Gud är nog…

Det var något i en tråd på Facebook igår som fick mig att tänka på en text ur Ulf Nilssons underbara bok En ängel vid din sida. Jag tog fram boken och läste och kände en lättnad, en slags befrielse. För detta är så långt man kan komma från de polariserade debatterna i och om kyrkan, där man gör sitt bästa för att missförstå varandra,  och om det omdiskuterade kyrkohandboksförslaget. Kan vi bara släppa allt det där och ta denna Gud i hand och möta dagen?

Gud är nog en trött mamma
som fått barnen att borsta tänderna
och sedan genast hopp-i-säng.
Gud är nog en farbror som grävt
hela långa dagen i trädgården.
Trött dricker han sitt kaffe.
På bordet de tomma fröpåsarna.

Kalla inte Gud för ”han”
för då blir hon lite ledsen.
Och säg inte alltid ”hon”
för då blir han inte glad.

Gud är nog en blå fågel i trädgården,
Gud är nog en humlas surr,
en koltrasts sång i kvällningen.
Gud är nog en hund som lunkar
in i barnens rum och somnar på golvet.
Gud är nog en stjärna ensam på himlen,
en vind genom träden, ett stilla regn.
Gud är nog solen som äntligen går upp,
en katt som sträcker sig på varma trappan.
Gud är nog ett barn som vaknar pigg.
Dagen ligger ännu orörd, oändlig,
allt är möjligt, allt kan ske.

Trettondedagstankar om visa män och mäktiga män

Makt, godhet och vishet. Tänk om världens ledare kunde förena dessa tre. Då skulle vi varken ha krig eller svält eller klimatkatastrofer. Men makten är som bekant inte alltid förenad med godhet och vishet. Ibland är det som om makten tränger undan de andra två så att det blir mindre plats för godhet när makten blir större. Jag tror att vi alla har makt, ofta mer makt än vi själva förstår. Om vi vore lite mer visa skulle vi också kunna använda oss mer av den makten. Och det kan behövas. Inte minst som en motkraft till dem som har tydlig och synlig makt i världen.

Idag är det trettondedag jul och i Matteusevangeliets andra kapitel läser vi om män (ja det är ju oftast män i bibeltexterna) med olika mått av vishet, godhet och makt. Berättelsen handlar om hur de österländska stjärntydare som i traditionen kallas de tre vise männen, söker upp barnet Jesus.

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.” När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: ”I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: ’Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.’” Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.” Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.

Herodes, mannen med den största världsliga makten i sammanhanget, fick ingen återrapport om var barnet fanns. Så han tog det säkra före det osäkra för att bevara och bevaka sin position och lät döda alla pojkar i och omkring Betlehem som var yngre än två år. Det var en förfärlig handling. Hur såg man egentligen på en sådan kung? Och inte lyckades han heller med sitt uppsåt för den lilla familjen flydde till Egypten tills Herodes var död. Så levde Jesus och hans familj som flyktingar för att rädda sig undan våld och dödshot i sitt hemland. Det kan vara värt att fundera på i dessa dagar. Man talar ibland om de överlevandes skuld. Det kan handla om en person som överlevt en trafikolycka där andra dog, det kan vara de som lyckats fly till Sverige från kriget i Syrien med vetskap om att familjen blev kvar och troligen dött och det drabbade inte minst många av dem som räddades från förintelselägren under andra världskriget. Jag undrar om Jesus kände av den överlevandes skuld när han blev äldre och fick veta att så många barn kallblodigt mördades i jakten på honom. Jag tror att det var en sådan sak han brottades med Gud om. Hur något så totalt emot allt vad Gud står för skedde på grund av Jesus födelse.  Men allt det är bara funderingar,  låt oss nu återvända till de österländska stjärntydarna, de visa männen, och Herodes, den mäktige mannen.

”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.” Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. (…) I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.

Kanske förtjänar de att kallas visa just för att de vågade trotsa makten, vågade låta bli att berätta för kungen var barnet fanns. För det är inte alla som säger sig vilja hylla Jesus som faktiskt menar vad de säger. Det finns de som använder det som ett svepskäl för att öka sin egen makt. Ja kanske till och med för att bedriva en kampanj helt motsatt allt vad Jesus står för.

Under det senaste året har jag läst väldigt mycket på nätet om hur vissa grupper tagit ställning för till exempel homosexuella (efter dådet i Orlando) och  förföljda kristna (efter mordet på den katolska prästen i Frankrike, samt förföljelsen av kristna i Mellanöstern). Det finns otroligt många som tar ställning i dessa frågor av omsorg om andra människor och grundat i kristen tro. Jag bedömer inte någons tro. De personer jag talar om här är människor som öppet skriver att de inte tror på Gud, inte är kristna, inte är intresserade av kyrkan men som engagerar sig i dessa frågor för att det blir en rumsren ursäkt att vräka ur sig hat mot muslimer. Trots att man i andra sammanhang uttrycker sig otroligt negativt om homosexuella.  Man tar utsatta grupper som gisslan för att driva sin egen kampanj, i det här fallet hat mot muslimer. På samma sätt är man plötsligt väldigt bekymrad över kvinnors situation i Sverige som om mäns våld mot kvinnor var något som kom med flyktingvågen. Visst har det funnits problem med våldtäkter och övergrepp – men vill ni vara trovärdiga i ert engagemang får ni nog jobba lite bredare.

Under hösten har det här förmenta värnandet om den kristna tron fått många i dessa kretsar att tala sig varma för nästa års kyrkoval. Oj, vad de bryr sig om Svenska kyrkan plötsligt. Ja många av dem ansöker om medlemskap trots att de enligt egen utsago inte tror på Gud. Deras enda drivkraft, och detta skriver de också öppet, är att de ska bekämpa islamiseringen i Sverige och framför allt den påstådda islamiseringen av Svenska kyrkan (som är en myt av stora mått). Återigen vill jag påpeka att jag inte bedömer om en människa har en kristen tro eller inte. Jag talar om syftet. ”Tala om för mig var den nyfödde kungen finns så att jag kan hylla honom”, sa Herodes trots att syftet var ett helt annat. Nu har vi här människor som vill få mandat att leda kyrkan, Kristi kropp, men med syftet att bekämpa, ja utrota, islam i Sverige. Det handlar om att befästa sin makt. Därför tror jag att vi behöver fokusera på vishet och godhet mer än maktanspråk. Vi behöver vara uppmärksamma på den väg Gud visar oss med hjälp av stjärnor, drömmar och andra tilltal för att skydda det lilla barnet, för att värna livet och hjärtat i vår tro.

Teckning av de tre vise männen med sina gåvor

Herrens moder

Fyra tända ljus

När jag fick barn blev det outhärdligt att se på nyheterna. All världens ondska, alla katastrofer och all orättvisa kröp under skinnet på mig på ett annat sätt än tidigare. Det gick inte att distansera sig från det. Och allra värst var det när det drabbade barn. Jag har suttit vid så många köksbord och pratat med dopföräldrar som beskriver samma sak. Då blir det inte svårt att relatera till dopgudstjänstens befrielsebön: ”Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria NN från mörkrets makt…” Föräldrarna förstår precis. Ondskan och mörkrets makt finns i världen, runt omkring oss och ibland inom oss. Här får vi be att barnet inte ska bli utsatt för eller själv ta del i detta.

Maria vet mer om den smärtan och oron än många andra. Jag undrar ändå hur det var för henne att vänta sitt barn och ta hand om den nyfödde. Kunde hon också vakna i panik av att inte känna några fosterrörelser och försöka väcka barnet i magen och sedan känna lättnaden när det kom en ilsken spark tillbaka? Hon hade ju fått veta att barnet skulle komma att bli någon alldeles speciell – oroade hon sig ändå för missfall? Och vad skulle det i så fall betyda – att hon bara inbillat sig alltihop om det särskilda barnet. Kunde hon plötsligt drabbas av en iskall känsla som gjorde att hon skyndade sig fram till sitt sovande barn för att se om han fortfarande andades? Jag tror det. Jag tror att hon kände samman förlamande oro och rädsla som alla föräldrar kan känna. Och jag tror att hon också kände ondskan i sin egen kropp när andra barn drabbades.

Också genom din egen själ ska det gå ett svärd, säger Symeon till Maria när den lilla familjen kommer till templet med sitt barn. Det där svärdet fick hon nog känna många gånger.  Hur outhärdligt måste det inte ha varit för henne att höra berättelserna om alla de små barn som dödades när Herodes ville utplåna hennes son? Hur kändes det att vara den mamma som faktiskt hade klarat sig genom att fly till ett främmande land? Lyckan och lättnaden var nog inte odelad. Kanske något att fundera över nu när vi möter människor som flyr från våld och förtryck och kommer hit. De överlevandes skuld är något som för många är outhärdligt att leva med.

I kyrkans historia har man ofta talat om Marias lydnad som ett föredöme. Lydnaden har också använts för att förtrycka. Kvinnor ska tyst och ödmjukt böja sig inför Gud och annan överhet, framför allt inför männen. Jag ser inte Marias lydnad som ett tyst och underlägset offrande av sig själv. Jag ser hennes lydnad som en rakryggad vilja att utföra uppdraget också när det är svårt. Viljan att gå vägen Gud visat henne. Tron att detta är rätt. Uthålligheten när omgivningen ifrågasätter. Hoppet om att en gång få se hela bilden och förstå vad det egentligen innebär. Viljan, tron, uthålligheten och hoppet följer Maria under graviditet och förlossning, under förföljelse och flykt, under vardagens mödor när Jesus växte upp, under de stormiga år då han förkunnade sitt budskap, fram till förtvivlan vid korset, till förvirring vid den tomma graven, till det känslosamma mötet med honom uppstånden och förvandlad och vidare i livet, den nya tiden när det frö hennes son hade sått började växa och gro.

Men nu står vi inför julen och tillsammans med Maria får vi bära Jesus ut i världen. Tillsammans med Maria får vi känna oro och ilska över den ondska, våld och förtryck som finns i vår värld. Vi får känna svärdet i vår själ varje gång ett barn drabbas av mörkrets makt. Och tillsammans med henne får vi  i tro och uthållighet gång på gång stå upp för fred, frihet och rättvisa och bära fram ljus och hopp till andra människor.

Livets Gud,
tillsammans med Maria väntar vi
på barnet som skall födas.
Vi prisar dig som låter stora ting ske.
Hjälp oss att som Maria vila i din tillit,
tro på dina löften
och övervinna all rädsla.
I Jesu namn. Amen


Vill du rent konkret göra skillnad för världens barn och sprida ljus i en mörk värld?
Ge ett bidrag till Svenska kyrkans internationella arbete och julinsamlingen
Låt fler få fylla fem. 

Du kan också underteckna Juluppropet till stöd för de barn som sökt asyl i Sverige.