Övergrepp i en tystnadskultur #vardeljus

Ett kyrkorum där en ung kvinna håller händerna till bön, Ett ljus som brinner.

Me too har vuxit till en fullkomligt rasande flod som väller fram efter att i åratal ha varit uppdämd av skam och tystnad. Berättelser om övergrepp forsar genom alla yrkesgrupper och självklart – det vore naivt att tro något annat – också genom Svenska kyrkan.

Den här texten bygger på egna erfarenheter (även om de är förhållandevis lindriga i sammanhanget), vänners erfarenheter och de erfarenheter som delats i samband med uppropet #vardeljus. Det är erfarenheter från en mängd olika församlingar i olika delar av landet – ingen ska känna sig utpekad. Jag skriver ur ett arbetsmiljöperspektiv. Jag vill inte på något sätt osynliggöra övergrepp i Svenska kyrkans sammanhang där de drabbade inte är anställda. De berättelserna ska också berättas men det finns andra som gör det bättre än jag.

Det finns en tystnadskultur och ett lojalitetskrav i kyrkan som gör att berättelser om övergrepp sopas under mattan. Problemet blir extra stort då det på många kyrkliga arbetsplatser saknas förmåga hos ledningen att hantera den här sortens frågor. Redan här tystas berättelserna och den drabbade står ensam.

Kanske vänder man sig till stiftet, till biskopen eller domkapitlet i hopp om att tillsynsansvaret och stiftets uppdrag att främja och stödja församlingarna ska innebära att en församling där det finns problem kan få stöd. Alltför ofta får den hjälpsökande höra att stiftet inte kan göra någonting – arbetsmiljöansvaret ligger helt och hållet hos församlingarna. Det är en ganska feg hållning. I de fall där förövaren är en ämbetsbärare ökar möjligheten att domkapitlet tar sig an ärendet. Tyvärr verkar det saknas rutiner även här för att hantera sexuella övergrepp. Vi har alldeles för många exempel på det. Man friar hellre än man fäller. Anmälaren får stå med skammen och skulden.

Det mest destruktiva är dock inte bristen på rutiner att hantera kränkningarna. Det allra värsta är kravet på tystnad, ett krav som blir ett övergrepp i sig. Att inte få berätta vad man varit med om. För man ska vara lojal mot sin arbetsgivare annars får man sparken. Och man får absolut inte skada kyrkans rykte, orsaka skandaler och medlemsflykt. Det är ett enormt ansvar som läggs på ett offer. Människor är så lojala att de förintar sig själva genom att tiga. När de sedan blir sjukskrivna heter det att de gått in i väggen. Den som utsatts för övergrepp blir sjukdomsstämplad.

Ett annat dilemma är att det inte bara handlar om anställda som går över gränsen utan det är ofta besökare, församlingsbor, människor vi möter i vår tjänst. De händelserna är ännu svårare att hantera. För när saker inträffar mellan anställda så finns det lagar och regler och det ska (i teorin) finnas rutiner för hur man arbetar med problemen. Men vad händer när jag gång på gång blir verbalt eller fysiskt angripen av en församlingsbo? Vad händer när jag blir tafsad på av en gudstjänstbesökare? Det är ett arbetsmiljöproblem som inte ryms i vanliga handlingsplaner. Och så ska man ju vara så förbaskat snäll. Man ska le och ta emot vad folk än gör eller säger, inte brusa upp, inte avfärda människor, inte vara otrevlig. Alltid behärskad, lugn och god. Och lojal.

Snällheten och tystnaden går hand i hand. Till dem sällar sig överseendet och förminskandet. Det som gör att man i Svenska kyrkan kan bete sig på ett sätt som aldrig någonsin skulle accepteras på en annan arbetsplats. Alla vet vad som händer men chefer och arbetskamrater slätar över det. Man går på tå för att undvika det obehagliga, man vägrar att ta tag i problemen. Man ursäktar förövaren så att det framställs som att den som säger nej är elak och empatilös. En sådan kultur är perfekt grogrund för övergrepp.

Och den ständiga rädslan för skandaler. Det är en osund anda av att vi ska hålla det inom familjen. Skulden läggs inte på förövaren utan på dem som lyfter problemet, de som höjer sin röst och berättar om missförhållandena. När nu #metoo möter Svenska kyrkan i kampanjen #vardeljus så finns just den här inställningen med och spökar i kulisserna. Att hålla det inom familjen, att inte orsaka skandaler och skriverier, att inte riskera ännu en våg av medlemsflykt. #vardeljus handlar om sexuella övergrepp och de utgör en alldeles speciell sorts kränkningar. Men de faktorer möjliggör och tystar sexuella övergrepp möjliggör också  många andra slags övergrepp. Därför kommer #vardeljus sätta ljuset på så mycket mer än de sexuella övergreppen, och de åtgärder som kommer att bli nödvändiga kommer göra att arbetsmiljön blir bättre också på andra plan. Det hoppet fokuserar vi på när vi bryter tystnaden.

För här står vi nu, i ett brokigt men stort systraskap. Vi står med våra sår och samtidigt som vi berättar om vår utsatthet vet vi att vi riskerar allt, vi vet att människor kommer att vilja flytta skulden till oss. Men skillnaden den här gången är att vi inte står ensamma. Vi står tillsammans och litar på att sanningen ska göra oss fria. Varde ljus!

På bloggen #vardeljus kan du läsa uppropet från anställda i Svenska kyrkan och ta del av berättelser om övergrepp.

Självklart finns det många arbetsplatser inom Svenska kyrkan där man har en bra arbetsmiljö och bra rutiner för att hantera olika typer av missförhållanden. Men berättelserna på #vardeljus vittnar om att det brustit alldeles för många gånger på alldeles för många platser. 

Det är också viktigt att vara medveten om att även män utsätts för sexuella trakasserier i Svenska kyrkan, av andra män eller av kvinnor. Dock fokuserar #metoo på kvinnors erfarenheter och därför har även jag valt att göra det i just detta inlägg. 

Präst och politiker – en knepig balansgång

Obs! I detta inlägg tar jag inte ställning till om det var rätt eller fel att stänga Sollefteås BB. Det är en en annan diskussion. Här resonerar jag kring saker som hänt när beslutet är ett faktum – och mitt resonemang skulle lika gärna kunna exemplifieras av något helt annat ärende. 

Jag är medlem i ett politiskt parti. Jag har funderat på om jag ska engagera mig politiskt mer än så. Just nu är det inte aktuellt utifrån min nuvarande livssituation, men kanske om några år. Dock har jag alltid haft betänkligheter kring detta med präster och diakoner som är engagerade i lokalpolitiken. Det är inte helt okomplicerat. I de allra flesta fall fungerar det säkert jättebra. Men förr eller senare blir man som kommun- eller landstingspolitiker tvungen att fatta ett svårt beslut, ett beslut som upprör, som skapar protester och grupperingar. Då är det ett problem att samtidigt vara en ”herde” för församlingen, en förkunnare, en själavårdare, en medvandrare vid livets stora skiften. Det kan också, i synnerhet för oss som predikar, vara en belastning att vara förknippad med ett visst politiskt parti. Enligt mig får kyrkan gärna vara politiskt, ja den ska till och med vara politisk i betydelsen profetisk och samhällsengagerad, men den får inte vara partipolitisk. Att som partipolitiker också vara förkunnare är att utsätta sig för en stor risk att förkunnelsen tolkas utifrån partitillhörigheten. Det kan bli väldigt infekterat. I synnerhet om man predikar i ett läge där människor är upprörda över ett beslut man varit med och fattat. Det ligger nära till hands att församlingen tolkar den predikan som ett sätt att föra ut det partipolitiska budskapet från predikstolen. Även om man inte alls tänker så själv som predikant. Även om man tycker att man har redigerat bort allt som kan uppfattas så.

Och det är en av mina poänger. Att vi som präster är så utsatta och bedömda av församlingsborna, på gott och ont. Ett beslut eller ett ställningstagande i en kyrklig fråga som engagerar många i församlingen kan snabbt leda till att prästen (eller diakonen) hamnar i kylan. Det spelar ingen roll att vi kan motivera beslutet, kanske inte ens att vi kan hänvisa till lagstiftning och regelverk, få saker upprör människor så mycket som när något i deras kyrka förändras. Jag tror att de flesta av oss i ämbetet upplevt detta även om förekomsten av det naturligtvis är olika runtom i landet. Och har man gjort den erfarenheten så förstår man att det kan bränna till rejält om man som präst också är involverad i lokalpolitiken. Vilket ben ska man stå på när man i sin roll som politiker måste fatta ett beslut där församlingen sedan engagerar sig och protesterar? Vi kan ju självklart säga att vi måste skilja mellan våra roller och uppdrag. Men det spelar ingen roll när konflikten är ett faktum.

Anledningen till att jag skriver detta är att jag häromdagen läste om just ett sådant exempel. Det hjälpte mig att sätta ord på det här ”skavet” jag känt i flera år kring ämbetsbärare som är aktiva i lokalpolitiken. Det hela berör den riksbekanta nedläggningen av BB i Sollefteå. En av de landstingspolitiker som var med och fattade beslutet råkar också vara diakon och direktor för Vårsta diakonigård i Härnösand, som bland annat bedriver familjerådgivning. Efter beslutet om nedläggning av BB har kyrkorådet i ett av stiftets pastorat, dragit in sitt ekonomiska bidrag till familjerådgivningen. Man vill inte stötta en verksamhet som leds av någon som bidragit till nedläggningen. Det handlar om småpengar i sammanhanget men det är inte det som är min poäng utan just själva företeelsen.

Jag anser att det aktuella kyrkorådet har fattat ett beslut som är helt befängt. De enda som drabbas av detta är ju de som söker familjerådgivning (och egentligen inte ens de eftersom det handlar om så lite pengar). Det är också uppenbart att de inte kan skilja på en persons olika uppdrag – vad hen gör i sin kyrkliga anställning och i sitt uppdrag som landstingspolitiker. Men det spelar inte så stor roll, vi kan tycka vad vi vill om att människor resonerar så här – det är ett faktum vi har att förhålla oss till. Därför anser jag att man ska tänka sig noga för innan man går in i den typen av uppdrag. Jag säger inte att det är fel att göra det, men man bör tänka igenom olika scenarier och intressekonflikter som kan uppstå och då måste man tänka bortom vad som är formellt rätt och ta med människors reaktioner i beräkningen. För det är dem man har att möta sedan.

Jag må vara medeltida i min syn på ämbetet men jag anser att som vigd präst eller diakon och med anställning i Svenska kyrkan så är mitt pastorala ansvar överordnat allt annat. Det funkar inte att gå hem ifrån jobbet och sedan göra precis vad som helst på vår fritid om det leder till intressekonflikter eller att människor förlorar sitt förtroende för oss som ämbetsbärare och representanter för kyrkan. Var gränsen går är upp till var och en att avgöra och det handlar som sagt mycket om de lokala förutsättningarna. Det viktigaste är att man tänker efter före.

I fallet Sollefteå/Vårsta anser jag inte att diakonen/politikern gjort något fel (vilket inte är detsamma som att jag försvarar beslutet). Däremot visar det hur lätt det är att människor blandar ihop våra privata och yrkesmässiga roller. Och oavsett vad vi tycker om det är det ett faktum.

Källor: Kyrkoråd stoppar bidrag i protest, Kyrkans Tidning 9 mars 2017
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/kyrkorad-stoppar-bidrag-i-protest (låst artikel)

http://www.allehanda.se/opinion/ledare/smaaktig-och-missriktad-politisk-hamndaktion

Låt berättelsen om Svenska kyrkan flöda!

Nu är det dags att sprida de goda berättelserna om Svenska kyrkan. Saklig kritik ska bemötas sakligt, men rykten och svartmålningar hanterar vi bättre genom att måla upp en annan bild. Låt stolthet och glädje flöda fram!

Liten gubbe med livboj runt halsenDet är många som berättar om Svenska kyrkan nu. I radio och TV, i tidningar, bloggar och sociala medier förkunnas att det går utför på alla sätt för kyrkan. Medlemmarna flyr, ledningen är inkompetent, prästerna förkunnar inte kristen tro, man bryr sig inte om sina trossyskon, man lägger sig i politiken och vurmar för islam. Det är väl ungefär kontentan av det hela. Och när man inte debatterar sakfrågorna så fortsätter man att debattera debatten.

Är det verkligen så illa? Stämmer den här bilden? Och framför allt – är detta hela bilden? Nej, säger jag. Det är mitt svar på alla tre frågorna faktiskt. Däremot kan jag absolut förstå hur de här bilderna och berättelserna har uppstått. Problemet är att så många har fört berättelsen vidare istället för att ta reda på hur saker verkligen förhåller sig, vad en person verkligen har sagt eller vad som verkligen har hänt vid ett specifikt tillfälle. Till detta kommer att många i vårt land å ena sidan tycker att de har koll på vad Svenska kyrkan är (eller vad det tycker att den borde vara) men å andra sidan har en så svag anknytning till kyrkan att deras kunskaper om hur saker förhåller sig är relativt låg. Men de tycker ändå att det är deras kyrka och det är egentligen väldigt fint. Då tänker jag att det är så olyckligt att det enda de hör är de här berättelserna som ofta (men inte alltid) ger en felaktig bild av livet i Svenska kyrkan.

Så vad ska vi göra då, vi som har en mer ”nyanserad” bild av kyrkan? Ska vi bemöta rykten med fakta? Ja, naturligtvis ska vi göra det i de sammanhang där det är möjligt. Om vi som är anställda, förtroendevalda eller på annat sätt engagerade i Svenska Bild på surfplatta som visar bild på man vid datorkyrkan, möter en människa som med emfas talar om hur illa det är med allt, då ska vi absolut bemöta det med fakta. Att inte göra det är faktiskt att svika kyrkan.  Men de samtalen kan oftast bara föras i det lilla sammanhanget. Det är mycket svårt att föra de samtalen i kommentarsfält på Facebook. Där ligger faktaresistensen, myterna och konspirationsteorierna som ett tungt täcke och hindrar det öppna, fria, prövande samtalet att föras. Men det finns ett annat sätt.

Det vi framför allt måste göra är att ta vårt ansvar för berättelsen och inte släppa taget om den. Svenska kyrkan har drygt 20 000 anställda.  Till det kommer ett stort antal förtroendevalda och ideella medarbetare. Och så alla som på ett eller annat sätt tar del av kyrkans liv och verksamhet. Vilken enorm resurs! Vilken enorm berättarkraft som bara ligger här och väntar på att få sippra fram som rännilar om våren. Flöden som virvlar sig fram, porlar och sköljer över marken, som förenas till bäckar och floder och till slut ett hav av berättelser om vår kyrka. Denna vårflod av berättelser skulle kunna skölja bort alla myter och rykten. Sanna och trovärdiga berättelser har mycket större livskraft.Porlande bäck bland stenar

Låt oss berätta om det som är vår vardag, om det som gör oss glada och stolta. Låt oss berätta om människor och möten, om hopp och engagemang. Alla vi som lever med kyrkan på något sätt är ju som folk är mest. Därför kan vi gissa att cirka 70 % av ovan nämnda anställda, förtroendevalda, ideella med flera har Facebook. Tänk om alla dessa delar en positiv berättelse i veckan. Allt från det lilla, enkla att man satt nya fina blommor på altaret till de stora händelserna när hundratals människor möts och delar tro och hopp. Varje berättelse skulle inspirera fler att dela sin bild av vad kyrkan är och gör. Så låt oss tala väl om vår kyrka, ofta och gärna.

Jag menar inte att kritik ska sopas under mattan. Jag om någon vet att det finns mycket att ifrågasätta och förändra. Men de diskussionerna ska föras i rätt forum. Om vi värnar om vår kyrka så behöver vi också se vad våra egna ord kan göra för att påverka kyrkan positivt och negativt. Genom att lyfta fram det positiva kommer vi själva att se på kyrkan med andra ögon och vi kommer också att hjälpa andra att se allt fantastiskt som sker i En yngre människas hand som håller en äldre människas handSvenska kyrkan varje dag, där evangeliet om Jesus Kristus förkunnas i ord och handling, där människor blir sedda och upprättade, där ungdomar kan finna livsmod, där trötta småbarnsföräldrar kan stötta varandra, där gamla och ensamma kan få besök av någon som har tid att sitta ner och lyssna, där brödet bryts och vinet delas och Kristus är mitt ibland oss.

Hela vår kristna tro bygger på berättelsen om vad människor sett och hört. Utan berättelsen hade det inte blivit någon kyrka. Låt oss därför fortsätta att fylla på den berättelsen. Så var stolt! Berätta och dela i de forum där du själv finns på nätet eller i det fysiska rummet. Några bra exempel på detta berättande är Facebook-sidan ”Dela tro – dela liv” och vandringskontot ”Svenska kyrkan” på Instagram. Om jag ska lyfta en enskild person som berättar på ett alldeles ypperligt sätt så är det Instagram-kontot ”Kyrkvakt”. Det kontot är precis vad jag menar med att i stolthet berätta om livet i Svenska kyrkan.

Tecknade figurer som jublande sträcker armarna i luftenOm vi är lite uppmärksamma och om vi vågar dela med oss och lita på att vi har något värdefullt så kommer vi att se att vi har ett gigantiskt kapital av berättelser i Svenska kyrkan. Om vi förvaltar det kapitalet väl och inte gräver ner det i marken (för att hänvisa till en känd bibelberättelse) så kommer det att växa och ge utdelning hundrafalt och tusenfalt. Att vara människa är att berätta, att vara kyrka är att leva en berättelse. Ta tillbaka berättelsen om Svenska kyrkan!


Detta inlägg är till stor del inspirerat av en av mina kursböcker ”Storytelling befolkar varumärket” av Matts Heijbel. Läs den! Han använder också ofta Svenska kyrkan som exempel, dels med berättelser från kyrkans värld men också som exempel på en organisation som inte fullt ut skördar sina berättelser. 

 

Trettondedagstankar om visa män och mäktiga män

Makt, godhet och vishet. Tänk om världens ledare kunde förena dessa tre. Då skulle vi varken ha krig eller svält eller klimatkatastrofer. Men makten är som bekant inte alltid förenad med godhet och vishet. Ibland är det som om makten tränger undan de andra två så att det blir mindre plats för godhet när makten blir större. Jag tror att vi alla har makt, ofta mer makt än vi själva förstår. Om vi vore lite mer visa skulle vi också kunna använda oss mer av den makten. Och det kan behövas. Inte minst som en motkraft till dem som har tydlig och synlig makt i världen.

Idag är det trettondedag jul och i Matteusevangeliets andra kapitel läser vi om män (ja det är ju oftast män i bibeltexterna) med olika mått av vishet, godhet och makt. Berättelsen handlar om hur de österländska stjärntydare som i traditionen kallas de tre vise männen, söker upp barnet Jesus.

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.” När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: ”I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: ’Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.’” Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.” Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.

Herodes, mannen med den största världsliga makten i sammanhanget, fick ingen återrapport om var barnet fanns. Så han tog det säkra före det osäkra för att bevara och bevaka sin position och lät döda alla pojkar i och omkring Betlehem som var yngre än två år. Det var en förfärlig handling. Hur såg man egentligen på en sådan kung? Och inte lyckades han heller med sitt uppsåt för den lilla familjen flydde till Egypten tills Herodes var död. Så levde Jesus och hans familj som flyktingar för att rädda sig undan våld och dödshot i sitt hemland. Det kan vara värt att fundera på i dessa dagar. Man talar ibland om de överlevandes skuld. Det kan handla om en person som överlevt en trafikolycka där andra dog, det kan vara de som lyckats fly till Sverige från kriget i Syrien med vetskap om att familjen blev kvar och troligen dött och det drabbade inte minst många av dem som räddades från förintelselägren under andra världskriget. Jag undrar om Jesus kände av den överlevandes skuld när han blev äldre och fick veta att så många barn kallblodigt mördades i jakten på honom. Jag tror att det var en sådan sak han brottades med Gud om. Hur något så totalt emot allt vad Gud står för skedde på grund av Jesus födelse.  Men allt det är bara funderingar,  låt oss nu återvända till de österländska stjärntydarna, de visa männen, och Herodes, den mäktige mannen.

”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.” Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. (…) I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.

Kanske förtjänar de att kallas visa just för att de vågade trotsa makten, vågade låta bli att berätta för kungen var barnet fanns. För det är inte alla som säger sig vilja hylla Jesus som faktiskt menar vad de säger. Det finns de som använder det som ett svepskäl för att öka sin egen makt. Ja kanske till och med för att bedriva en kampanj helt motsatt allt vad Jesus står för.

Under det senaste året har jag läst väldigt mycket på nätet om hur vissa grupper tagit ställning för till exempel homosexuella (efter dådet i Orlando) och  förföljda kristna (efter mordet på den katolska prästen i Frankrike, samt förföljelsen av kristna i Mellanöstern). Det finns otroligt många som tar ställning i dessa frågor av omsorg om andra människor och grundat i kristen tro. Jag bedömer inte någons tro. De personer jag talar om här är människor som öppet skriver att de inte tror på Gud, inte är kristna, inte är intresserade av kyrkan men som engagerar sig i dessa frågor för att det blir en rumsren ursäkt att vräka ur sig hat mot muslimer. Trots att man i andra sammanhang uttrycker sig otroligt negativt om homosexuella.  Man tar utsatta grupper som gisslan för att driva sin egen kampanj, i det här fallet hat mot muslimer. På samma sätt är man plötsligt väldigt bekymrad över kvinnors situation i Sverige som om mäns våld mot kvinnor var något som kom med flyktingvågen. Visst har det funnits problem med våldtäkter och övergrepp – men vill ni vara trovärdiga i ert engagemang får ni nog jobba lite bredare.

Under hösten har det här förmenta värnandet om den kristna tron fått många i dessa kretsar att tala sig varma för nästa års kyrkoval. Oj, vad de bryr sig om Svenska kyrkan plötsligt. Ja många av dem ansöker om medlemskap trots att de enligt egen utsago inte tror på Gud. Deras enda drivkraft, och detta skriver de också öppet, är att de ska bekämpa islamiseringen i Sverige och framför allt den påstådda islamiseringen av Svenska kyrkan (som är en myt av stora mått). Återigen vill jag påpeka att jag inte bedömer om en människa har en kristen tro eller inte. Jag talar om syftet. ”Tala om för mig var den nyfödde kungen finns så att jag kan hylla honom”, sa Herodes trots att syftet var ett helt annat. Nu har vi här människor som vill få mandat att leda kyrkan, Kristi kropp, men med syftet att bekämpa, ja utrota, islam i Sverige. Det handlar om att befästa sin makt. Därför tror jag att vi behöver fokusera på vishet och godhet mer än maktanspråk. Vi behöver vara uppmärksamma på den väg Gud visar oss med hjälp av stjärnor, drömmar och andra tilltal för att skydda det lilla barnet, för att värna livet och hjärtat i vår tro.

Teckning av de tre vise männen med sina gåvor

Suckar över dumhet och suckar av lättnad

Vilken dag! Jag är alldeles matt. Det här var dagen D, dagen då min närstående skulle få veta om sommarens cancerbehandling hade haft effekt. Eller, vi vet ju att den haft effekt eftersom besvären som allting började med inte finns kvar, men frågan var om tumören var helt borta eller om någon skit fanns kvar. Idag skulle besked ges men jag visste inte riktigt vilken tid läkarbesöket var så jag gick här hemma och var rastlös och funderade på att bara gå och lägga mig och hoppas att jag somnade så att tiden gick. Men så strax efter elva kom ett sms: Cancern är borta!

Inte blev det lättare att koncentrera sig på studierna då. Jag var helt darrig i benen en lång stund efteråt. Det är så himla skönt. Någon gång måste ju ett liv ta slut och det känns väl nästan alltid för tidigt. Och just den här cancern är en jäkligt elak typ som kanske inte alls accepterar ett nederlag. Men just precis nu kan vi andas ut. Vi har fått mer tid tillsammans. Jag är så tacksam.

Så det har varit många suckar av lättnad idag och en del av den stress och spänning jag burit i kroppen den senaste tiden rann av mig. Men det finns olika slags suckar, det är inte alla suckar som gör att man känner sig lugn och utvilad. Vissa suckar gör mig bara matt och trött. Som när jag suckar över människors inskränkthet, över fördomar och cynism. Det är många såna suckar i dessa dagar – inte minst efter Lucia-debatten. Och när jag ser att Nordisk ungdom har demonstrerat utan för Åhléns med en banderoll med texten ”Lucia var en vit kvinna”, ja då suckar jag så djupt att jag får total syrebrist. Vad är det för fel på folk? Hur har vårt samhälle blivit så här? Och kom nu inte och skyll på att det är politikernas eller ”massinvandringens” fel för det finns INGEN annan som bär skulden till det alltmer öppna hatet än de som själva hatar.

Mitt i alltihop har ledarna för den svenska kristenheten gått ut och gemensamt startat Juluppropet för en human migrationspolitik. Och då vet man ju vad som händer – näthatet mot Antje Jackelén kommer som ett brev på posten. Och man drar upp en massa gamla skrönor och rent skitsnack. Så då blev det lite nätaktivism i den frågan också, men mest genom att jag tipsade andra, mer hårdhudade personer, om vad som var på gång.

Nu ska jag försöka hitta de sköna suckarna igen, lättnaden och glädjen över att vår familj får fira jul och nyår med hopp och tillförsikt. Ikväll blir det körövning inför helgens julkonsert. Det är bra, att sjunga är lite som att sucka på det bra sättet.