var en förfärlig handling. Hur såg man egentligen på en sådan kung? Och inte lyckades han heller med sitt uppsåt för den lilla familjen flydde till Egypten tills Herodes var död. Så levde Jesus och hans familj som flyktingar för att rädda sig undan våld och dödshot i sitt hemland. Det kan vara värt att fundera på i dessa dagar. Man talar ibland om de överlevandes skuld. Det kan handla om en person som överlevt en trafikolycka där andra dog, det kan vara de som lyckats fly till Sverige från kriget i Syrien med vetskap om att familjen blev kvar och troligen dött och det drabbade inte minst många av dem som räddades från förintelselägren under andra världskriget. Jag undrar om Jesus kände av den överlevandes skuld när han blev äldre och fick veta att så många barn kallblodigt mördades i jakten på honom. Jag tror att det var en sådan sak han brottades med Gud om. Hur något så totalt emot allt vad Gud står för skedde på grund av Jesus födelse.  Men allt det är bara funderingar,  låt oss nu återvända till de österländska stjärntydarna, de visa männen, och Herodes, den mäktige mannen.

”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.” Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. (…) I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.

Kanske förtjänar de att kallas visa just för att de vågade trotsa makten, vågade låta bli att berätta för kungen var barnet fanns. För det är inte alla som säger sig vilja hylla Jesus som faktiskt menar vad de säger. Det finns de som använder det som ett svepskäl för att öka sin egen makt. Ja kanske till och med för att bedriva en kampanj helt motsatt allt vad Jesus står för.

Under det senaste året har jag läst väldigt mycket på nätet om hur vissa grupper tagit ställning för till exempel homosexuella (efter dådet i Orlando) och  förföljda kristna (efter mordet på den katolska prästen i Frankrike, samt förföljelsen av kristna i Mellanöstern). Det finns otroligt många som tar ställning i dessa frågor av omsorg om andra människor och grundat i kristen tro. Jag bedömer inte någons tro. De personer jag talar om här är människor som öppet skriver att de inte tror på Gud, inte är kristna, inte är intresserade av kyrkan men som engagerar sig i dessa frågor för att det blir en rumsren ursäkt att vräka ur sig hat mot muslimer. Trots att man i andra sammanhang uttrycker sig otroligt negativt om homosexuella.  Man tar utsatta grupper som gisslan för att driva sin egen kampanj, i det här fallet hat mot muslimer. På samma sätt är man plötsligt väldigt bekymrad över kvinnors situation i Sverige som om mäns våld mot kvinnor var något som kom med flyktingvågen. Visst har det funnits problem med våldtäkter och övergrepp – men vill ni vara trovärdiga i ert engagemang får ni nog jobba lite bredare.

Under hösten har det här förmenta värnandet om den kristna tron fått många i dessa kretsar att tala sig varma för nästa års kyrkoval. Oj, vad de bryr sig om Svenska kyrkan plötsligt. Ja många av dem ansöker om medlemskap trots att de enligt egen utsago inte tror på Gud. Deras enda drivkraft, och detta skriver de också öppet, är att de ska bekämpa islamiseringen i Sverige och framför allt den påstådda islamiseringen av Svenska kyrkan (som är en myt av stora mått). Återigen vill jag påpeka att jag inte bedömer om en människa har en kristen tro eller inte. Jag talar om syftet. ”Tala om för mig var den nyfödde kungen finns så att jag kan hylla honom”, sa Herodes trots att syftet var ett helt annat. Nu har vi här människor som vill få mandat att leda kyrkan, Kristi kropp, men med syftet att bekämpa, ja utrota, islam i Sverige. Det handlar om att befästa sin makt. Därför tror jag att vi behöver fokusera på vishet och godhet mer än maktanspråk. Vi behöver vara uppmärksamma på den väg Gud visar oss med hjälp av stjärnor, drömmar och andra tilltal för att skydda det lilla barnet, för att värna livet och hjärtat i vår tro.

Teckning av de tre vise männen med sina gåvor

Lillduvan recyclar – Juldagsvers

Juldagen – en av årets bästa dagar. Vanligtvis brukar jag ha två julottor på morgonen, sedan åker jag hem och äter second breakfast med familjen innan jag lägger mig en stund och återhämtar mig efter att ha gått upp vid fyratiden. I år var det istället julnattsmässa – så underbart. Men juldagströttheten är den samma. Då är det underbart att bara mysa omkring, äta rester, sitta i fåtöljen med en bok, lyssna på sonen som bygger lego… Gött!

Idag återanvänder jag en liten vers som Facebook påminde mig om att jag hade skrivit för några år sedan.

Adventsljusen slocknat ett efter ett
Tomten har åkt och jag är mätt.
Av julstressen syntes ingenting till
Vi firar vår jul precis som vi vill
Och pojken i krubban så liten och söt
Blir lika bra firad med färdigköpt gröt
Nu Jesus är född, Gud själv i en kropp
För att ge åt oss alla en stråle av hopp
Det får vi minnas, åtminstone ibland
God jul kära vänner i hela vårt land.

Att sjunga i mässan var annars jättefint även om uppdraget innebar att jag fick en för mig helt ny sång i handen när vi samlades vid 22-tiden. Dock, för oss altar var den inte så svår så det gick bra men jag är väldigt impad av de två sopranerna som fick dra lasset. Carol of The Bells finns i en mängd olika versioner och man kan höra den i många olika filmer, till exempel Ensam hemma och Harry Potter.

Julafton

Så kom då den här dagen, den som yngste sonen pratat om i flera månader känns det som. Det är rörande på något sätt att han fortfarande lever kvar i den där magin kring jul, men jag har alltid också haft så svårt att hantera när barnen har så enorma förväntningar på julen. Ju mer uppskruvade de är desto mer orolig blir jag att de ska bli besvikna. Men nu är kvällen här och vi har haft en helt underbart skön dag.

Jag vaknade tidigt trots att vi var uppe sent igår. Helst hade jag gått och satt mig i soffan med en bok men jag ville inte riskera att sonen skulle vakna och gå igång och tjata om hur länge det var kvar till paketöppningen redan klockan sex på morgonen så jag låg kvar tills jag hörde att han var uppe. Sen satt jag och läste en stund till klockan blev åtta och affären öppnade. Jag hade några småsaker jag behövde komplettera med och så skulle jag hämta ut ett paket, en julklapp till mig själv skulle man nästan kunna säga för det kändes som rena julafton när jag öppnade det hemma. Det var nämligen litteraturen till vårterminens kurser. Det ska bli så himla spännande och roligt!

Långfrukost och småfix och börja med maten och vid halv tolv bultade det på dörren. Tänk att tomten kom, trots att han redan hade varit här och lagt klapparna under granen i natt. Varje år tänker jag att nu är det sista året med tomte, men sedan närmar sig nästa jul och sonen är så helt inne i att tomten ska komma trots att han vet att det är vi som köper presenterna. Och jag är ju så svag för deras önskningar och drömmar…. Så i år hade jag anlitat en professionell, lokal tomte och det blev helt perfekt. Bäst av allt var ju att maken inte visste något heller, hahaha. Det var kul. Och som en extra bonus skänker just den här tomten sitt arvode till Barndiabetesfonden. Snacka om win-win!

Vi åt mat och trots att vårt julbord var väldigt begränsat så blev vi mer än mätta. I år gjorde jag ingen lchf-jansson utan en klassisk med potatis och den blev galet god. Men det blev kolhydrater så det räcker för hela helgen. Dock en bättre sorts kolhydrater än om jag druckit öl, eller ätit pepparkakor och skumtomtar. Vi har varit själva hela dagen, bara familjen och det har varit så mysigt. Vi trivs bäst så, även om jag ibland kan känna en sorg över att inte kunna fira med en massa släkt och så. Men nu ser det ut så här och vi mår bra och då är det väl inte något fel med det.

Jag vilade en stund efter maten, sedan var det Kalle-dags och familjen fick lite fika. Jag är mycket imponerad av att julfantasten i familjen varit så tålmodig hela dagen, han  har läst på paketen men inte skakat eller klämt på dem. Så, när Kalle var slut var det äntligen dags för paketöppning och han hade bestämt att paketen skulle öppnas ett i taget så att alla såg vad man fick. Det är ett framsteg från tidigare år då barnen suttit vid varsin hög och slitit upp sina paket och knappt hunnit se vad det är i det ena innan de kastat sig över det andra. Och båda grabbarna blev så glada för sina saker. Att se Jonathans skutt och tjut när han fick en av de jättestora legomodeller han önskat sig supersupermycket var min absolut bästa julklapp. Och även Samuels lite mer lågmälda glädjeyttringar – ett stort smajl och tummen upp.

Nu sitter Jonathan vid köksbordet och bygger en av de legomodeller han fick. Han pratar med sig själv hela tiden, kommenterar det han gör och lever sig in i bygget och det är så himla mysigt att sitta och lyssna på honom. Jag har plockat ihop noterna som jag ska ta med till kyrkan ikväll när vi ska sjunga på midnattsmässan. Det blir första gången jag firar midnattsmässa här i Åtvid (tror jag) för i vanliga fall har jag ju alltid julotta x 2 på juldagen och då behöver jag sova på natten. Men den här julen är inte som andra. Den är bättre!

Julgran med röd kula och små paket

Läslov

Den som skjuter upp till morgondagen vet vad hen har att göra. Så idag blev det superdisciplin vid datorn för att jag skulle bli klar med hemtentan. Att maken var ledig, vilket jag inte förstod att han skulle vara förrän igår eftermiddag, underlättade då han kunde rådda lite med mat till barnen och sånt. Och minsann, nu är jag klar. Även projektarbetet är klart vilket innebär att det enda som återstår är lite småfix, sånt som görs bäst när man haft några dagars paus från texterna. Men i och med detta är jag klar med första kursen i mitt nya liv. Jag är cirka jättestolt faktiskt. Mest för att jag verkligen känner att jag har lärt mig massor under hösten.

Tyvärr har det dykt upp ett litet CSN-problem som gör att jag nog får leva på luft i början av nästa termin. Eftersom jag bara läst en kurs på halvfart och eftersom den inte har några delkurser utan allt betygssätts vid kursens slut, så har jag inga registrerade poäng under hösten. Det gör att CSN inte beviljar studielån för våren. Det är irriterande men det kommer ju att ordna sig i slutändan. Lite tröttsamt ändå, för jag fick meddelandet igår och skulle skicka in eventuella intyg på studieresultat senast 4 januari. Hur lätt är det att få tag på sånt under helgerna? Den svenska byråkratin i ett nötskal.

Men hur som helst, nu är jag klar. Jag ska packa undan alla pärmar, block och böcker och ta läslov. Äntligen ska jag få ägna dagarna åt att läsa deckare och bara mysa. Efter nyår ska jag ta fram inlämningsuppgifterna igen, fixa det sista finliret och skicka in dem. Sedan kan jag ta läslov igen fram tills nästa kurs börjar.

Men det var inte sant och det var inte sant, för jag kommer titta lite på WordPress-kursen under helgerna. Den kan jag bara ägna mig åt när jag inte har annat att göra då den inte har några deadlines att passa. Nu ska jag försöka göra så mycket jag kan innan vårterminen börjar för de kurser jag ska läsa då kommer nog att kräva mycket mer av mig.

Nu har hela familjen jullov, tomtarna har tippat fram ur förrådet, maken har köpt en sedvanligt urful gran, lillkillen är uppskruvad, paketen är intrasslade och strax ska jag griljera skinkan. Allt är som det ska. Nu blir det en god jul.

Diabeteskoll och raseriutbrott

Hepp hepp, nu flyger dagarna fram! Imorgon är det skolavslutning för grabbarna och sedan har vi några lediga dagar tillsammans innan julafton. Det ska bli riktigt mysigt att få skrota runt med dem här hemma under veckan och göra julfint. Men jag har ju inte jullov så jag måste försöka sätta mig med slutuppgifterna också. Lyckligtvis lider jag inte av någon direkt julstress – vi ska bara vara hemma, själva, och vi har inte så himla många måsten när det gäller julfirande. I år ska jag ju inte jobba heller – det kommer att kännas som att ha oceaner av tid. Jag ska faktiskt unna mig lite ren nöjesläsning i mellandagarna. Det är därför jag vill bli klar med så mycket som möjligt av kursuppgifterna nu.

Idag var det dags för årets sista besök på diabetesmottagningen. Fyra gånger om året åker vi dit för provtagning och kort samtal med diabetessköterska och läkare. Samuel hade toppenfina värden även denna gång och vi är så tacksamma att han dragit en vinstlott i diabeteslotteriet. För det är verkligen ett lotteri. Du ska ha turen att tillhöra ett landsting som köper in de bästa hjälpmedlen, du ska ha tur med att få rätt stöd i skola/barnomsorg, du ska ha tur med hur stort vårdbidrag Försäkringskassan i sin stora nåd beviljar. Allt detta kan skilja enormt mycket för våra sockersöta barn. Men mest av allt ska du ha tur med sjukdomen. Bra eller dåliga värden handlar inte om att ”sköta sig”. Det finns de som gör precis allt rätt, men ändå aldrig hamnar inom målvärdena. Och så finns det såna som vi, som enligt en del andra diabetesföräldrar är slappa och ansvarslösa, men där värdena ändå är perfekta. Det är ju verkligen inte så att vi inte engagerar oss i hans sjukdom, men uppenbarligen går det att ha bra värden trots att man inte går upp tre gånger varje natt och trots att man inte korrigerar alla blodsocker över åtta. Faktum är att vi nästan aldrig korrigerar höga värden med extradoser. Vi ger extra insulin till nästa måltid istället.

Samuels läkare är veteranen Johnny Ludvigsson, en bra bit över sjuttio år men utan minsta tendens att lägga av. Den dag han slutar kommer jag att sakna alla helgalna berättelser från hans uppväxt, samtidigt kan jag tycka att det kanske borde finnas en gräns för hur länge en läkare får hålla på. Men professorer gör man sig inte av med i en handvändning. I alla fall fick vi ett bra samtal om förslagen på nya riktlinjer, om sänkt målvärde för långtidsblodsockret och om de frågor jag driver i olika sammanhang. Som att det behövs fler beteendevetare/kuratorer/psykologer i diabetesvården. Den nya tekniken är jättebra för att få bättre blodsockerkontroll, men det innebär också en enorm mängd information för redan trötta föräldrar att hantera. Inte alla klarar av det utan att bli stressade och utmattade. Det behöver man ta tag i på mottagningarna för på sikt går det ut över barnens mående.

Vi pratade mycket om detta och annat och Samuel höll på att trilla av stolen av tristess. Ändå gick det snabbt på sjukhuset och jag hann lämna Samuel i skolan lagom till lunchen och själv hann jag skriva lite på slutuppgiften. Eftermiddagen ägnades åt ett bokstavligt psykbryt med anledning av bemötandet på en annan vårdenhet. Först blir man förbannad, sedan bara likgiltig. För gång på gång bekräftar de hur kassa de är. Detta drama ska få sin fortsättning imorgon. Då blir det nog en urladdning igen kan jag tänka. Ett vredesutbrott om dagen är rensar både luftvägar och blodkärl tror jag.

Herrens moder

Fyra tända ljus

När jag fick barn blev det outhärdligt att se på nyheterna. All världens ondska, alla katastrofer och all orättvisa kröp under skinnet på mig på ett annat sätt än tidigare. Det gick inte att distansera sig från det. Och allra värst var det när det drabbade barn. Jag har suttit vid så många köksbord och pratat med dopföräldrar som beskriver samma sak. Då blir det inte svårt att relatera till dopgudstjänstens befrielsebön: ”Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria NN från mörkrets makt…” Föräldrarna förstår precis. Ondskan och mörkrets makt finns i världen, runt omkring oss och ibland inom oss. Här får vi be att barnet inte ska bli utsatt för eller själv ta del i detta.

Maria vet mer om den smärtan och oron än många andra. Jag undrar ändå hur det var för henne att vänta sitt barn och ta hand om den nyfödde. Kunde hon också vakna i panik av att inte känna några fosterrörelser och försöka väcka barnet i magen och sedan känna lättnaden när det kom en ilsken spark tillbaka? Hon hade ju fått veta att barnet skulle komma att bli någon alldeles speciell – oroade hon sig ändå för missfall? Och vad skulle det i så fall betyda – att hon bara inbillat sig alltihop om det särskilda barnet. Kunde hon plötsligt drabbas av en iskall känsla som gjorde att hon skyndade sig fram till sitt sovande barn för att se om han fortfarande andades? Jag tror det. Jag tror att hon kände samman förlamande oro och rädsla som alla föräldrar kan känna. Och jag tror att hon också kände ondskan i sin egen kropp när andra barn drabbades.

Också genom din egen själ ska det gå ett svärd, säger Symeon till Maria när den lilla familjen kommer till templet med sitt barn. Det där svärdet fick hon nog känna många gånger.  Hur outhärdligt måste det inte ha varit för henne att höra berättelserna om alla de små barn som dödades när Herodes ville utplåna hennes son? Hur kändes det att vara den mamma som faktiskt hade klarat sig genom att fly till ett främmande land? Lyckan och lättnaden var nog inte odelad. Kanske något att fundera över nu när vi möter människor som flyr från våld och förtryck och kommer hit. De överlevandes skuld är något som för många är outhärdligt att leva med.

I kyrkans historia har man ofta talat om Marias lydnad som ett föredöme. Lydnaden har också använts för att förtrycka. Kvinnor ska tyst och ödmjukt böja sig inför Gud och annan överhet, framför allt inför männen. Jag ser inte Marias lydnad som ett tyst och underlägset offrande av sig själv. Jag ser hennes lydnad som en rakryggad vilja att utföra uppdraget också när det är svårt. Viljan att gå vägen Gud visat henne. Tron att detta är rätt. Uthålligheten när omgivningen ifrågasätter. Hoppet om att en gång få se hela bilden och förstå vad det egentligen innebär. Viljan, tron, uthålligheten och hoppet följer Maria under graviditet och förlossning, under förföljelse och flykt, under vardagens mödor när Jesus växte upp, under de stormiga år då han förkunnade sitt budskap, fram till förtvivlan vid korset, till förvirring vid den tomma graven, till det känslosamma mötet med honom uppstånden och förvandlad och vidare i livet, den nya tiden när det frö hennes son hade sått började växa och gro.

Men nu står vi inför julen och tillsammans med Maria får vi bära Jesus ut i världen. Tillsammans med Maria får vi känna oro och ilska över den ondska, våld och förtryck som finns i vår värld. Vi får känna svärdet i vår själ varje gång ett barn drabbas av mörkrets makt. Och tillsammans med henne får vi  i tro och uthållighet gång på gång stå upp för fred, frihet och rättvisa och bära fram ljus och hopp till andra människor.

Livets Gud,
tillsammans med Maria väntar vi
på barnet som skall födas.
Vi prisar dig som låter stora ting ske.
Hjälp oss att som Maria vila i din tillit,
tro på dina löften
och övervinna all rädsla.
I Jesu namn. Amen


Vill du rent konkret göra skillnad för världens barn och sprida ljus i en mörk värld?
Ge ett bidrag till Svenska kyrkans internationella arbete och julinsamlingen
Låt fler få fylla fem. 

Du kan också underteckna Juluppropet till stöd för de barn som sökt asyl i Sverige.