Lagförslag för folkhälsan

Hallå riksdagen! Jag vill lämna in ett medborgarförslag om en ny lagstiftning. Jag vill att det ska vara helt förbjudet för skolorna att lägga studiedagar i samband med redan långa lov. För folkhälsans skull.

Så här är det. Studiedagar är ju en liten trevlig företeelse i skolan. Plötsligt kommer det en ledig dag mitt i terminen. Ja, den kan komma väldigt plötsligt när förvirrade mamman inte lusläst hela bibban med papper man får hem vid läsårets början. Men i alla fall. Det brukar vara en fiffig dag att ta med sig ungarna och köpa kläder inför nästa årstid. Så äter man på multinationell hamburgerrestaurang och åker hem. Alla glada. När studiedagarna ligger så där härligt spontant utspridda under läsåret brukar det gå bra för många (absolut inte alla, jag vet, men många) föräldrar att i god tid ansöka om semester eller ta ut kompledigt eller nåt sånt. De lite större barnen kan vara hemma själva och ha en lugn dag som lite extra lyx. Bra med vila – det är ju mycket läxor även i de lägre årskurserna. Fiffigt. Och lärarna får en dag med påfyllning, inspiration och lite nya tankar. Också ett avbrott även om de inte är lediga.

Bild på kalenderMen i vår kommun läggs studiedagarna väldigt ofta i samband med loven. Till exempel fredagen innan höstlovet, eller som nu, den första dagen efter jullovet. Hmm. Hur tänkte ni där? Jo, för en del är det säkert välkommet med ett extra långt lov. Men för andra blir det rätt jobbigt. Dels för att man missar den där chansen till lite återhämtning under terminen som verkligen kan behövas under vintern fram till sportlovet. Dels för att man kanske redan har ansträngt sig för att få ihop ledighet eller på annat sätt lösa familjesituationen under lovet och då kanske det inte går att vara ledig en extra dag.

Men framför allt, just nu alltså. För oss som inte bara alltigenom älskar att vara hemma och myyysa med barnen och ordna skojiga aktiviteter och pyssla och bara ha det jättejättehärligt tillsammans så är det ju öken. Här har vi skavt och gnagt och gnisslat mot varandra sedan den 19 december. Varje extra dag är ett hot mot min mentala hälsa och en risk att jag dänger makaronkastrullen i huvudet på någon av ungarna. (Vilket jag aldrig skulle göra naturligtvis, det var mer en bild för det hela.) Tack och lov är ju mina kids väldigt självgående nuförtiden men idag har jag känt hur jag kastades tillbaka i tiden till zombietillståndet när de var mindre.

Den yngste är ju värre än aracuan i Kalle Anka på julafton. Nu har han slutat pladdra om julklappar (en tillfällig frist i två månader) och maler istället på om vad han ska ha i födelsedagspresent om drygt en månad. Och när jag säger att vi kanske inte kan köpa allt blir han sur och arg och beter sig värre än Donald Trump.  Så idag skulle jag hjälpa honom att bygga ut bilbanan. Jag slet och svettades i en och en halv timma med att Kvinna som skriker, omgiven av eldförsöka få ihop skiten men det var ju omöjligt att få ihop precis rätt sorts kurvor. Och under tiden pladdrar han på. Tjattrar. Som en hackspett rakt i hjärnan. Och när jag svär och svettas och känner att hela dagen har gått ifrån mig så kommer han med fyra banbitar och säger ”Du kanske behöver de här.” Skjut mig! Då, just då, hade jag lust att gå ner till kommunhuset och strypa den som är skyldig till att det var studiedag idag. Den lille ligisten (sonen alltså, inte tjänstemannen på kommunen) har hela eftermiddagen suttit på fyra kurvor av precis den sort jag behövde! Jädra unge. Det är då tur att han är så vansinnigt underbar för annars hade jag sålt honom på Blocket för längesen.

Julafton

Så kom då den här dagen, den som yngste sonen pratat om i flera månader känns det som. Det är rörande på något sätt att han fortfarande lever kvar i den där magin kring jul, men jag har alltid också haft så svårt att hantera när barnen har så enorma förväntningar på julen. Ju mer uppskruvade de är desto mer orolig blir jag att de ska bli besvikna. Men nu är kvällen här och vi har haft en helt underbart skön dag.

Jag vaknade tidigt trots att vi var uppe sent igår. Helst hade jag gått och satt mig i soffan med en bok men jag ville inte riskera att sonen skulle vakna och gå igång och tjata om hur länge det var kvar till paketöppningen redan klockan sex på morgonen så jag låg kvar tills jag hörde att han var uppe. Sen satt jag och läste en stund till klockan blev åtta och affären öppnade. Jag hade några småsaker jag behövde komplettera med och så skulle jag hämta ut ett paket, en julklapp till mig själv skulle man nästan kunna säga för det kändes som rena julafton när jag öppnade det hemma. Det var nämligen litteraturen till vårterminens kurser. Det ska bli så himla spännande och roligt!

Långfrukost och småfix och börja med maten och vid halv tolv bultade det på dörren. Tänk att tomten kom, trots att han redan hade varit här och lagt klapparna under granen i natt. Varje år tänker jag att nu är det sista året med tomte, men sedan närmar sig nästa jul och sonen är så helt inne i att tomten ska komma trots att han vet att det är vi som köper presenterna. Och jag är ju så svag för deras önskningar och drömmar…. Så i år hade jag anlitat en professionell, lokal tomte och det blev helt perfekt. Bäst av allt var ju att maken inte visste något heller, hahaha. Det var kul. Och som en extra bonus skänker just den här tomten sitt arvode till Barndiabetesfonden. Snacka om win-win!

Vi åt mat och trots att vårt julbord var väldigt begränsat så blev vi mer än mätta. I år gjorde jag ingen lchf-jansson utan en klassisk med potatis och den blev galet god. Men det blev kolhydrater så det räcker för hela helgen. Dock en bättre sorts kolhydrater än om jag druckit öl, eller ätit pepparkakor och skumtomtar. Vi har varit själva hela dagen, bara familjen och det har varit så mysigt. Vi trivs bäst så, även om jag ibland kan känna en sorg över att inte kunna fira med en massa släkt och så. Men nu ser det ut så här och vi mår bra och då är det väl inte något fel med det.

Jag vilade en stund efter maten, sedan var det Kalle-dags och familjen fick lite fika. Jag är mycket imponerad av att julfantasten i familjen varit så tålmodig hela dagen, han  har läst på paketen men inte skakat eller klämt på dem. Så, när Kalle var slut var det äntligen dags för paketöppning och han hade bestämt att paketen skulle öppnas ett i taget så att alla såg vad man fick. Det är ett framsteg från tidigare år då barnen suttit vid varsin hög och slitit upp sina paket och knappt hunnit se vad det är i det ena innan de kastat sig över det andra. Och båda grabbarna blev så glada för sina saker. Att se Jonathans skutt och tjut när han fick en av de jättestora legomodeller han önskat sig supersupermycket var min absolut bästa julklapp. Och även Samuels lite mer lågmälda glädjeyttringar – ett stort smajl och tummen upp.

Nu sitter Jonathan vid köksbordet och bygger en av de legomodeller han fick. Han pratar med sig själv hela tiden, kommenterar det han gör och lever sig in i bygget och det är så himla mysigt att sitta och lyssna på honom. Jag har plockat ihop noterna som jag ska ta med till kyrkan ikväll när vi ska sjunga på midnattsmässan. Det blir första gången jag firar midnattsmässa här i Åtvid (tror jag) för i vanliga fall har jag ju alltid julotta x 2 på juldagen och då behöver jag sova på natten. Men den här julen är inte som andra. Den är bättre!

Julgran med röd kula och små paket

Herrens moder

Fyra tända ljus

När jag fick barn blev det outhärdligt att se på nyheterna. All världens ondska, alla katastrofer och all orättvisa kröp under skinnet på mig på ett annat sätt än tidigare. Det gick inte att distansera sig från det. Och allra värst var det när det drabbade barn. Jag har suttit vid så många köksbord och pratat med dopföräldrar som beskriver samma sak. Då blir det inte svårt att relatera till dopgudstjänstens befrielsebön: ”Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria NN från mörkrets makt…” Föräldrarna förstår precis. Ondskan och mörkrets makt finns i världen, runt omkring oss och ibland inom oss. Här får vi be att barnet inte ska bli utsatt för eller själv ta del i detta.

Maria vet mer om den smärtan och oron än många andra. Jag undrar ändå hur det var för henne att vänta sitt barn och ta hand om den nyfödde. Kunde hon också vakna i panik av att inte känna några fosterrörelser och försöka väcka barnet i magen och sedan känna lättnaden när det kom en ilsken spark tillbaka? Hon hade ju fått veta att barnet skulle komma att bli någon alldeles speciell – oroade hon sig ändå för missfall? Och vad skulle det i så fall betyda – att hon bara inbillat sig alltihop om det särskilda barnet. Kunde hon plötsligt drabbas av en iskall känsla som gjorde att hon skyndade sig fram till sitt sovande barn för att se om han fortfarande andades? Jag tror det. Jag tror att hon kände samman förlamande oro och rädsla som alla föräldrar kan känna. Och jag tror att hon också kände ondskan i sin egen kropp när andra barn drabbades.

Också genom din egen själ ska det gå ett svärd, säger Symeon till Maria när den lilla familjen kommer till templet med sitt barn. Det där svärdet fick hon nog känna många gånger.  Hur outhärdligt måste det inte ha varit för henne att höra berättelserna om alla de små barn som dödades när Herodes ville utplåna hennes son? Hur kändes det att vara den mamma som faktiskt hade klarat sig genom att fly till ett främmande land? Lyckan och lättnaden var nog inte odelad. Kanske något att fundera över nu när vi möter människor som flyr från våld och förtryck och kommer hit. De överlevandes skuld är något som för många är outhärdligt att leva med.

I kyrkans historia har man ofta talat om Marias lydnad som ett föredöme. Lydnaden har också använts för att förtrycka. Kvinnor ska tyst och ödmjukt böja sig inför Gud och annan överhet, framför allt inför männen. Jag ser inte Marias lydnad som ett tyst och underlägset offrande av sig själv. Jag ser hennes lydnad som en rakryggad vilja att utföra uppdraget också när det är svårt. Viljan att gå vägen Gud visat henne. Tron att detta är rätt. Uthålligheten när omgivningen ifrågasätter. Hoppet om att en gång få se hela bilden och förstå vad det egentligen innebär. Viljan, tron, uthålligheten och hoppet följer Maria under graviditet och förlossning, under förföljelse och flykt, under vardagens mödor när Jesus växte upp, under de stormiga år då han förkunnade sitt budskap, fram till förtvivlan vid korset, till förvirring vid den tomma graven, till det känslosamma mötet med honom uppstånden och förvandlad och vidare i livet, den nya tiden när det frö hennes son hade sått började växa och gro.

Men nu står vi inför julen och tillsammans med Maria får vi bära Jesus ut i världen. Tillsammans med Maria får vi känna oro och ilska över den ondska, våld och förtryck som finns i vår värld. Vi får känna svärdet i vår själ varje gång ett barn drabbas av mörkrets makt. Och tillsammans med henne får vi  i tro och uthållighet gång på gång stå upp för fred, frihet och rättvisa och bära fram ljus och hopp till andra människor.

Livets Gud,
tillsammans med Maria väntar vi
på barnet som skall födas.
Vi prisar dig som låter stora ting ske.
Hjälp oss att som Maria vila i din tillit,
tro på dina löften
och övervinna all rädsla.
I Jesu namn. Amen


Vill du rent konkret göra skillnad för världens barn och sprida ljus i en mörk värld?
Ge ett bidrag till Svenska kyrkans internationella arbete och julinsamlingen
Låt fler få fylla fem. 

Du kan också underteckna Juluppropet till stöd för de barn som sökt asyl i Sverige.

Legoarbete

Ibland är det hårt att vara minst, men ibland har det sina fördelar. Lillkillen, som inte längre är så liten, hittade en guldgruva i legolådorna där 20 års samlade plastbitar låg. Det visade sig att en av halvbröderna hade fått Star Wars-lego för längesedan, stora  modeller som nu är ”jättevärda”. Problemet var bara att alla bitar nu låg huller om buller och blandade med delar från en ansenlig mängd andra modeller i tre stora plastbackar. I ett svagt ögonblick sa jag: ”Vi har ju beskrivningarna kvar – vi kan bygga ihop dem.” Så de senaste veckorna har han och jag ägnat åt att rota runt i legolådorna. Jag fick åka till stan och köpa mindre plastlådor där vi kunde sortera bitarna efter färg och sedan började bygget. Jag är förvånad över att vi hittat nästan alla bitar som behövdes. Det var bara några som vi behövde byta ut mot annan färg eller i något enstaka fall helt andra bitar. Det är smått imponerande. Det har faktiskt varit ganska mysigt även om hans insats har varit mer verbal än praktisk. Det är jag som letat fram alla bitar och jag som byggt det mesta. Men vi har också varit effektiva, han har legat i sängen och läst sin läsläxa högt för mig medan jag suttit på golvet och byggt med lego. Och nu är vi klara.

Slave I och Republic Gunship