Psykisk ohälsa botas inte med valfläsk

”Man ska inte skämmas över psykisk ohälsa. Det är inte konstigare att ha ont i själen än att bryta benet.”
 
Så låter det ofta. Man vill få bort stigmat kring psykisk ohälsa. Gott så. Det är inte konstigt att må psykiskt dåligt ibland. Det är oftast helt sunda reaktioner på osunda förhållanden. Och ibland uppstår det utan någon som helst yttre påverkan. Så långt är det inte konstigare än ett benbrott. Men det som vore konstigt är om det plötsligt skulle ske en enorm ökning av antalet benbrott. Om en stor andel av alla barn, unga, vuxna och gamla var hindrade sin vardag pga smärtor, gips och kryckor. Om det bara smattrade av alla skenben och lårben och vadben som knäcktes. Det skulle verkligen vara konstigt. Inte så att det är något fel på den enskilda individen, utan på ett övergripande plan. Något måste vara fel om så många bryter benen hela tiden. Det skulle krävas mer resurser till vård och rehabilitering. Men man skulle också ta krafttag för att ta reda på varför det blev så många benbrott. Och man skulle göra allt för att förhindra att så många drabbades. För det skulle såklart vara mycket billigare och orsaka mindre lidande än att behandla när benbrottet redan är ett faktum.
 
Just nu kommer det dagliga utspel från de politiska partierna som vill överträffa varandra i sina satsningar mot psykisk ohälsa i allmänhet och psykisk ohälsa bland unga i synnerhet. Avicii-effekten är tydlig och valfläsket dryper av fett. Massor av miljoner ska satsas på elevhälsa, ungdomsmottagning, vårdcentraler, BUP och vuxenpsykiatri. Jättebra. Verkligen. Det behövs. Framför allt måste det till mer resurser till de första instanserna så att människor kan få hjälp innan de blir så sjuka att de behöver specialistvård. Satsar vi mer i primärvård och elevhälsa så skulle nog de resurser som redan finns i specialistvården räcka. 
 
Men lika viktigt är att jobba med orsakerna. Vi måste kartlägga VARFÖR barn och vuxna drabbas av psykisk ohälsa, så att vi kan förebygga det. För det skulle såklart vara mycket billigare och orsaka mindre lidande än att behandla när den psykiska ohälsan redan är ett faktum.
 
Tyvärr kommer detta bli jättesvårt. För det kräver samordnade insatser som går kors och tvärs och upp och ner i hela vårt samhälle. Och är det något svenska politiker, myndigheter och samhällsaktörer inte klarar av, så är det att samverka över gränserna, att slå på vidvinkelobjektivet, att se att målet är viktigare än vägen dit. Dessutom vill jag påstå att det inte alltid är brist på resurser som är problemet, utan hur man använder resurserna. Mycket skulle kunna vara bättre redan idag om man var mer effektiv och organiserade vården annorlunda. Jag har själv sett konsekvenserna av ett enormt slöseri med både min och vårdens tid, på grund av ineffektivitet. 
 
Så, jag är glad att man pratar om psykisk ohälsa. Verkligen. Men som vanligt är jag milt skeptisk. För det är så himla lätt att det stannar där. Men ingen har blivit frisk av att politiker med gråtmild stämma förkunnar att vi måste praaaata om psykisk ohälsa.

Bitterhetens expansionskärl

Vi människor har en ofattbart stor förmåga att anpassa oss, att hantera förändringar och att leva under hård press. Vi klarar mycket mer än vi tror och många av oss som gått igenom längre eller kortare tider av stora påfrestningar får ibland frågan hur vi orkar – men vad har man för val? Man kan inte ta semester från en sjukdom eller från sitt ansvar för ett handikappat barn. Det är inte en fråga om att klara av det, det är en fråga om hur vi klarar av det. Och det finns en gräns för hur hårt pressad en människa kan vara utan att ta allvarlig skada av det. 

För en tid sedan var jag hemma hos mina föräldrar. Det var ungefär som vanligt. Mamma stod i köket och lagade mat, pappa gick upp och ner i källartrappan för han höll på att elda i värmepannan. Nu kom han upp och var lite bekymrad för det var stopp i systemet någonstans. Temperaturen steg men varmvattnet kom inte vidare. Plötsligt hörde jag det ljud vi lärde oss att känna igen redan som barn. Det dova mullret, golvet som vibrerar, fönsterrutor som skallrar. Nu kokar pannan, sa jag och pappa försvann ner i källaren igen.

Det gick en kort stund, kanske en minut eller två. Sedan hörde jag ett annat ljud. Det lät som ett strilande, skvalande ösregn. Men det regnade inte. Jag kunde inte placera ljudet, men följde det och gick ut i hallen och i trappan till övervåningen såg jag hur det forsade ner vatten! Jag ropade på hjälp och min bror som också var hemma kom. Vi visste inte var vi skulle börja. Uppe på övervåningen strömmade det vatten ur taket på flera ställen. Vi hämtade alla hinkar vi kunde hitta, vi slängde ut handdukar och flyttade på saker för att de inte skulle bli blöta men det kändes lönlöst. När det slutade strila på ett ställe började det på ett annat. Snart rann det pissljumna, rostfärgade vattnet ner längs de relativt nymålade väggarna och vi insåg oss besegrade. Det var alltså ett expansionskärl som spruckit på vinden och vi fick fokusera på att begränsa skadorna samtidigt som vi med viss tillfredsställelse konstaterade att heltäckningsmattan från vår barndom nu äntligen skulle bli utbytt. Några dagar senare när all isolering tagits bort var det dags att undersöka skadorna och man kunde då konstatera att det troligtvis har stått och droppat under en längre tid och det fanns stora skador under ytskikten som inte hade synts tidigare.

Jag tänker att vi människor också har expansionskärl inom oss. Vi har ett inbyggt system för att hantera tryckförändringar. Men om trycket bara ökar och det inte finns ventiler och shuntar som hjälper oss att reglera systemet så inträffar det förr eller senare en katastrof. Kärlen brister. Ibland rent bokstavligt. Detta blev tydligt för mig häromdagen. Jag hade liksom sänkt garden och lika oväntat som incidenten hos mina föräldrar så bara dröp jag plötsligt av bitterhet. Den rann längs mina väggar som det skitiga vattnet hade gjort några veckor tidigare. Det gick inte att hejda. Och nu står jag lika uppgiven som då. Det är ingen idé att försöka täppa igen på ett ställe för det väller fram överallt. Stinkande, bubblande bitterhet. Men också sorg och vrede. Och precis som på mina föräldrars vind så har det droppat och läckt under en längre tid. Och det har orsakat stora skador som inte syns utanpå. Ytskiktet är intakt. Men fuktskadorna, rötan och sprickorna är stora. Och måste åtgärdas. Hela systemet är satt ur spel.

Under flera års tid har jag levt med en enorm, kronisk stress. Jag kallar det stress men det är inte stressen över att ha för mycket att göra. Sådan stress är enkel att åtgärda och dess skador är förhållandevis lätt att behandla. Detta är istället en stress som beror på frustration, sorg, övergivenhet, ilska, hopplöshet och förtvivlan. Och det största problemet är att det inte funnits några ventiler. Mycket få personer känner till vad det handlar om, eller ens att det är så här. Och det är en del av orsaken till frustrationen – att detta inte får nämnas eller synas eller finnas. Det här har byggt upp trycket successivt. Och det har sipprat ut frätande syra under hela tiden, men nu har hela systemet kraschat.

Jag har försökt göra vad jag kan för att tryckutjämna, för att städa upp, laga, reparera men så länge det fortsätter att läcka och så länge det inte får komma fram i dagsljuset utan bara pågår i det fördolda så är det omöjligt. Jag har vidtagit åtgärder för att försöka läka och det straffade sig direkt. Men det finns ingen annan väg. Jag måste plocka ner allting, bit för bit, och varsamt göra rent, och försöka foga samman allt igen. Försöka foga samman mig själv. Jag kommer aldrig bli den jag var. Jag kommer alltid bära spåren av det som hänt. Men jag måste försöka bli en hel människa igen.

Tillvarons parenteser 

En solsemester på vintern är naturligtvis härlig för vem som helst, en skön upplevelse och ett avbrott i vardagen. För mig är det mer än så. Därför envisas jag med att vi ska åka iväg varje år trots att barnen inte vill. 

Februari är alltid en kritisk månad för mig. Då har jag levt upp alla energireserver och risken för en ny depression är som allra störst. Resan på sportlovet är inte bara ett nöje för en vecka. Den hjälper mig hela vintern – först genom att jag har något att se fram emot och sedan genom alla härliga minnen. 

De senaste åren har jag levt under en enorm psykisk press på grund av olika orsaker. Det har påverkat min hälsa negativt på många sätt. Att leva med en konstant inre stress är förödande för kropp och själ. Det som händer när vi åker till Kanarieöarna är att jag får en paus ifrån allt det där, en vila som jag inte kan skapa på annat sätt. Det blir en vecka då jag väldigt tydligt kliver ur vardagen med alla måsten, all stress och alla krav. Men jag får också ett fysiskt och mentalt avstånd till allt det där som skapar den inre stressen och pressen. Jag kan andas ut, sänka garden, vila, varva ner och släppa taget. Under en vecka kan jag stänga ner systemet och koppla ur alla varningslampor och återhämta mig. Det är livsviktigt för mig. När jag ligger i solen och läser eller simmar i poolen då läker själen. Det låter säkert konstigt men jag kan nästan känna det.