År 2017 – don’t look back in anger

Då är det dags att göra ett svep genom kalendern för att vaska fram det jag vill minnas och det jag vill glömma från året som gått. Och är det något jag helst vill glömma så är det hur året startade för det var inte roligt. Jag mådde enormt dåligt på grund av saker som hänt och saker som inte hänt och min maktlöshet inför alltihop. Men jag bet ihop och gnetade mig igenom den värsta tiden.

I januari började jag två nya distanskurser på Linnéuniversitetet: Bild och grafisk form för webben och Storytelling. Båda var roliga och intressanta men den där webbkursen gav mig stundtals gråa hår.

En vinterpromenad

I februari reste jag till Stockholm och träffade föräldrarådet, råddade ihop ett bowlingkalas för Jonathan och sedan var det äntligen dags för semester. Vi återvände till Gran Canaria och den här gången bodde vi i Puerto Rico. Härligt, skönt och underbart på alla sätt och vis.

Servatur Puerto Azul, Puerto Rico

Mars var en sedvanlig ”mellanmånad” men inte händelselös. Jag blev nämligen gammelfaster till en alldeles fantastisk liten kille vid namn Lucas.

Så kom april, då vi firade påsk i Halland med Lucas som huvudperson. Jag reste till Stockholm och höll en föreläsning om Aspergers syndrom för blivande studievägledare, drack champagne och deltog i Diabetesforum.

Två diabeteshjältar – Robin Bryntesson och Peter Jihde

I maj slet jag med de sista uppgifterna på universitetet, bokade en resa till Manchester och så var det dags för vårens Ullaredsäventyr.

Skål och välkommen till Halland!

Juni inleddes med en körresa man sent ska glömma och sedan avslutades terminen med en bejublad konsert med film- och musikalmusik. Midsommarhelgen blev en av årets höjdpunkter då jag fick glädjen och äran att döpa Lucas.

Jag och barnen var kvar i Åsa en vecka till för att vara med på kusinens konfirmation, hon som var ett av mina första dopbarn. Dagen efter drog partybrudarna till Göteborg och festade loss med cava, räkmacka och andra glädjeämnen. Jag fyllde år och vi åkte hem men snart var det dags att packa väskan igen. Mamma och jag åkte till Manchester och hälsade på min brorsdotter. En alltigenom underbar resa – nu har jag ännu en favoritstad som jag vill återvända till.

Espresso Martini

I augusti firade vi femtonårig bröllopsdag i Helsingborg och Helsingör. Sedan åkte vi hem men mina klänningar hängde kvar i hotellgarderoben. Så kan det gå. Skolstart för barnen. Och jag själv kände förhoppningar som under en förmiddag grusades.

Bröllopsdagsmiddag

I september började jag min nya utbildning ”Digital kommunikatör i offentlig verksamhet”, vi startade en bokcirkel och så påbörjades projekt köksrenovering.

I oktober hade barnen studiedagar och vi åkte till Halland. Jag var i Ullared – igen. När vi kom hem började jag på min praktik i Linköpings domkyrkopastorat. Superkul. Föräldrarådet träffades i Stockholm – nu i nya lokaler i ny förort. Köksrenoveringen tog ny fart när snickaren gick loss. Stökigt men underbart.

Knasigt barn dabar vid bronsåldersgrav.

Oktober blev november och köksprojektet fortsatte och plötsligt en dag kunde vi ”flytta in” igen. Så fint det blev! Bokcirkeln var på Bokens dag och jublade över Marie Göranzon och hänfördes av Fatima Bremmer. Jag var på konsert med VibaFemba och Riltons vänner. Känslosamt och magiskt. Innan månaden var slut hann jag också med ett besök i Lund för att få lite perspektiv på saker och ting.

VibaFemba och Riltons vänner

I december njöt jag av lugnet medan andra stressade. Men jag låg inte på latsidan. Hepp hepp, plötsligt hade jag skaffat mig en alldeles egen PT. Nu ska det bli fart på den här tanten. Julen firades lugnt och stilla här hemma och det nya året firades in i Halland.

Granen står så grön och sned i stugan.

Ja det var några nedslag, sånt jag kan utläsa ur min kalender. Men året rymde ju så mycket mer av glädje, sorg, kamp, vardag, fest, vänskap, konflikt, drömmar, besvikelser, insikter, åsikter och mycket, mycket mer. Redan i januari påbörjade jag en resa som ännu inte är avslutad men där jag närmar mig målet nu. Förhoppningen är att jag ska kunna läka och gå vidare. Det som gjorde att jag mådde dåligt när året började består än idag men äntligen börjar jag se en väg framåt. Det är gott. Jag har lärt mig saker om mig själv och om andra under året. Det är kunskaper som inte alltid är trevliga, men ändå viktiga. Det jag varit gladast för är nog de gånger då jag fått vara präst: när jag döpte Lucas och när jag varit assisterande präst i domkyrkan. Jag ser fram emot mer sådant under året som kommer. Till exempel ska ju Lucas föräldrar gifta sig.  Det jag är mest ledsen över är vissa trasiga och trassliga relationer, där känner jag en oro. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska hantera en del tillfällen som ligger framför mig.  Det jag är mest stolt över är att jag började träna med PT. Där har jag stora förväntningar om ett friskare och starkare år.

 

 

En reseberättelse från Manchester

Jag hade tänkt blogga om min och mammas resa till Manchester, men det går verkligen trögt med bloggandet just nu. Men så kom jag på att jag kan samordna mina små projekt. I PowerPoint-kursen jag gått har jag gjort ett fotoalbum från resan så jag lägger helt enkelt upp det här. Tyvärr går det lite för fort i den här versionen, det handlar om filformat och komprimerade filer och en massa annat jox som gör att jag inte kan lägga upp det precis som jag vill ha det. Men om du inte hinner läsa så går det att pausa och backa. Jag hoppas att jag ska få tid och energi att skriva mer om resan längre fram men jag lovar ingenting som jag inte säkert vet att jag kan hålla. Så detta får vara bättre än ingenting.

 

Hallå? Vad hände med bloggen?

Det har varit väldigt tyst här. Vad har hänt med bloggen och med mig?

Ja det blev ungefär som jag hade förutsett med den här bloggen. Jag startade den som ett led i min webbredaktörskurs och tänkte ge bloggandet ett nytt försök men var samtidigt medveten om att det nog skulle bli glest med inlägg när kursen väl var över. Och så blev det.

Under våren hade jag fullt upp med mina universitetskurser. (Kursen i Storytelling var bland det bästa jag någonsin gjort!) Då jag ägnade så mycket av min ”arbetstid” vid datorn varken ville eller orkade jag ägna mig åt bloggande på övrig tid. Inte för att det har saknats ämnen att blogga om. Oj, oj, oj så många gånger jag tänkt att detta skulle jag skriva ett inlägg om. Men att gå från tanke till handling kan vara väldigt besvärligt.

Utöver studierna har det också varit annat på agendan, såsom Ullaredsäventyr, körresa, konserter med mera. Så kom sommaren och då borde jag ju ha tid men hela tiden har det funnits annat som gått före. Först skulle jag ju döpa min yngsta lilla släkting – min äldsta brorsdotters första barn. Det var på midsommardagen. Efter det stannade jag och barnen kvar i Halland för helgen efter konfirmerades min ena brorsdotter. Dagen efter det hade ”Partybrudarna” samkväm på Gothia Towers. Trevligt trevligt!

Tillbaka till Östergötland ägnade jag mig åt en ny kurs som jag köpte när jag var lite uttråkad och rastlös i början av sommaren. Nu står Officepaketet på schemat och först ut är PowerPoint. Det är kul. Sedan har jag och mamma varit i Manchester och hälsat på en brorsdotter och hennes sambo. (Jag har fyra brorsdöttrar om nu någon undrar.) Och nu är vi här.

Det är min ambition att hålla den här bloggen uppdaterad men det händer hela tiden saker som har förtur. Just nu håller jag på med en del dokumentation av vissa tråkigheter – det måste göras och det blir bra när det är klart men det är trist under tiden. Och så läser jag mycket – den delen av bloggen uppdateras faktiskt. Det går alltid att följa vilka böcker jag för närvarande läser. Nu är skogen full av blåbär så jag borde verkligen ge mig ut och plocka. Dessutom försöker jag varje dag ta en powerwalk med något sommar- eller vinterprat i lurarna.

Jag ska dock försöka skriva några inlägg om Manchester för det var en underbar resa i en jättemysig stad. Så kika in här emellanåt. Plötsligt händer det.

Att läsa kan väl också vara en sport, eller?

Så är sportlovet slut och imorgon blir det vardag igen. Skönt på många sätt. Under lovet pausade jag helt från studierna och unnade mig att läsa annat, närmare bestämt deckare. Jag har egentligen inköpsstopp för böcker (går sådär), eller åtminstone skönlitteratur. Det går ju bra att låna på biblioteket och jag läser aldrig om romaner och deckare. Facklitteratur vill jag helst äga själv, för att kunna anteckna och gå tillbaka och titta i. Men inför semestrar gör jag ett undantag och köper pocketdeckare. Dels för att de inte tar så stor plats i resväskan, dels för att de är lätta att ha med sig till poolen och dessutom väger de inte så mycket när jag ligger på rygg och läser. Man måste tänka på allt! Nu hade jag köpt på mig några deckare på Röda Korsets secondhand och en bokrea så jag hade laddat med fyra stycken. Där drog jag gränsen. Jag släpar nästan alltid med mig för många böcker men den här gången var det precis lagom. Jag började på den första på planet ner och började på den sista på planet hem. Det är perfekt att läsa på planet, då känns det inte alls lika långsamt.

De böcker jag har läst är:

  • Visning pågår av Sofie Sarenbrant (inte så förtjust i hennes böcker men den var okej)
  • Revolutionens barn av Peter Robinson (Alan Banks kan man alltid lita på)
  • Bron av Stephen Booth (inte den bästa Ben Cooper-boken, känns som en mellanbok efter de dramatiska händelserna i boken innan)
  • Själens dunkla rum av Peter Robinson (ännu en Alan Banks).

Den sista boken har jag cirka 180 sidor kvar på så den får jag läsa ut de närmaste dagarna, sedan är det slut med nöjesläsningen för den här gången. Har jag en påbörjad deckare är det väldigt svårt att få något annat gjort och nu behöver jag verkligen ägna mig helhjärtat åt studierna. Jag kommer nog ha någon facklitteratur vid sängen som jag kan läsa några sidor i på kvällarna – det brukar inte vara lika beroendeframkallande. Så sportlovet blev ett läslov men hjärnan ska ju också ha sin motion. Nu får jag längta till påsklovet – då ska jag ta mig an nya deckare.

Tillvarons parenteser 

En solsemester på vintern är naturligtvis härlig för vem som helst, en skön upplevelse och ett avbrott i vardagen. För mig är det mer än så. Därför envisas jag med att vi ska åka iväg varje år trots att barnen inte vill. 

Februari är alltid en kritisk månad för mig. Då har jag levt upp alla energireserver och risken för en ny depression är som allra störst. Resan på sportlovet är inte bara ett nöje för en vecka. Den hjälper mig hela vintern – först genom att jag har något att se fram emot och sedan genom alla härliga minnen. 

De senaste åren har jag levt under en enorm psykisk press på grund av olika orsaker. Det har påverkat min hälsa negativt på många sätt. Att leva med en konstant inre stress är förödande för kropp och själ. Det som händer när vi åker till Kanarieöarna är att jag får en paus ifrån allt det där, en vila som jag inte kan skapa på annat sätt. Det blir en vecka då jag väldigt tydligt kliver ur vardagen med alla måsten, all stress och alla krav. Men jag får också ett fysiskt och mentalt avstånd till allt det där som skapar den inre stressen och pressen. Jag kan andas ut, sänka garden, vila, varva ner och släppa taget. Under en vecka kan jag stänga ner systemet och koppla ur alla varningslampor och återhämta mig. Det är livsviktigt för mig. När jag ligger i solen och läser eller simmar i poolen då läker själen. Det låter säkert konstigt men jag kan nästan känna det. 

Sockerberoende på semestern 

Jag är alltså sockerberoende. Det kan du läsa mer om under fliken Fett och socker. För att må bra äter jag därför glutenfri lågkolhydratkost. Jag äter inte sötningsmedel, jag håller igen på mejeriprodukter (utom smör som jag äter mycket av) och äter bara frukt och bär i undantagsfall. Jag dricker också väldigt begränsat med alkohol eftersom alkohol triggar mitt sötsug. Dessutom har jag 10-15 kilos övervikt att bli av med och alkohol har alltid förtur i kroppen vilket blockerar fettförbränningen. 

Det här kan säkert låta torftigt och fanatiskt för många men jag äter jättegod mat som jag mår bra av och är sällan hungrig. Men det bygger också på att jag äter de flesta måltiderna hemma. Så fort jag ska äta någon annanstans blir det krångligare. Då gör jag ibland vissa avsteg – jag vet vad jag kan ”slarva” med utan att må dåligt. 

Nu har vi alltså varit på en veckas semester på Gran Canaria och där har vi haft all inclusive. Hur funkar det? Ja tidigare år har det inte funkat alls. Jag har torskat varje gång just för att jag inte visste att jag hade den beroendesjukdom som sockerberoende faktiskt är. I år kom jag till hotellet med annan kunskap om hur min hjärna fungerar och en annan beredskap att hantera situationen. Ändå var jag lite orolig för om jag skulle klara det. Mest därför att jag hade haft en del rejäla återfall i sockerknarkandet veckan innan semestern. Men nu när jag sitter på planet hem och skriver detta så är jag jättestolt över mig själv för jag klarade det!

Jag hade satt upp några ”regler” för mig inför resan. Jag skulle 

  • inte äta godis, kakor, efterrätter, glass eller bröd överhuvudtaget 
  • undvika gluten men inte till hundra procent (ingen pasta men sås med mjöl är okej) 
  • tillåta mig att äta en liten mängd potatisrätter då det inte triggar sötsug eller överätande för mig 
  • trots ovanstående två punkter fick jag äta lite friterad mat (det blev några lökringar och ett par små vårrullar) 
  • äta färsk frukt och färska bär
  • dricka alkohol, även enstaka söta drinkar.

Det här kan för många sockerberoende låta som en alldeles för lössläppt strategi. Men den funkade för mig. Det jag fick äta lite av åt jag bara lite av. Det jag inte skulle äta alls åt jag inte alls. Jag kände inte en enda gång att jag tappade kontrollen och åt mer eller andra saker än vad jag ville och skulle. Alkoholen orsakade inget sötsug då all inclusive-vinet är ganska blaskigt. De få söta drinkarna var heller inget problem. 

Här är det ju både en fördel och en nackdel med buffémat. Å ena sidan är det ganska lätt att välja mat som jag mår bra av och välja bort det andra. Å andra sidan är det en utmaning när det finns så mycket drogmat tillgänglig. Men det var nog det bästa av allt: att det inte ens var särskilt svårt att låta bli churros till frukosten eller de många olika efterrätterna. Och här tror jag att mina liberala regler hjälpte mig. Det blev troligtvis lättare för mig att avstå tårtor och kakor när jag visste att jag fick ta en skål med färsk frukt istället. 

Hur går det nu då, när vi kommer hem? Ja det återstår att se. En viss omställning blir det såklart – hemma äter jag ju bara två mål mat om dagen. (På förmiddagen dricker jag ägglatte och kaffe.) Jag kommer nu återgå till de strikta reglerna och jag tror att jag är hjälpt av att en sån här resa väldigt tydligt är något helt annat än vardagen. Det hade varit svårare om vi tillbringat veckan i en stuga i fjällen och jag varit så här liberal. Det vore för likt vardagen. Å andra sidan är det hypotetiskt – där skulle jag ju ha lagat min vanliga lchf-mat och inte gjort så stora och många avsteg. 

Det ska bli skönt att komma hem till sina vanliga rutiner, inte minst när det gäller maten. Jag har goda förhoppningar om att jag ska klara mig bra under våren. Och jag hoppas dessutom att jag har laddat upp med energi så att jag ska kunna komma igång och röra på mig lite mer. Då kanske jag kan börja jobba bort de där extra kilona som jag inte har någon nytta av. 

All inclusive – härligt eller förfärligt? 

Det finns många som har åsikter om att boka all inclusive på semestern. Alltifrån djupaste förakt till att beskriva det som det bästa som hänt sen ketchupen uppfanns. Men som med så mycket annat kan vi väl konstatera att det som passar bra för en familj inte är aktuellt för en annan utan att det behöver betyda att det är rätt eller fel, bra eller dåligt. Dessutom finns det en viss variation i vad all inclusive innebär i fråga om kvalitet och utbud. Men framför allt – och i slutändan – så handlar hela all inclusive-grejen om människors beteende. Det är inte all inclusive-idén som sådan som är problemet, om det nu överhuvudtaget finns ett problem, utan om människors sätt att hantera företeelsen. 

När vi reste utan barn skulle vi aldrig ens överväga att betala för något sådant. Då var det halva grejen med resan att gå runt och testa olika restauranger. Frukosten fixade vi själva och åt på balkongen. När vi för några år sedan återupptog chartersemestrandet var läget annorlunda. Då hade vi dels ett barn med diabetes som behöver tät påfyllning av mat, dels ett barn som vägrar att äta det mesta och som prövade vårt tålamod varje gång vi åt på restaurang. Att bråka om maten på restaurang två gånger om dagen var inte kompatibelt med den avkoppling som semestern var tänkt att utgöra. Så efter en del funderingar valde vi all inclusive. 

Nu har vi bott på fyra olika hotell med det konceptet och har sett fyra olika varianter på vad som ingår och hur det fungerar. Vi har inte bott på de mest exklusiva hotellen men inte heller på riktiga lågbudgetställen. Vad drar jag för slutsatser av det vi tagit del av? Är all inclusive värt pengarna?  Det beror helt på hur man räknar, vilket perspektiv man väljer. Det man betalar för är framför allt bekvämligheten. Att barnen kan välja själv vad de vill äta och om det är något de inte tycker om så kan de gå och prova något annat så att de blir mätta vid varje måltid. Kvaliteten på maten och drycken har varit väldigt olika på de hotell vi bott på. Men ibland är det inte maten i sig som det är fel på utan att vi som gäster inte riktigt kan välja från buffén. Vi tar lite av allting istället för att välja några saker varje måltid. Blandningen gör att allting smakar likadant efter några dagar. Konsten med buffémat är att välja och att avstå. 

Bara för att allting ingår måste man inte överkonsumera varken mat eller dryck. Att det är fri glass och läsk till barnen innebär inte att de ska äta och dricka hur mycket som helst. Som föräldrar har vi fortfarande ansvar att sätta gränser – precis som vi också får sätta gränser för vår egen konsumtion. Visst dricker jag mycket mer vin här än jag någonsin skulle göra hemma, men det är betydligt mindre alkohol i det här vinet. Och även om det går att fylla på hela tiden så har de flesta av oss någon slags gränser för vår konsumtion. Det är när man inte tar ansvar och sätter gränser för sig själv och/eller sina barn som det hela spårar ur. Men det är faktiskt inte all inclusive-idéns fel. 

Efter den här semestern känner vi oss ganska klara med all inclusive. Nästa gång blir det troligtvis en annan lösning. Kanske återgår vi till det när barnen blir omättliga tonåringar – det får vi se. Men nu vill vi hellre satsa på god, varierad mat och lite bättre vin. I glas istället för plastmugg. 

Solenergi

Idag var jag ute på en lång, härlig promenad i solen. Så himla skönt att få röra på sig och känna att solen värmer mot kinderna. Men det är också ett bra tecken på att jag börjar komma ur min svacka. När jag är som mest deprimerad fixar jag inte att gå ut på promenader – det blir alldeles för många intryck av ljud och ljus och dofter och det gör mig gråtfärdig av utmattning. Jag orkar inte heller träna hemma på crosstrainern. Inte ens om jag tvingar mig så funkar det. Efter bara en liten stund rasar jag ihop. Och det är så himla dumt att det är så för är det någon gång jag verkligen behöver den fysiska aktiviteten så är det när jag har ett depressionsskov. Fysisk aktivitet, och allra helst ute i dagsljus och frisk luft, dämpar och lindrar så otroligt mycket och det stärker det friska. Man frigör hormoner och signalsubstanser som hjälper tillfrisknandet. Därför försöker jag verkligen att tvinga mig till rörelse och aktivitet men det fungerar inte när jag är längst ner på botten. Det är inte en fråga om vilja. Jag vill, men jag kan inte.

Därför är jag så glad nu när dagarna är längre, det är ljust på morgonen och ljust länge på eftermiddagen. Det betyder oerhört mycket och jag har så mycket mer energi nu. Inte alla dagar, men många. Jag märker det också på att jag vaknar av mig själv innan klockan ringer. När jag mår som sämst har jag svårt att vakna och komma ur sängen trots att jag egentligen är en morgonpigg människa. Och nu börjar ”morgonpiggheten” återvända. Jag tror att jag snart är tillbaka i mina rutiner där jag går upp tidigt på morgonen och kör ett pass på crosstrainern. Det mår jag bra av hela dagen.

Nu åker vi snart på semestern. Då brukar jag gå upp före resten av familjen och ta en lång power walk. Sedan blir det gärna någon mer promenad under dagen i lugnare takt. Och så lite simning i poolen förstås. Det blir helt perfekt att få så mycket fysisk aktivitet nu för det kommer göra det lättare för mig att hålla igång när vi kommer hem.

All shall be well – jag ser ljuset.

Solen skiner över den snötäckta golfbanan

Planering för maximal effektivitet

Om någon såg objektivt på min sysselsättning den här veckan skulle personen nog tycka att jag inte får särskilt mycket gjort. Men saker kan hända under ytan. Det hela är en del av en noga uttänkt plan för att utnyttja terminen optimalt. Jag tänker långsiktigt. 

I vilken ände ska jag börja för att kunna förklara? Från början kanske är en bra idé. Jag går alltså en kurs som heter Bild och grafisk design för webben. Den består av tre delmoment. Det första har jag redan klarat av och lämnat in (har dock ej fått veta om jag blev godkänd men det blundar vi för just nu). Den andra delen består av att göra layouten för en webbplats med CSS-kod. Texterna finns klara i HTML-kod och man ska alltså anpassa dem så att det blir en fungerande webbplats med tre sidor. Nu är ju inte CSS-kod nåt man bara snyter ur näsan. Steget från att inte kunna något till att kunna lite är väldigt stort. Kan man väl lite är det enklare att lägga till mer kunskap. Men det är alltså det där första stora steget som ska tas. Och det kräver fullt fokus. Fokus är inte vad jag har just nu pga livstrassel och andra orsaker. Så kan det ju vara ibland. För att då inte vara overksam får man ägna sig åt något som behöver göras men som kräver mindre fokus så att man kan göra det svårare lite längre fram när man är mer på hugget.

Studieavbrott på grund av semester

Till detta hör att vi ska åka på semester och jag har bestämt mig för att inte ta med mig studierna på resan utan lämna dem hemma. Det blir alltså ett avbrott på en vecka. Eftersom detta att lära sig koda en webbplats är ett litet berg att bestiga tänker jag att det är dumt att börja klättra redan nu för att om några dagar göra ett långt uppehåll och sedan finna att jag har glidit ner till utgångspunkten igen. Alltså – den delen av studierna får helt enkelt vänta tills jag kommit hem och kan ägna mig helhjärtat åt taggar och krullparenteser.  När jag kom fram till den insikten kändes livet lite lättare. Alltså har jag den här veckan kunnat ägna mig åt reseförberedelser och annat hemmafix som behövde göras. Inte istället för studierna. Jag har bara omorganiserat. Det här är ju saker jag ändå skulle ha gjort vid sidan av studierna. Men jag har inte tagit ett totalt studieuppehåll redan nu. Istället för att göra det som hör till uppgift två och som vore ineffektivt att börja med innan resan, har jag sträckt mig framåt mot uppgift tre.

Kritisk till kursens innehåll

På uppgift tre går vi ett steg vidare. Där ska det inte bara skrivas CSS-kod utan en webbplats ska byggas upp från grunden utifrån vissa givna instruktioner. Jag ska skriva texterna, skriva HTML-koden, skriva CSS-koden och göra en fungerande webbplats. Gaaah! Det hela ska mynna ut i en sju sidor (minst) stor webbplats om ett fiktivt spa. Och här kommer min kritik. För vi ska skriva all text själv. Och nog för att det är bra att veta hur man formulerar texter som ska vara läsbara så tycker jag att det finns en gräns för hur mycket jobb vi ska behöva lägga på att ta fram själva textunderlaget. I en verklig arbetssituation får ju webbredaktören åtminstone någon form av underlag. Nu ska jag alltså skriva ihop vad det här företaget erbjuder för behandlingar och typer av massage med mera. Jag har lite svårt att se hur det kan falla inom kursens ramar. Det är svårt nog att få till all kod.

Omvänd arbetsordning

Men nu är det som det är och eftersom jag är lite splittrad den här veckan på grund av dels ovan nämnda livstrassel, dels alla reseförberedelser så är det en alldeles ypperlig sysselsättning att mellan varven sätta mig ner och arbeta på mitt spa-koncept. Mitt mål är att ha alla texterna i stort sett klara innan vi åker på semester. När vi kommer hem tar jag itu med uppgift två och när den är klar kan jag gå direkt på kodningen på uppgift tre och behöver inte lägga tid på att skriva ihop texter. Fiffigt.

 

Rent idiotiskt

(Nu testar jag att skriva från mobilen för första gången på nya bloggen. Yay.)

Det drar ihop sig till semester och idag kom Taxfree-katalogen. Vi brukar inte handla något men det är kul att bläddra igenom den ändå. Rättelse: det var kul tills jag såg den här annonsen. 

En damdoft fiffigt paketerad i ”något så vardagligt, men ändå ikoniskt, som en rengöringsflaska”. Jag tar mig för pannan. 

För det första blir jag inte ett dugg köpsugen på en produkt som väcker associationen till ammoniakdoftande fönsterputs. För det andra undrar jag hur man tänker när man tycker att kvinnor och städprodukter hör ihop. Har vi inte kommit längre? 

Den här typen av marknadsföring klarar vi oss utan!