Passionstid. Tankar en palmsöndag.

Palmsöndag. Jubel och sång. Fest och trängsel. Så lätt det är att dras med av stämningen. Ibland utan att riktigt förstå. Men man vill vara där. Man vill vara med. Och det är som om hyllningarna föder ny förväntan och nytt jubel så att yran till slut lever sitt eget liv. Det bara snurrar på. Varför kom vi hit egentligen? Vad handlar det om? Och mitt i allt liksom guppar han fram på åsnan. Jesus. Han ser nästan lite skygg ut. Visst ler han mot dem han möter med blicken, men ändå, det är som om leendet inte riktigt når ögonen. Det finns en skugga, som ett slöjmoln över själen.

Sådär är det ju för det mesta. Livet är sällan bara party och fredagsmys. Kampen finns där hela tiden. De där stråken som gör att tillvaron får djup och perspektiv och inte bara är slät yta. På varje fest finns det några som mitt bland parfymdunster och klingande glas kämpar med hela tillvarons tyngd på sina axlar. Men det är ju inget vi pratar om och berättar så där i förbigående innan vi hugger ett par snittar till. Det får istället vila som en vibrerande baston under allt som pågår. Eller som en ångestklo som griper tag om hjärtat just när bordsgrannen levererar poängen i sitt väl inövade spontana skämt.

Jesus är närvarande i palmsöndagens feststämning. Han vet att den är viktig. Men han bär också vetskapen om att imorgon är en annan dag. Att den som är min vän idag sviker mig imorgon. För så är det att vara människa. Grottmänniskans kamp för överlevnad lever vidare genom årtusenden. Äta eller ätas. Hugg innan du själv får kniven i ryggen. Survival of the toughest.

Jesus har försökt prata med sina vänner om det som ska komma. Jag ska lida och dö. Jag ska bli tillfångatagen och avrättad. Jag ska bli övergiven och förrådd. Av er. Men de viftar bort det. Nä, hörru, så där ska du inte tänka, det klart att det ordnar sig! Tänk positivt! Välj glädje! Du skapar själv din framtid!

Glädjeväljarprofeterna och lidandeförnekarna finns överallt. De som blir så rädda av att höra om andra människors svåraste stunder att de helt kör över dem. Tystar ner berättelsen. Om vi inte pratar om det så finns det inte. Det är ett av de största sveken en människa kan drabbas av. Att inte få berätta sin berättelse sådan den är. Att andra tar över berättelsen och målar över det otäcka med regnbågar och kattungar. Om den utsatta människan inte ens får äga sin egen utsatthet – vem är hon då? Vad är hon då? Ingenting.

Men Jesus han vet ju allt det där om hur vi människor är. Att vi sållar alla intryck och bara hör det vi vill höra. Filterbubblan är ingen ny företeelse. Så han suckar överseende. Och levererar lite bra oneliners som vännerna förhoppningsvis förstår och kommer ihåg sedan. När han inte är kvar.

Så inleds den stilla veckan. Den andra veckan i passionstiden. Passion som i lidande. Passion som i känslor så starka att de inte ryms varken i kroppen eller i språket. Det är lätt för oss som har facit i hand och vet hur boken slutar att hoppa över de jobbiga bitarna, att läsa om långfredagen med påskdagen som tolkningsnyckel. För vi vill ju ha ett lyckligt slut. Vi vill ju tro att allting har en mening. Eller som man ibland säger till en del människor som går igenom helvetet på jorden – att det är de starkaste människorna som får de svåraste prövningarna. Men tack då. Gud, varför gjorde du mig inte svagare?!

Nej lidandet är bara lidande. Det är inte bra för någonting. Och även om det händer att vi lär oss saker av de svårigheter vi möter så finns det ingen annan än den lidande människan själv som har rätt att uttala sig om det. Efteråt.

Vi lever efter påsken. Men också innan påsken. Och i påsken. För påsken sker gång på gång i våra liv. Det kommer skärtorsdagar och långfredagar och, förhoppningsvis, också påskdagar i våra liv. För en del av oss är det en ständigt upprepad livsrytm. För andra är det några enstaka tillfällen i livet som påskens mönster, dopets mönster upprepas. Från död till liv. Den uppochnedvända loopen. Och allt har sin tid. Låt det ha sin tid. Låt den stilla veckan i livet, vara stilla. Tvinga inte fram en falsk påskglädje i förtid. Glädjen kommer när den kommer. Låt dagar av svek och plåga och tomhet få finnas. De är lika mycket liv som de underbara dagarna när tillvaron tar dig i sin famn och dansar.

Vad vore berättelsen om Jesus om inte stilla veckan fanns? Vad vore berättelsen om Jesus om den bara innehöll en tom grav? Berättelsen vore just tom. Meningslös. Det betyder inte att allt lidande har en mening. Men vi kan inte bara sätta fokus på påskdagens morgon och låtsas som om tiden fram till dess inte finns. Och vi kan inte låtsas som om vårt livs skärtorsdagar och långfredagar är parenteser, transportsträckor som ska hastas igenom så fort som möjligt. Då missar vi ju allt som händer de dagarna. Vi missar en stor del av livet.

Du ska se att det blir bättre. Efter regn kommer sol. Efter vinter kommer vår. Ja. Men det är lika sant att det kommer regn igen. Och höst. Och ännu mera vinter. Att bara ta höjd för det som kommer längre fram är att förneka det svåra. Men så gjorde inte Jesus. Han tillät sig att vara ofattbart ledsen över vännerna som svek. Han tillät sig gråta av vånda. Han tillät sig att ropa ut sin övergivenhet. Ska då inte också vi få tillåta oss allt detta? Och ska vi inte tillåta varandra detta, utan att släta över och komma med käcka affirmationer?

Vi hoppas på påsken. Men vi vågar också möta ensamheten, smärtan och sorgen. För vi vet att vi möter den tillsammans med Jesus, med livets Gud som bär universum och bor i vårt hjärta.

Trettondedagstankar om visa män och mäktiga män

Makt, godhet och vishet. Tänk om världens ledare kunde förena dessa tre. Då skulle vi varken ha krig eller svält eller klimatkatastrofer. Men makten är som bekant inte alltid förenad med godhet och vishet. Ibland är det som om makten tränger undan de andra två så att det blir mindre plats för godhet när makten blir större. Jag tror att vi alla har makt, ofta mer makt än vi själva förstår. Om vi vore lite mer visa skulle vi också kunna använda oss mer av den makten. Och det kan behövas. Inte minst som en motkraft till dem som har tydlig och synlig makt i världen.

Idag är det trettondedag jul och i Matteusevangeliets andra kapitel läser vi om män (ja det är ju oftast män i bibeltexterna) med olika mått av vishet, godhet och makt. Berättelsen handlar om hur de österländska stjärntydare som i traditionen kallas de tre vise männen, söker upp barnet Jesus.

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.” När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: ”I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: ’Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.’” Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.” Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.

Herodes, mannen med den största världsliga makten i sammanhanget, fick ingen återrapport om var barnet fanns. Så han tog det säkra före det osäkra för att bevara och bevaka sin position och lät döda alla pojkar i och omkring Betlehem som var yngre än två år. Det var en förfärlig handling. Hur såg man egentligen på en sådan kung? Och inte lyckades han heller med sitt uppsåt för den lilla familjen flydde till Egypten tills Herodes var död. Så levde Jesus och hans familj som flyktingar för att rädda sig undan våld och dödshot i sitt hemland. Det kan vara värt att fundera på i dessa dagar. Man talar ibland om de överlevandes skuld. Det kan handla om en person som överlevt en trafikolycka där andra dog, det kan vara de som lyckats fly till Sverige från kriget i Syrien med vetskap om att familjen blev kvar och troligen dött och det drabbade inte minst många av dem som räddades från förintelselägren under andra världskriget. Jag undrar om Jesus kände av den överlevandes skuld när han blev äldre och fick veta att så många barn kallblodigt mördades i jakten på honom. Jag tror att det var en sådan sak han brottades med Gud om. Hur något så totalt emot allt vad Gud står för skedde på grund av Jesus födelse.  Men allt det är bara funderingar,  låt oss nu återvända till de österländska stjärntydarna, de visa männen, och Herodes, den mäktige mannen.

”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.” Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. (…) I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.

Kanske förtjänar de att kallas visa just för att de vågade trotsa makten, vågade låta bli att berätta för kungen var barnet fanns. För det är inte alla som säger sig vilja hylla Jesus som faktiskt menar vad de säger. Det finns de som använder det som ett svepskäl för att öka sin egen makt. Ja kanske till och med för att bedriva en kampanj helt motsatt allt vad Jesus står för.

Under det senaste året har jag läst väldigt mycket på nätet om hur vissa grupper tagit ställning för till exempel homosexuella (efter dådet i Orlando) och  förföljda kristna (efter mordet på den katolska prästen i Frankrike, samt förföljelsen av kristna i Mellanöstern). Det finns otroligt många som tar ställning i dessa frågor av omsorg om andra människor och grundat i kristen tro. Jag bedömer inte någons tro. De personer jag talar om här är människor som öppet skriver att de inte tror på Gud, inte är kristna, inte är intresserade av kyrkan men som engagerar sig i dessa frågor för att det blir en rumsren ursäkt att vräka ur sig hat mot muslimer. Trots att man i andra sammanhang uttrycker sig otroligt negativt om homosexuella.  Man tar utsatta grupper som gisslan för att driva sin egen kampanj, i det här fallet hat mot muslimer. På samma sätt är man plötsligt väldigt bekymrad över kvinnors situation i Sverige som om mäns våld mot kvinnor var något som kom med flyktingvågen. Visst har det funnits problem med våldtäkter och övergrepp – men vill ni vara trovärdiga i ert engagemang får ni nog jobba lite bredare.

Under hösten har det här förmenta värnandet om den kristna tron fått många i dessa kretsar att tala sig varma för nästa års kyrkoval. Oj, vad de bryr sig om Svenska kyrkan plötsligt. Ja många av dem ansöker om medlemskap trots att de enligt egen utsago inte tror på Gud. Deras enda drivkraft, och detta skriver de också öppet, är att de ska bekämpa islamiseringen i Sverige och framför allt den påstådda islamiseringen av Svenska kyrkan (som är en myt av stora mått). Återigen vill jag påpeka att jag inte bedömer om en människa har en kristen tro eller inte. Jag talar om syftet. ”Tala om för mig var den nyfödde kungen finns så att jag kan hylla honom”, sa Herodes trots att syftet var ett helt annat. Nu har vi här människor som vill få mandat att leda kyrkan, Kristi kropp, men med syftet att bekämpa, ja utrota, islam i Sverige. Det handlar om att befästa sin makt. Därför tror jag att vi behöver fokusera på vishet och godhet mer än maktanspråk. Vi behöver vara uppmärksamma på den väg Gud visar oss med hjälp av stjärnor, drömmar och andra tilltal för att skydda det lilla barnet, för att värna livet och hjärtat i vår tro.

Teckning av de tre vise männen med sina gåvor

Lillduvan recyclar – Juldagsvers

Juldagen – en av årets bästa dagar. Vanligtvis brukar jag ha två julottor på morgonen, sedan åker jag hem och äter second breakfast med familjen innan jag lägger mig en stund och återhämtar mig efter att ha gått upp vid fyratiden. I år var det istället julnattsmässa – så underbart. Men juldagströttheten är den samma. Då är det underbart att bara mysa omkring, äta rester, sitta i fåtöljen med en bok, lyssna på sonen som bygger lego… Gött!

Idag återanvänder jag en liten vers som Facebook påminde mig om att jag hade skrivit för några år sedan.

Adventsljusen slocknat ett efter ett
Tomten har åkt och jag är mätt.
Av julstressen syntes ingenting till
Vi firar vår jul precis som vi vill
Och pojken i krubban så liten och söt
Blir lika bra firad med färdigköpt gröt
Nu Jesus är född, Gud själv i en kropp
För att ge åt oss alla en stråle av hopp
Det får vi minnas, åtminstone ibland
God jul kära vänner i hela vårt land.

Att sjunga i mässan var annars jättefint även om uppdraget innebar att jag fick en för mig helt ny sång i handen när vi samlades vid 22-tiden. Dock, för oss altar var den inte så svår så det gick bra men jag är väldigt impad av de två sopranerna som fick dra lasset. Carol of The Bells finns i en mängd olika versioner och man kan höra den i många olika filmer, till exempel Ensam hemma och Harry Potter.