Knäcker koden

Det här med kunskap är tunga grejer. Att lära sig något nytt. Att erövra nya områden som vid första anblicken verkade helt otillgängliga. Just nu är jag inne i en sådan process av gigantiska mått. Och det är så himla häftigt!

Jag går alltså en kurs nu som heter Bild och grafisk design för webben. Jag tyckte att jag hade läst på ordentligt innan jag sökte och hade koll på vad den skulle innehålla, men när jag sedan fick se de uppgifter jag skulle lösa under terminen blev det en smärre chock. Ska jag göra det här? Omöjligt! Men ingen minns en fegis, det är bara att köra på.

Kursen är indelad i tre block, allt sker på nätet så jag förfogar helt över min egen tid så länge allt är klart i början av juni. Den första delkursens examinationsuppgifter skickade jag in igår och nu är det bara att hugga tag i moment två. Uppgiften är att göra layouten för en liten, liten webbplats om tigrar. Det hade väl varit enkelt om jag använde WordPress. Men så kul ska vi inte ha det. Övningen består i att skriva CSS-koden för hela webbplatsen. Alltså att dels tänka ut layouten med färg, form, teckensnitt och så vidare och sedan omsätta det i kod. Och koppla ihop allting. Jamen tjena. Till vår hjälp har vi en tjock bok på engelska som jag först trodde att jag skulle läsa från pärm till pärm. Nu har jag insett att jag kan använda den som uppslagsbok efter hand. Bara en sån sak gör ju allting mycket lättare. Jag har också hittat olika webbplatser som förklarar det här med kod och där tar jag hjälp. Det är fortfarande enormt mycket jag inte alls förstår men om jag bara tar det lugnt kommer det att gå fint. Det är i alla fall vad jag intalar mig.

Samtidigt försöker jag suga i mig så mycket jag bara kan för jag vet att sista delkursen handlar om att göra allt från grunden, alltså även att skriva HTML-koden. Men jag tror att om jag är uppmärksam och tittar på koden i de dokument vi har att arbeta med nu så kan jag använda mycket av det sedan. Jag hade egentligen tänkt låta den här kursen vila över helgen men jag är ju så himla ivrig hela tiden. Nyss satte jag mig och skulle bara testa lite, skriva in ett par koder och se om jag överhuvudtaget kan få det att fungera. Och det gör det! Jag lyckades ändra storlek och färg på huvudrubriken, och jag lyckades göra en ruta kring en punktlista. Visserligen med ”stulen” kod men ändå. Genom att använda olika kod-exempel kan jag ju lära mig hur det fungerar, hur koden är uppbyggd och så vidare. Det är en sån sjukt skön känsla att plötsligt behärska det som nyss verkade omöjligt.

Jag kommer att gråta i förtvivlan många gånger under våren när det inte blir som jag vill och när jag inte förstår, men jag ska klara den här kursen. Jag ska knäcka kod-koden. Min ambition är enbart ”good enough” – det räcker. Och jag växer. Är det något jag behöver just nu så är det att känna att jag kan, att jag klarar saker, att jag är bra på något. Och faktiskt – jag kan skriva HTML och CSS. Det kan inte alla. Men jag kommer att kunna till sommaren. Yay!

Kod på dataskärm

Recension: Jihdes diabetes

”Såg ni Peter Jihde i Nyhetsmorgon?” Jag minns den där dagen på hösten 2012 då det tände till i en Facebookgrupp för diabetesföräldrar. Peter Jihde hade i direktsändning ätit godis för att sedan mäta blodsockret – och värdet var på tok för högt, det insåg alla diabetesproffs i den här gruppen. Där började Peter Jihdes diabetesresa, fast han förnekade det ytterligare ett par veckor. Men typ 1 diabetes är ingen sjukdom som går över – den hinner alltid ifatt sina offer. Också om man är kändis och i god fysisk form.

Bild på boken Jihdes diabetes. Peter Jihde tar insulin i låret och skriker.Nu har Peter Jihde tillsammans med sin fru Karin skrivit en bok om diabetes. Och den är så bra! Alla borde läsa den – de som själva lever med diabetes för att finna bekräftelse och igenkänning i känslorna kring sjukdomen och de som inte har diabetes för att lära sig mer. För det finns alldeles för mycket okunskap om diabetessjukdomar och okunskap leder till fördomar vilket ständigt drabbar dem som lever med sjukdomen. Okunskapen kan också vara rent livsfarlig.

Många tycker att Peter Jihde utnyttjar sin sjukdom för att bygga sitt eget varumärke, för att öka sitt kändisskap och så vidare. So what, säger jag. Viktigast av allt är att han pratar om diabetes. Kan han använda sin offentliga roll till att öka kunskapen om diabetes så får han för min del vinna hur mycket som helst på det. Och alldeles uppenbart är att han genom sitt Instagram-konto, genom sin bok och genom att ta upp ämnet i Nyhetsmorgon, inte bara har spridit kunskap utan också hjälpt många människor att acceptera sin sjukdom och själva våga prata om den. Det finns hur många vittnesmål som helst om detta på Instagram. Grattis och tack, Peter Jihde, säger jag då. De andra kommentarerna känns bara som unket Jante-tänkande.

Det är lustigt det här med den dubbla bestraffningen av kända människor som blir offentliga talespersoner för olika patientgrupper eller liknande. Först får de skit för att de inte gör något och sedan får det skit för att det gör något. Så har det varit för till exempel Peter Jihde och Molly Sandén. I diabetesgrupperna har man tjatat om att de minsann borde använda sina arenor för att lyfta diabetesfrågorna – men sånt måste ju få komma när och om man själv vill. När de sedan gått ut offentligt har det blivit ganska mycket gnäll. Dels inifrån diabetes-communityt (mer om det nedan) dels från ”allmänheten” som tycker att diabetes inte är något att tjafsa om och att det minsann inte är mer synd om dem än om någon annan som har sjukdomen. Som om någon har påstått det. Det bevisar ju bara att vi måste fortsätta att prata, skriva och visa diabetes.

Peter Jihde är en person som går all in för det han gör. Boken handlar ganska mycket om det, hur hans ambition var att bli ”världens bästa diabetiker” och vad det fick för konsekvenser. Nu när han har levt lite längre med sjukdomen har han en annan ambitionsnivå men han har ändå valt en livsstil som väcker ont blod hos många diabetiker. Han har funnit att för honom funkar det bäst att äta väldigt lite snabba kolhydrater. Han påstår inte att alla behöver göra så men ändå uppfattas det som att han propagerar för en särskild kost. Dessutom irriterar det en del personer att Jihde engagerar sig för hela skaran diabetiker, alltså inte bara typ ettor. Och när han pratar om typ två så kommer livsstilsfrågor och kostfrågor in på ett helt annat sätt. Jag tycker att han har helt rätt men det finns en snarstuckenhet, ett revirtänk och en lättkränkthet bland många i diabetesvärlden som knappast gynnar vår sak i längden. Detta har gjort att många dömer ut Jihde och hans bok på förhand. Väldigt trist tycker jag.

För boken är bra och viktig och den behövs då den behandlar mycket av det där som det sällan pratas om. Om känslorna kring sjukdomen, om paniken, sorgen och mörkret, om förhållningssätt och om anhörigperspektiv. Allt det där är saker som patienterna själva sällan får prata om med diabetesteamet, och det är definitivt saker som allmänheten inte känner till. Diabetes är väl inte så farligt – det är väl bara att ta en spruta och äta nyttig mat. Jo. Eller inte. Det finns ingenting som heter ”bara” när man talar om diabetes.

Så om du inte redan har läst den här boken – gör det! Köp den för då går en liten liten summa till Diabetesfonden. Och eftersom det är en så liten summa så tycker jag att du också ska ge en extra gåva till fonden. För en framtid utan diabetes.

(Jag har också skrivit ett annat inlägg som handlar om en tes ur boken. Läs gärna det.)