All inclusive – härligt eller förfärligt? 

Det finns många som har åsikter om att boka all inclusive på semestern. Alltifrån djupaste förakt till att beskriva det som det bästa som hänt sen ketchupen uppfanns. Men som med så mycket annat kan vi väl konstatera att det som passar bra för en familj inte är aktuellt för en annan utan att det behöver betyda att det är rätt eller fel, bra eller dåligt. Dessutom finns det en viss variation i vad all inclusive innebär i fråga om kvalitet och utbud. Men framför allt – och i slutändan – så handlar hela all inclusive-grejen om människors beteende. Det är inte all inclusive-idén som sådan som är problemet, om det nu överhuvudtaget finns ett problem, utan om människors sätt att hantera företeelsen. 

När vi reste utan barn skulle vi aldrig ens överväga att betala för något sådant. Då var det halva grejen med resan att gå runt och testa olika restauranger. Frukosten fixade vi själva och åt på balkongen. När vi för några år sedan återupptog chartersemestrandet var läget annorlunda. Då hade vi dels ett barn med diabetes som behöver tät påfyllning av mat, dels ett barn som vägrar att äta det mesta och som prövade vårt tålamod varje gång vi åt på restaurang. Att bråka om maten på restaurang två gånger om dagen var inte kompatibelt med den avkoppling som semestern var tänkt att utgöra. Så efter en del funderingar valde vi all inclusive. 

Nu har vi bott på fyra olika hotell med det konceptet och har sett fyra olika varianter på vad som ingår och hur det fungerar. Vi har inte bott på de mest exklusiva hotellen men inte heller på riktiga lågbudgetställen. Vad drar jag för slutsatser av det vi tagit del av? Är all inclusive värt pengarna?  Det beror helt på hur man räknar, vilket perspektiv man väljer. Det man betalar för är framför allt bekvämligheten. Att barnen kan välja själv vad de vill äta och om det är något de inte tycker om så kan de gå och prova något annat så att de blir mätta vid varje måltid. Kvaliteten på maten och drycken har varit väldigt olika på de hotell vi bott på. Men ibland är det inte maten i sig som det är fel på utan att vi som gäster inte riktigt kan välja från buffén. Vi tar lite av allting istället för att välja några saker varje måltid. Blandningen gör att allting smakar likadant efter några dagar. Konsten med buffémat är att välja och att avstå. 

Bara för att allting ingår måste man inte överkonsumera varken mat eller dryck. Att det är fri glass och läsk till barnen innebär inte att de ska äta och dricka hur mycket som helst. Som föräldrar har vi fortfarande ansvar att sätta gränser – precis som vi också får sätta gränser för vår egen konsumtion. Visst dricker jag mycket mer vin här än jag någonsin skulle göra hemma, men det är betydligt mindre alkohol i det här vinet. Och även om det går att fylla på hela tiden så har de flesta av oss någon slags gränser för vår konsumtion. Det är när man inte tar ansvar och sätter gränser för sig själv och/eller sina barn som det hela spårar ur. Men det är faktiskt inte all inclusive-idéns fel. 

Efter den här semestern känner vi oss ganska klara med all inclusive. Nästa gång blir det troligtvis en annan lösning. Kanske återgår vi till det när barnen blir omättliga tonåringar – det får vi se. Men nu vill vi hellre satsa på god, varierad mat och lite bättre vin. I glas istället för plastmugg. 

Lagförslag för folkhälsan

Hallå riksdagen! Jag vill lämna in ett medborgarförslag om en ny lagstiftning. Jag vill att det ska vara helt förbjudet för skolorna att lägga studiedagar i samband med redan långa lov. För folkhälsans skull.

Så här är det. Studiedagar är ju en liten trevlig företeelse i skolan. Plötsligt kommer det en ledig dag mitt i terminen. Ja, den kan komma väldigt plötsligt när förvirrade mamman inte lusläst hela bibban med papper man får hem vid läsårets början. Men i alla fall. Det brukar vara en fiffig dag att ta med sig ungarna och köpa kläder inför nästa årstid. Så äter man på multinationell hamburgerrestaurang och åker hem. Alla glada. När studiedagarna ligger så där härligt spontant utspridda under läsåret brukar det gå bra för många (absolut inte alla, jag vet, men många) föräldrar att i god tid ansöka om semester eller ta ut kompledigt eller nåt sånt. De lite större barnen kan vara hemma själva och ha en lugn dag som lite extra lyx. Bra med vila – det är ju mycket läxor även i de lägre årskurserna. Fiffigt. Och lärarna får en dag med påfyllning, inspiration och lite nya tankar. Också ett avbrott även om de inte är lediga.

Bild på kalenderMen i vår kommun läggs studiedagarna väldigt ofta i samband med loven. Till exempel fredagen innan höstlovet, eller som nu, den första dagen efter jullovet. Hmm. Hur tänkte ni där? Jo, för en del är det säkert välkommet med ett extra långt lov. Men för andra blir det rätt jobbigt. Dels för att man missar den där chansen till lite återhämtning under terminen som verkligen kan behövas under vintern fram till sportlovet. Dels för att man kanske redan har ansträngt sig för att få ihop ledighet eller på annat sätt lösa familjesituationen under lovet och då kanske det inte går att vara ledig en extra dag.

Men framför allt, just nu alltså. För oss som inte bara alltigenom älskar att vara hemma och myyysa med barnen och ordna skojiga aktiviteter och pyssla och bara ha det jättejättehärligt tillsammans så är det ju öken. Här har vi skavt och gnagt och gnisslat mot varandra sedan den 19 december. Varje extra dag är ett hot mot min mentala hälsa och en risk att jag dänger makaronkastrullen i huvudet på någon av ungarna. (Vilket jag aldrig skulle göra naturligtvis, det var mer en bild för det hela.) Tack och lov är ju mina kids väldigt självgående nuförtiden men idag har jag känt hur jag kastades tillbaka i tiden till zombietillståndet när de var mindre.

Den yngste är ju värre än aracuan i Kalle Anka på julafton. Nu har han slutat pladdra om julklappar (en tillfällig frist i två månader) och maler istället på om vad han ska ha i födelsedagspresent om drygt en månad. Och när jag säger att vi kanske inte kan köpa allt blir han sur och arg och beter sig värre än Donald Trump.  Så idag skulle jag hjälpa honom att bygga ut bilbanan. Jag slet och svettades i en och en halv timma med att Kvinna som skriker, omgiven av eldförsöka få ihop skiten men det var ju omöjligt att få ihop precis rätt sorts kurvor. Och under tiden pladdrar han på. Tjattrar. Som en hackspett rakt i hjärnan. Och när jag svär och svettas och känner att hela dagen har gått ifrån mig så kommer han med fyra banbitar och säger ”Du kanske behöver de här.” Skjut mig! Då, just då, hade jag lust att gå ner till kommunhuset och strypa den som är skyldig till att det var studiedag idag. Den lille ligisten (sonen alltså, inte tjänstemannen på kommunen) har hela eftermiddagen suttit på fyra kurvor av precis den sort jag behövde! Jädra unge. Det är då tur att han är så vansinnigt underbar för annars hade jag sålt honom på Blocket för längesen.

Den fördärvliga idrotten

Så har ännu en dag gått då jag misslyckats med mina planer att ägna mer tid åt studierna. Men vad sjutton ska man göra när det är Tour de Ski på TV? Nåväl, idag är det ju sista dagen med ”mördarbacken” där allting avgörs. Det kan bara inte vara hälsosamt för åkarna att pressa sig så. Men spännande är det. Fast egentligen var det nog mer spännande igår när Stina Nilsson envist stretade sig till segern.

Nu ser jag fram emot en återgång till vardagens tider och rutiner. Barnen har visserligen studiedag och är lediga imorgon också men då får vi försöka återanpassa oss så att det inte blir alldeles för tungt på tisdag. Jag anar att den yngste kommer att vara en liten tröttmössa när jag väcker honom då, och humöret lär inte vara på topp. Men det är bara att gneta på, ungefär som i mördarbacken, sex hela skolveckor sedan har vi lov och semester. Det kommer att gå fort.

För mig blir det naturligtvis lite stressigare med fler tider att passa med lämning och hämtning när barnen är i skolan men dagarna blir också längre eftersom jag kommer igång tidigare. Då blir det fart på studierna igen. Hoppas jag. Åtminstone fram till Skid-VM i Lahti. Eller vänta nu… det börjar ju när vi är på semester.

En klassiker från Vinterstudion:

2016 – din tid är ute

Årets näst sista dag och då brukar jag försöka skriva en liten årssammanfattning. Jag orkar inte ens gå tillbaka och läsa vad jag skrivit de senaste åren för jag har en känsla av att det låtit likadant ganska många gånger. ”Det här har varit ett på många sätt kasst år men nu ska minsann nästa år bli bättre.” Det förestående årsskiftet är inte annorlunda. Måhända är jag mindre trosviss. För det här året blev inte heller vad jag hade tänkt mig och då ska det sägas att jag inte hade särskilt storslagna förhoppningar. Bara lite flyt i tillvaron, att få leva sitt liv och vara nöjd med vad man gör och inga större konflikter. Men så blev det ju inte kan man lugnt säga. Dock, för att inte fullständigt deppa ihop i vintermörkret tänkte jag göra ett svep över 2016 och fokusera på det som varit bra, några av alla de saker som varit bra mitt i allt annat elände. Häng med – detta vill jag minnas från 2016.

Januari

Enligt almanackan var jag på KOM-lyftet, den fortbildning jag deltagit i under de senaste åren. Kul, men jag missade en del pga mitt dumma öga. I slutet av månaden träffades föräldrarådet i Stockholm. Jag minns också den dag då en arbetskamrat stod upp för mig.

FebruariEtt glas sangria på stranden

Ännu en lyckad resa till Gran Canaria. Den här gången valde vi Fritidsresor och Bahia Feliz. Skönt och härligt och just vad jag behöver vid den tiden på året.

Mars

Jag avbröt det sista av min årslånga sjukskrivning i förtid. Tjänstgjorde under påskhelgen. Minns särskilt påsknatten, att jag både sjöng med kören och celebrerade mässan.

April

Helgen då vi körde två konserter med Frank Martins Mässa för dubbelkör. Som vi har tragglat och övat och nu var det dags. Efter det ville jag inte se en not på länge! Jag var på Svenska kyrkans KOM-dagar som alltid är roliga och givande. Från de dagarna minns jag mest Klas Hallberg och indianen som ho-hoar. Vi hann också ha ett till föräldraråd.

Maj

Jag avslutade arbetet med remissvaret på kyrkohandboksförslaget. Hade både dop och vigsel i Stora kyrkan och kände mig som den präst jag faktiskt är. Månaden avslutades med Diabetesförbundets förbundskonferens i Stockholm och goda samtal med fina vänner.

Juni

Hus och miljöer byggda i LegoEn jättehärlig resa till Legoland – dock galet varmt vilket gjorde att vi inte riktigt orkade allt. Men mysigt på alla sätt ändå. Examenshögtid i domkyrkan för ett par nybakade kyrkomusiker som har en särskild plats i mitt hjärta. Hela familjen kom från västkusten för att fira min bror som fyllt 50. En fantastisk dag på många sätt, särskilt att alla kunde vara med trots sjukdom. Och så bästa vännens 40-årsfest på det.

Juli

Jag fyllde väl år, antar jag. Vi firade det med hotellövernattning i metropolen Motala. Minnesvärt, haha. Jag fick besked att jag kommit in på universitetet. Årets höjdpunkt var såklart bröllopet. Fina, fina Anton och Lotta. Tack för att jag fick viga er. Brorsdottern berättade att bebis är på gång! Månaden avslutades med 50-årsfest. Najs.

AugustiKallbadhuset i Varberg

Vi hyrde en lägenhet i Varberg och det var… sådär. Vädret var inte precis på topp. Men vi gjorde en del kul grejer: bowling, besök på Fästningen, segway-katastrof, och så var jag och partybrudarna i Ullared. Tillbaka i Östergötland åkte delar av kören med Vågspelet. Jag packade ihop hela mitt jobbliv i banankartonger och låste dörren bakom mig. Började på universitetskursen.

September

Enormt bra kursdagar med KOM-lyftet. Jag började kurs i Trycksaksproduktion. Och så det vemodiga och alldeles, alldeles underbara: KENT:s avskedskonsert i Linköping.

OktoberFlamingohuvud

Föräldraråd igen, jag fick en minimal efterrätt och blev kär i en flamingo. Avslutning på KOM-lyftet. Konsert med kören då vi sjöng Agneta Skölds Requiem. Bonus: Att mamma kunde komma och lyssna på konserten.

November

Jag och barnen var i Halland en liten vända. Hälsade på brorsdottern, provkörde barnvagnen och beundrade magen. Började webbredaktörskurs. Handlade julklappar på Black Friday och sjöng in advent med buller och bång.

December

Kom in på de kurser jag sökt till nästa termin och avslutade höstens kurs. Fick årets bästa sms: ”Cancern är borta.” Gjorde en investering i min hälsa och relaterat till detta gjorde jag vissa mindre angenäma insikter som dock ska vändas till något gott. Hade världens lugnaste, mysigaste och finaste jul tillsammans med min lilla familj.

Ja det här är några av de saker jag ska försöka bevara och minnas från året som gått. Självklart har det också hänt en massa andra bra saker. Men framför allt vill jag minnas det här året som vänskapens år. För mitt i allt det jobbiga som varit så har mina vänner, inte minst mina nät-vänner, varit min stora räddning. Så alla ni som stått ut med mig på Facebook-chatten där jag ältat och svurit och gråtit och gått på – tack för att ni finns, tack för att ni håller mig under armarna när jag inte orkar stå själv. Också nu i den här fula skarven mellan det gamla och det nya året, när mycket gammalt rivs upp och gör mig liten och ynklig, så är det ni som får mig att streta vidare. Vidare mot ett nytt år, mot nya vägval och nya erfarenheter.

Streck-gumma med hjärta på klänningen, drar en vagn full av hjärtan. Text på vagnen: 2017.

Snart dags att vända timglaset

Timglas med sand som rinnerHej vad det går, det känns som att årets sista dagar går otroligt fort. Ändå gör jag typ ingenting. Idag var jag i stan och hämtade upp min äldsta bror som ska fira nyår hos oss, sedan åkte vi och storhandlade på hemvägen och det var i stort sett allt jag fick gjort idag. Nja, jag har också kollat lite på nya kursen, fyllt i en komplicerad blankett till Försäkringskassan och kört bilbana med den yngste. Och läst ut julklappsdeckaren. Frågan är om jag ska tillåta mig börja på en ny deckare nu eller om jag ska prioritera studierna. Imorgon blir det nog inget läsande i alla fall, då har jag så mycket annat att göra. Men man vet aldrig, böcker är en drog med stark dragningskraft.

Gnissel

Så här på tredjedag jul har familjen haft tillräckligt många lediga dagar tillsammans för att det ska börja skava och gnissla. Irritationen ligger precis under ytan. Alla måsten kring julen är över men det är ännu inte dags att börja förbereda nyår och jag börjar längta efter vanlig vardag igen.

Idag hade jag tänkt slita mig från min deckare och ägna mig åt webbredaktörskursen. Det gick väl sådär… Det är därför jag har varit väldigt disciplinerad under hösten och nästan inte läst någon skönlitteratur alls för jag vet att om jag har börjat läsa en bok så får läsningen på något märkligt sätt alltid förtur i systemet oavsett hur mycket annat jag har att göra. Men jag kunde åtminstone se på några av utbildningsfilmerna och jag löste också en grej jag inte hade fått ordning på innan så det får väl vara okej. Det jag måste göra nu är att strukturera upp min webbplats med sidor, menyer i olika nivåer och liknande och det är lite knepigt eftersom jag egentligen inte tänkt mig att använda den till så mycket mer än en blogg. Så jag får lura och klura på hur jag ska göra – när jag väl har idén klar för mig kommer det inte vara så svårt att göra det praktiska jobbet.

Så det har trots allt blivit en del läsning idag. Just nu är det årets julklappsbok, Stefan Ahnhems Arton grader minus. Jag har läst hans två tidigare böcker och tycker de har varit bra, lite annorlunda men väldigt brutala. Den här är inget undantag.

Annars har det varit lugnt både idag och igår. Då kom ungdomarna på besök på kvällen och det är alltid så mysigt att ha dem i huset. Samuel kan få hjälp med sin dator och Jonathan får visa upp alla sina saker – de har ett ofattbart tålamod med honom. Fina julklappar hade de också med sig: TV-spel till Samuel, Lego till Jonathan och så fick vi ett inramat bröllopsfoto från sommarens härligaste dag. Jag blir fortfarande alldeles varm i hela själen av att tänka på den dagen.

Nu ska jag återgå till min deckare innan vi landar framför TV:n och sista delen av And then there were none, en ny version av Agatha Christies gamla klassiker. Person som sitter på golvet, dold bakom en bok. En hög med böcker bredvid.

Lillduvan recyclar – Juldagsvers

Juldagen – en av årets bästa dagar. Vanligtvis brukar jag ha två julottor på morgonen, sedan åker jag hem och äter second breakfast med familjen innan jag lägger mig en stund och återhämtar mig efter att ha gått upp vid fyratiden. I år var det istället julnattsmässa – så underbart. Men juldagströttheten är den samma. Då är det underbart att bara mysa omkring, äta rester, sitta i fåtöljen med en bok, lyssna på sonen som bygger lego… Gött!

Idag återanvänder jag en liten vers som Facebook påminde mig om att jag hade skrivit för några år sedan.

Adventsljusen slocknat ett efter ett
Tomten har åkt och jag är mätt.
Av julstressen syntes ingenting till
Vi firar vår jul precis som vi vill
Och pojken i krubban så liten och söt
Blir lika bra firad med färdigköpt gröt
Nu Jesus är född, Gud själv i en kropp
För att ge åt oss alla en stråle av hopp
Det får vi minnas, åtminstone ibland
God jul kära vänner i hela vårt land.

Att sjunga i mässan var annars jättefint även om uppdraget innebar att jag fick en för mig helt ny sång i handen när vi samlades vid 22-tiden. Dock, för oss altar var den inte så svår så det gick bra men jag är väldigt impad av de två sopranerna som fick dra lasset. Carol of The Bells finns i en mängd olika versioner och man kan höra den i många olika filmer, till exempel Ensam hemma och Harry Potter.