Vårtal

Med kort varsel erbjöd jag mig att hålla ett vårtal, då den ursprungliga talaren dragit sig ur. Min tidigare kyrkoherde sade alltid med skärpa att vårtal inte är en prästerlig uppgift, och de orden har jag burit som ett sigill vid mitt hjärta. Men nu gjorde jag det inte i tjänsten och då känns det lättare. Så varsågod – mitt vårtal anno 2018. 

De är ju bra märkliga de där mänskorna, med sina obegripliga traditioner. Det passar knappast här. Vad ska det ens vara bra för? Ja jag talar alltså om svenskarna som år efter år envisas med att gå ut en svinkall kväll i snålblåst och duggregn och fira våren. Vad är det som gör att vi inte bara stannar inne, tänder en brasa och letar upp en skvätt kvarglömd glögg?

Men den är alltså här nu. Våren! Det märks på reklambladen som vill få mig att köpa penséer, nya utemöbler, en större grill än grannen har, och vore det inte trevligt med en sådan där paviljong eller en badtunna? Innerst inne vet vi ju att hjortarna kommer äta upp penséerna och paviljongen kommer blåsa bort. Men vi vill så gärna. Vi har suttit inne och kurat i evigheter. Vi vill tro på sommaren. Efter en lång vinter känns den lika oändlig som den gjorde på sommarlovets första dag när vi var små. Och vi kan inte ens vänta till sommaren. Så vi går ut och hojtar glatt att våren är här så fort termometern stigit över nollan. Och vi glömmer på något sätt att våren inte är samma sak som sommar. Att våren ska ta oss från kylan till värmen. Att det är en vandring som varken är snabb eller spikrak. Det är ett steg fram och två steg bak. Men låt oss inte se våren enbart som en transportsträcka. Låt oss verkligen ta vara på den – med alla sina nycker och plötsliga infall. För våren har något viktigt att lära oss.

När snön har smält undan börjar jakten på vårens skatter. Vi letar i vägkanter och vid soliga husväggar. Där! De första snödropparna, ett par små tussilago, vintergäcken, scillan och plötsligt en dag har hela backen exploderat av vitsippor. Solen och värmen låter ett färgsprakande liv blomstra där det nyss var visset och dött och tomt. Och här tror jag vi kan lära oss något viktigt, något livsviktigt, av våren. Nämligen att vi själva kan komma med ljus och värme till andra människor och få dem att blomstra och leva upp. För vi är så många som ofta känner oss vissna, livlösa och tomma. Att då bli sedd och bemött med omtanke kan tina en djupfryst själ. En vänlig handling kan bli en ljusstrimma som letar sig in i mörkret. Det behövs så lite egentligen och om vi hjälps åt med det så kan hela vårt samhälle bli som en blomstrande äng med alla former och färger där den enskilda blomman blir så mycket mer när hon ingår i en större gemenskap. Så låt oss hjälpa varandra att blomma.

Och vi kan också lära oss något mer av vårblommorna. De vänder sig alltid mot ljuset. Och de sluter sig när mörkret kommer. Vi lever i en värld där det ofta blåser snåla vindar och mörka moln drar fram över himlen. Men det är viktigt att vi vänder oss mot ljuset och ser allt som faktiskt är bra, allt som fungerar, alla framsteg vi gör. Arbetslösheten sjunker, i många tidigare hårt utsatta områden har antalet våldsbrott och attacker mot blåljuspersonal minskat, färre svenskar dör av droger än tidigare… det finns massor av bra exempel på att det inte går åt skogen. Det betyder inte att vi ska blunda för de problem som finns, de ska tas på allvar, men istället för att ge upp får vi får hämta handlingskraft från det saker som går bra. Och vi ska vara försiktiga med vilka larmrapporter vi tar till oss för de är inte alltid sanna.

Kanske var det fler än jag som läste Corren förra lördagen om vikten av att ha framtidstro. Det finns väldigt många som vill göra gällande att det bara går utför med vårt eget land och hela världen. Vi kommer inte minst att få höra det i årets valrörelse. Men texten i Corren handlade om att det är enormt viktigt att vi fortsätter tro att världen blir bättre, att kommande generationer kommer få det bättre än vi. För när ett samhälle tappar den tron då blir det en grogrund för all slags extremism, religiös och politisk, höger och vänster. Och tror vi att det bara går utför så finns det inte heller någon motivation för oss själva att faktiskt göra vad vi kan för att forma en bättre värld. Hoppet och framtidstron är den bästa drivkraften för en god utveckling, i stort och smått. Därför ska vi som blommorna vända oss mot ljuset så att vi får livskraft att dela med oss av.

Det är det vi gör, nu när vi står här och huttrar. Vi vänder oss mot ljuset, vi förenas i ett trotsigt hopp om bättre tider, om en sommar som kommer. Vi firar en vår som vi vet pågår även de dagar det inte känns så. För även gråa och kalla dagar gror det under ytan, och liv spirar där. Våren är hoppets tid. Och hoppet är livsviktigt för vår tro på världens framtid. Därför firar vi våren. Och vi gör det med ett fyrfaldigt leve, för våren – den leve! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Källor:

http://www.corren.se/asikter/kronikor/ingen-framtidstro-pa-landet-om5257233.aspx

https://www.folkhalsomyndigheten.se/nyheter-och-press/nyhetsarkiv/2018/april/minskning-av-antalet-narkotikarelaterade-dodsfall/

https://polisen.se/aktuellt/nyheter/2018/april/kraftig-minskning-av-vald-i-offentlig-miljo-i-stockholms-city/

https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/arbetsmarknad/arbetskraftsundersokningar/arbetskraftsundersokningarna-aku/pong/statistiknyhet/arbetskraftsundersokningarna-aku-mars-2018/

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=6934955

Hopp och förtvivlan i kunskapsfabriken

Hej och hå vad dagarna går. Jag hinner inte med bloggen riktigt. Men det är väl bra antar jag, att jag har mycket att göra och dessutom energi till att göra det. Den här veckan har universitetsterminen börjat på riktigt. Det är roligt men också smått förfärande och jag undrar om jag tagit mig vatten över huvudet. Men det är väl bara att ta lugna simtag så kommer jag nog i land.

Massor av skyltar med orden Trouble ahead.Jag läser alltså två kurser på kvartsfart parallellt den här terminen. Bara en sån sak är ju en utmaning för en snedkopplad hjärna som min. Fast det är bra också för när jag kör fast på ena kursen kan jag ta tag i den andra istället. Problemet med kvartsfart är annars att ha riktig koll på hur hög takt jag måste ha för att verkligen hinna i slutändan, men jag tror nog att det kommer ordna sig.

De kurser jag läser är Storytelling och Bild och grafisk design för webben. Storytelling-kursen känns helt lugn (och vansinnigt rolig). Den består i princip av ett antal böcker som ska läsas, några frågor på varje bok, samt att man ska skriva egna ”stories” med hjälp av böckerna. Jag har läst ungefär halva den första boken nu och attans vad intressant det är. Men så är det den andra kursen då… där är det inte lika glada miner vill jag lova. Jag försöker verkligen att inte bli hysterisk men det krävs mycket djupandning och mindfulness för att inte spatta ur när jag kör fast redan på första uppgiften. Allting är lätt när man kan det och problemet här är att jag inte behärskar Stoppskylt med orden don't panicPhotoshop tillräckligt bra. Men hinder är till för att övervinnas, man växer genom prövningarna och yada yada yada. Om igår och i förrgår präglades av förtvivlan, missmod och stukat självförtroende så har det idag varit mer hopp och tillförsikt. Efter ihärdigt googlande kunde jag lösa det första problemet. Nästa utmaning är betydligt större och jag är sannerligen inte i mål än, men jag har tagit några stora steg på väg mot att hantera de verktyg jag behöver använda. Så nu är det bara att streta vidare i kunskapsfabriken, onwards and upwards.