Övergrepp i en tystnadskultur #vardeljus

Ett kyrkorum där en ung kvinna håller händerna till bön, Ett ljus som brinner.

Me too har vuxit till en fullkomligt rasande flod som väller fram efter att i åratal ha varit uppdämd av skam och tystnad. Berättelser om övergrepp forsar genom alla yrkesgrupper och självklart – det vore naivt att tro något annat – också genom Svenska kyrkan.

Den här texten bygger på egna erfarenheter (även om de är förhållandevis lindriga i sammanhanget), vänners erfarenheter och de erfarenheter som delats i samband med uppropet #vardeljus. Det är erfarenheter från en mängd olika församlingar i olika delar av landet – ingen ska känna sig utpekad. Jag skriver ur ett arbetsmiljöperspektiv. Jag vill inte på något sätt osynliggöra övergrepp i Svenska kyrkans sammanhang där de drabbade inte är anställda. De berättelserna ska också berättas men det finns andra som gör det bättre än jag.

Det finns en tystnadskultur och ett lojalitetskrav i kyrkan som gör att berättelser om övergrepp sopas under mattan. Problemet blir extra stort då det på många kyrkliga arbetsplatser saknas förmåga hos ledningen att hantera den här sortens frågor. Redan här tystas berättelserna och den drabbade står ensam.

Kanske vänder man sig till stiftet, till biskopen eller domkapitlet i hopp om att tillsynsansvaret och stiftets uppdrag att främja och stödja församlingarna ska innebära att en församling där det finns problem kan få stöd. Alltför ofta får den hjälpsökande höra att stiftet inte kan göra någonting – arbetsmiljöansvaret ligger helt och hållet hos församlingarna. Det är en ganska feg hållning. I de fall där förövaren är en ämbetsbärare ökar möjligheten att domkapitlet tar sig an ärendet. Tyvärr verkar det saknas rutiner även här för att hantera sexuella övergrepp. Vi har alldeles för många exempel på det. Man friar hellre än man fäller. Anmälaren får stå med skammen och skulden.

Det mest destruktiva är dock inte bristen på rutiner att hantera kränkningarna. Det allra värsta är kravet på tystnad, ett krav som blir ett övergrepp i sig. Att inte få berätta vad man varit med om. För man ska vara lojal mot sin arbetsgivare annars får man sparken. Och man får absolut inte skada kyrkans rykte, orsaka skandaler och medlemsflykt. Det är ett enormt ansvar som läggs på ett offer. Människor är så lojala att de förintar sig själva genom att tiga. När de sedan blir sjukskrivna heter det att de gått in i väggen. Den som utsatts för övergrepp blir sjukdomsstämplad.

Ett annat dilemma är att det inte bara handlar om anställda som går över gränsen utan det är ofta besökare, församlingsbor, människor vi möter i vår tjänst. De händelserna är ännu svårare att hantera. För när saker inträffar mellan anställda så finns det lagar och regler och det ska (i teorin) finnas rutiner för hur man arbetar med problemen. Men vad händer när jag gång på gång blir verbalt eller fysiskt angripen av en församlingsbo? Vad händer när jag blir tafsad på av en gudstjänstbesökare? Det är ett arbetsmiljöproblem som inte ryms i vanliga handlingsplaner. Och så ska man ju vara så förbaskat snäll. Man ska le och ta emot vad folk än gör eller säger, inte brusa upp, inte avfärda människor, inte vara otrevlig. Alltid behärskad, lugn och god. Och lojal.

Snällheten och tystnaden går hand i hand. Till dem sällar sig överseendet och förminskandet. Det som gör att man i Svenska kyrkan kan bete sig på ett sätt som aldrig någonsin skulle accepteras på en annan arbetsplats. Alla vet vad som händer men chefer och arbetskamrater slätar över det. Man går på tå för att undvika det obehagliga, man vägrar att ta tag i problemen. Man ursäktar förövaren så att det framställs som att den som säger nej är elak och empatilös. En sådan kultur är perfekt grogrund för övergrepp.

Och den ständiga rädslan för skandaler. Det är en osund anda av att vi ska hålla det inom familjen. Skulden läggs inte på förövaren utan på dem som lyfter problemet, de som höjer sin röst och berättar om missförhållandena. När nu #metoo möter Svenska kyrkan i kampanjen #vardeljus så finns just den här inställningen med och spökar i kulisserna. Att hålla det inom familjen, att inte orsaka skandaler och skriverier, att inte riskera ännu en våg av medlemsflykt. #vardeljus handlar om sexuella övergrepp och de utgör en alldeles speciell sorts kränkningar. Men de faktorer möjliggör och tystar sexuella övergrepp möjliggör också  många andra slags övergrepp. Därför kommer #vardeljus sätta ljuset på så mycket mer än de sexuella övergreppen, och de åtgärder som kommer att bli nödvändiga kommer göra att arbetsmiljön blir bättre också på andra plan. Det hoppet fokuserar vi på när vi bryter tystnaden.

För här står vi nu, i ett brokigt men stort systraskap. Vi står med våra sår och samtidigt som vi berättar om vår utsatthet vet vi att vi riskerar allt, vi vet att människor kommer att vilja flytta skulden till oss. Men skillnaden den här gången är att vi inte står ensamma. Vi står tillsammans och litar på att sanningen ska göra oss fria. Varde ljus!

På bloggen #vardeljus kan du läsa uppropet från anställda i Svenska kyrkan och ta del av berättelser om övergrepp.

Självklart finns det många arbetsplatser inom Svenska kyrkan där man har en bra arbetsmiljö och bra rutiner för att hantera olika typer av missförhållanden. Men berättelserna på #vardeljus vittnar om att det brustit alldeles för många gånger på alldeles för många platser. 

Det är också viktigt att vara medveten om att även män utsätts för sexuella trakasserier i Svenska kyrkan, av andra män eller av kvinnor. Dock fokuserar #metoo på kvinnors erfarenheter och därför har även jag valt att göra det i just detta inlägg. 

Gud är nog…

Det var något i en tråd på Facebook igår som fick mig att tänka på en text ur Ulf Nilssons underbara bok En ängel vid din sida. Jag tog fram boken och läste och kände en lättnad, en slags befrielse. För detta är så långt man kan komma från de polariserade debatterna i och om kyrkan, där man gör sitt bästa för att missförstå varandra,  och om det omdiskuterade kyrkohandboksförslaget. Kan vi bara släppa allt det där och ta denna Gud i hand och möta dagen?

Gud är nog en trött mamma
som fått barnen att borsta tänderna
och sedan genast hopp-i-säng.
Gud är nog en farbror som grävt
hela långa dagen i trädgården.
Trött dricker han sitt kaffe.
På bordet de tomma fröpåsarna.

Kalla inte Gud för ”han”
för då blir hon lite ledsen.
Och säg inte alltid ”hon”
för då blir han inte glad.

Gud är nog en blå fågel i trädgården,
Gud är nog en humlas surr,
en koltrasts sång i kvällningen.
Gud är nog en hund som lunkar
in i barnens rum och somnar på golvet.
Gud är nog en stjärna ensam på himlen,
en vind genom träden, ett stilla regn.
Gud är nog solen som äntligen går upp,
en katt som sträcker sig på varma trappan.
Gud är nog ett barn som vaknar pigg.
Dagen ligger ännu orörd, oändlig,
allt är möjligt, allt kan ske.

Låt berättelsen om Svenska kyrkan flöda!

Nu är det dags att sprida de goda berättelserna om Svenska kyrkan. Saklig kritik ska bemötas sakligt, men rykten och svartmålningar hanterar vi bättre genom att måla upp en annan bild. Låt stolthet och glädje flöda fram!

Liten gubbe med livboj runt halsenDet är många som berättar om Svenska kyrkan nu. I radio och TV, i tidningar, bloggar och sociala medier förkunnas att det går utför på alla sätt för kyrkan. Medlemmarna flyr, ledningen är inkompetent, prästerna förkunnar inte kristen tro, man bryr sig inte om sina trossyskon, man lägger sig i politiken och vurmar för islam. Det är väl ungefär kontentan av det hela. Och när man inte debatterar sakfrågorna så fortsätter man att debattera debatten.

Är det verkligen så illa? Stämmer den här bilden? Och framför allt – är detta hela bilden? Nej, säger jag. Det är mitt svar på alla tre frågorna faktiskt. Däremot kan jag absolut förstå hur de här bilderna och berättelserna har uppstått. Problemet är att så många har fört berättelsen vidare istället för att ta reda på hur saker verkligen förhåller sig, vad en person verkligen har sagt eller vad som verkligen har hänt vid ett specifikt tillfälle. Till detta kommer att många i vårt land å ena sidan tycker att de har koll på vad Svenska kyrkan är (eller vad det tycker att den borde vara) men å andra sidan har en så svag anknytning till kyrkan att deras kunskaper om hur saker förhåller sig är relativt låg. Men de tycker ändå att det är deras kyrka och det är egentligen väldigt fint. Då tänker jag att det är så olyckligt att det enda de hör är de här berättelserna som ofta (men inte alltid) ger en felaktig bild av livet i Svenska kyrkan.

Så vad ska vi göra då, vi som har en mer ”nyanserad” bild av kyrkan? Ska vi bemöta rykten med fakta? Ja, naturligtvis ska vi göra det i de sammanhang där det är möjligt. Om vi som är anställda, förtroendevalda eller på annat sätt engagerade i Svenska Bild på surfplatta som visar bild på man vid datorkyrkan, möter en människa som med emfas talar om hur illa det är med allt, då ska vi absolut bemöta det med fakta. Att inte göra det är faktiskt att svika kyrkan.  Men de samtalen kan oftast bara föras i det lilla sammanhanget. Det är mycket svårt att föra de samtalen i kommentarsfält på Facebook. Där ligger faktaresistensen, myterna och konspirationsteorierna som ett tungt täcke och hindrar det öppna, fria, prövande samtalet att föras. Men det finns ett annat sätt.

Det vi framför allt måste göra är att ta vårt ansvar för berättelsen och inte släppa taget om den. Svenska kyrkan har drygt 20 000 anställda.  Till det kommer ett stort antal förtroendevalda och ideella medarbetare. Och så alla som på ett eller annat sätt tar del av kyrkans liv och verksamhet. Vilken enorm resurs! Vilken enorm berättarkraft som bara ligger här och väntar på att få sippra fram som rännilar om våren. Flöden som virvlar sig fram, porlar och sköljer över marken, som förenas till bäckar och floder och till slut ett hav av berättelser om vår kyrka. Denna vårflod av berättelser skulle kunna skölja bort alla myter och rykten. Sanna och trovärdiga berättelser har mycket större livskraft.Porlande bäck bland stenar

Låt oss berätta om det som är vår vardag, om det som gör oss glada och stolta. Låt oss berätta om människor och möten, om hopp och engagemang. Alla vi som lever med kyrkan på något sätt är ju som folk är mest. Därför kan vi gissa att cirka 70 % av ovan nämnda anställda, förtroendevalda, ideella med flera har Facebook. Tänk om alla dessa delar en positiv berättelse i veckan. Allt från det lilla, enkla att man satt nya fina blommor på altaret till de stora händelserna när hundratals människor möts och delar tro och hopp. Varje berättelse skulle inspirera fler att dela sin bild av vad kyrkan är och gör. Så låt oss tala väl om vår kyrka, ofta och gärna.

Jag menar inte att kritik ska sopas under mattan. Jag om någon vet att det finns mycket att ifrågasätta och förändra. Men de diskussionerna ska föras i rätt forum. Om vi värnar om vår kyrka så behöver vi också se vad våra egna ord kan göra för att påverka kyrkan positivt och negativt. Genom att lyfta fram det positiva kommer vi själva att se på kyrkan med andra ögon och vi kommer också att hjälpa andra att se allt fantastiskt som sker i En yngre människas hand som håller en äldre människas handSvenska kyrkan varje dag, där evangeliet om Jesus Kristus förkunnas i ord och handling, där människor blir sedda och upprättade, där ungdomar kan finna livsmod, där trötta småbarnsföräldrar kan stötta varandra, där gamla och ensamma kan få besök av någon som har tid att sitta ner och lyssna, där brödet bryts och vinet delas och Kristus är mitt ibland oss.

Hela vår kristna tro bygger på berättelsen om vad människor sett och hört. Utan berättelsen hade det inte blivit någon kyrka. Låt oss därför fortsätta att fylla på den berättelsen. Så var stolt! Berätta och dela i de forum där du själv finns på nätet eller i det fysiska rummet. Några bra exempel på detta berättande är Facebook-sidan ”Dela tro – dela liv” och vandringskontot ”Svenska kyrkan” på Instagram. Om jag ska lyfta en enskild person som berättar på ett alldeles ypperligt sätt så är det Instagram-kontot ”Kyrkvakt”. Det kontot är precis vad jag menar med att i stolthet berätta om livet i Svenska kyrkan.

Tecknade figurer som jublande sträcker armarna i luftenOm vi är lite uppmärksamma och om vi vågar dela med oss och lita på att vi har något värdefullt så kommer vi att se att vi har ett gigantiskt kapital av berättelser i Svenska kyrkan. Om vi förvaltar det kapitalet väl och inte gräver ner det i marken (för att hänvisa till en känd bibelberättelse) så kommer det att växa och ge utdelning hundrafalt och tusenfalt. Att vara människa är att berätta, att vara kyrka är att leva en berättelse. Ta tillbaka berättelsen om Svenska kyrkan!


Detta inlägg är till stor del inspirerat av en av mina kursböcker ”Storytelling befolkar varumärket” av Matts Heijbel. Läs den! Han använder också ofta Svenska kyrkan som exempel, dels med berättelser från kyrkans värld men också som exempel på en organisation som inte fullt ut skördar sina berättelser. 

 

Lillduvan recyclar – Juldagsvers

Juldagen – en av årets bästa dagar. Vanligtvis brukar jag ha två julottor på morgonen, sedan åker jag hem och äter second breakfast med familjen innan jag lägger mig en stund och återhämtar mig efter att ha gått upp vid fyratiden. I år var det istället julnattsmässa – så underbart. Men juldagströttheten är den samma. Då är det underbart att bara mysa omkring, äta rester, sitta i fåtöljen med en bok, lyssna på sonen som bygger lego… Gött!

Idag återanvänder jag en liten vers som Facebook påminde mig om att jag hade skrivit för några år sedan.

Adventsljusen slocknat ett efter ett
Tomten har åkt och jag är mätt.
Av julstressen syntes ingenting till
Vi firar vår jul precis som vi vill
Och pojken i krubban så liten och söt
Blir lika bra firad med färdigköpt gröt
Nu Jesus är född, Gud själv i en kropp
För att ge åt oss alla en stråle av hopp
Det får vi minnas, åtminstone ibland
God jul kära vänner i hela vårt land.

Att sjunga i mässan var annars jättefint även om uppdraget innebar att jag fick en för mig helt ny sång i handen när vi samlades vid 22-tiden. Dock, för oss altar var den inte så svår så det gick bra men jag är väldigt impad av de två sopranerna som fick dra lasset. Carol of The Bells finns i en mängd olika versioner och man kan höra den i många olika filmer, till exempel Ensam hemma och Harry Potter.