År 2017 – don’t look back in anger

Då är det dags att göra ett svep genom kalendern för att vaska fram det jag vill minnas och det jag vill glömma från året som gått. Och är det något jag helst vill glömma så är det hur året startade för det var inte roligt. Jag mådde enormt dåligt på grund av saker som hänt och saker som inte hänt och min maktlöshet inför alltihop. Men jag bet ihop och gnetade mig igenom den värsta tiden.

I januari började jag två nya distanskurser på Linnéuniversitetet: Bild och grafisk form för webben och Storytelling. Båda var roliga och intressanta men den där webbkursen gav mig stundtals gråa hår.

En vinterpromenad

I februari reste jag till Stockholm och träffade föräldrarådet, råddade ihop ett bowlingkalas för Jonathan och sedan var det äntligen dags för semester. Vi återvände till Gran Canaria och den här gången bodde vi i Puerto Rico. Härligt, skönt och underbart på alla sätt och vis.

Servatur Puerto Azul, Puerto Rico

Mars var en sedvanlig ”mellanmånad” men inte händelselös. Jag blev nämligen gammelfaster till en alldeles fantastisk liten kille vid namn Lucas.

Så kom april, då vi firade påsk i Halland med Lucas som huvudperson. Jag reste till Stockholm och höll en föreläsning om Aspergers syndrom för blivande studievägledare, drack champagne och deltog i Diabetesforum.

Två diabeteshjältar – Robin Bryntesson och Peter Jihde

I maj slet jag med de sista uppgifterna på universitetet, bokade en resa till Manchester och så var det dags för vårens Ullaredsäventyr.

Skål och välkommen till Halland!

Juni inleddes med en körresa man sent ska glömma och sedan avslutades terminen med en bejublad konsert med film- och musikalmusik. Midsommarhelgen blev en av årets höjdpunkter då jag fick glädjen och äran att döpa Lucas.

Jag och barnen var kvar i Åsa en vecka till för att vara med på kusinens konfirmation, hon som var ett av mina första dopbarn. Dagen efter drog partybrudarna till Göteborg och festade loss med cava, räkmacka och andra glädjeämnen. Jag fyllde år och vi åkte hem men snart var det dags att packa väskan igen. Mamma och jag åkte till Manchester och hälsade på min brorsdotter. En alltigenom underbar resa – nu har jag ännu en favoritstad som jag vill återvända till.

Espresso Martini

I augusti firade vi femtonårig bröllopsdag i Helsingborg och Helsingör. Sedan åkte vi hem men mina klänningar hängde kvar i hotellgarderoben. Så kan det gå. Skolstart för barnen. Och jag själv kände förhoppningar som under en förmiddag grusades.

Bröllopsdagsmiddag

I september började jag min nya utbildning ”Digital kommunikatör i offentlig verksamhet”, vi startade en bokcirkel och så påbörjades projekt köksrenovering.

I oktober hade barnen studiedagar och vi åkte till Halland. Jag var i Ullared – igen. När vi kom hem började jag på min praktik i Linköpings domkyrkopastorat. Superkul. Föräldrarådet träffades i Stockholm – nu i nya lokaler i ny förort. Köksrenoveringen tog ny fart när snickaren gick loss. Stökigt men underbart.

Knasigt barn dabar vid bronsåldersgrav.

Oktober blev november och köksprojektet fortsatte och plötsligt en dag kunde vi ”flytta in” igen. Så fint det blev! Bokcirkeln var på Bokens dag och jublade över Marie Göranzon och hänfördes av Fatima Bremmer. Jag var på konsert med VibaFemba och Riltons vänner. Känslosamt och magiskt. Innan månaden var slut hann jag också med ett besök i Lund för att få lite perspektiv på saker och ting.

VibaFemba och Riltons vänner

I december njöt jag av lugnet medan andra stressade. Men jag låg inte på latsidan. Hepp hepp, plötsligt hade jag skaffat mig en alldeles egen PT. Nu ska det bli fart på den här tanten. Julen firades lugnt och stilla här hemma och det nya året firades in i Halland.

Granen står så grön och sned i stugan.

Ja det var några nedslag, sånt jag kan utläsa ur min kalender. Men året rymde ju så mycket mer av glädje, sorg, kamp, vardag, fest, vänskap, konflikt, drömmar, besvikelser, insikter, åsikter och mycket, mycket mer. Redan i januari påbörjade jag en resa som ännu inte är avslutad men där jag närmar mig målet nu. Förhoppningen är att jag ska kunna läka och gå vidare. Det som gjorde att jag mådde dåligt när året började består än idag men äntligen börjar jag se en väg framåt. Det är gott. Jag har lärt mig saker om mig själv och om andra under året. Det är kunskaper som inte alltid är trevliga, men ändå viktiga. Det jag varit gladast för är nog de gånger då jag fått vara präst: när jag döpte Lucas och när jag varit assisterande präst i domkyrkan. Jag ser fram emot mer sådant under året som kommer. Till exempel ska ju Lucas föräldrar gifta sig.  Det jag är mest ledsen över är vissa trasiga och trassliga relationer, där känner jag en oro. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska hantera en del tillfällen som ligger framför mig.  Det jag är mest stolt över är att jag började träna med PT. Där har jag stora förväntningar om ett friskare och starkare år.

 

 

En reseberättelse från Manchester

Jag hade tänkt blogga om min och mammas resa till Manchester, men det går verkligen trögt med bloggandet just nu. Men så kom jag på att jag kan samordna mina små projekt. I PowerPoint-kursen jag gått har jag gjort ett fotoalbum från resan så jag lägger helt enkelt upp det här. Tyvärr går det lite för fort i den här versionen, det handlar om filformat och komprimerade filer och en massa annat jox som gör att jag inte kan lägga upp det precis som jag vill ha det. Men om du inte hinner läsa så går det att pausa och backa. Jag hoppas att jag ska få tid och energi att skriva mer om resan längre fram men jag lovar ingenting som jag inte säkert vet att jag kan hålla. Så detta får vara bättre än ingenting.

 

Stolt mor till miljöaktivist

Det är en enorm kick man får av att känna att man är med och påverkar och gör skillnad. Det är väl en av förklaringarna till mitt diabetesengagemang och där har det verkligen hänt massor sedan jag kom med i föräldrarådet för fyra år sedan. Men alldeles oavsett om man får en kick av det eller inte så är det något jag vill förmedla till mina barn – att alla har möjlighet att påverka, förändra och förbättra världen oftast i det lilla men ibland också i det stora. Och även om det inte blir en förändring åt det håll vi önskar så är det viktigt för självkänslan att veta att man ändå har gjort sin röst hörd.

Min nioåring gillar att läsa på mjölkpaketen. Vilken folkbildningsinsats Arla gör med sina baksidor! Veckan innan påsklovet läste han om en kille som hade satt upp skyltar i skolmatsalen för att minska matsvinnet. ”Mamma, när vi har druckit upp mjölken vill jag ta med det här paketet och visa för Gunilla (hans lärare, min anm.) så kanske vi kan göra det på skolan.” Javisst, sa jag och var glad både över hans tilltro till förmågan att påverka och hans intresse av att vara klimatsmart. När påsklovet var slut fick han därför med sig den urklippta baksidan från mjölkpaketet (istället för hela paketet) och sedan glömde jag bort alltihop.

Igår när jag kom hem från Stockholm kom han och strålade av både stolthet och glädje och berättade att det nu satt likadana skyltar i matsalen som han hade läst om, för hans lärare tyckte att det var ett bra förslag och tog det vidare.

Allt som kan bidra till att vi minskar matsvinnet och allt vi kan göra för att värna om vårt jordklot är goda nyheter, men bäst av allt är pedagoger som tar emot barnens idéer och hjälper till att förverkliga dem. Det formar samhällsmedborgare som vill vara med och ta ansvar och påverka utvecklingen också i framtiden.

Julafton

Så kom då den här dagen, den som yngste sonen pratat om i flera månader känns det som. Det är rörande på något sätt att han fortfarande lever kvar i den där magin kring jul, men jag har alltid också haft så svårt att hantera när barnen har så enorma förväntningar på julen. Ju mer uppskruvade de är desto mer orolig blir jag att de ska bli besvikna. Men nu är kvällen här och vi har haft en helt underbart skön dag.

Jag vaknade tidigt trots att vi var uppe sent igår. Helst hade jag gått och satt mig i soffan med en bok men jag ville inte riskera att sonen skulle vakna och gå igång och tjata om hur länge det var kvar till paketöppningen redan klockan sex på morgonen så jag låg kvar tills jag hörde att han var uppe. Sen satt jag och läste en stund till klockan blev åtta och affären öppnade. Jag hade några småsaker jag behövde komplettera med och så skulle jag hämta ut ett paket, en julklapp till mig själv skulle man nästan kunna säga för det kändes som rena julafton när jag öppnade det hemma. Det var nämligen litteraturen till vårterminens kurser. Det ska bli så himla spännande och roligt!

Långfrukost och småfix och börja med maten och vid halv tolv bultade det på dörren. Tänk att tomten kom, trots att han redan hade varit här och lagt klapparna under granen i natt. Varje år tänker jag att nu är det sista året med tomte, men sedan närmar sig nästa jul och sonen är så helt inne i att tomten ska komma trots att han vet att det är vi som köper presenterna. Och jag är ju så svag för deras önskningar och drömmar…. Så i år hade jag anlitat en professionell, lokal tomte och det blev helt perfekt. Bäst av allt var ju att maken inte visste något heller, hahaha. Det var kul. Och som en extra bonus skänker just den här tomten sitt arvode till Barndiabetesfonden. Snacka om win-win!

Vi åt mat och trots att vårt julbord var väldigt begränsat så blev vi mer än mätta. I år gjorde jag ingen lchf-jansson utan en klassisk med potatis och den blev galet god. Men det blev kolhydrater så det räcker för hela helgen. Dock en bättre sorts kolhydrater än om jag druckit öl, eller ätit pepparkakor och skumtomtar. Vi har varit själva hela dagen, bara familjen och det har varit så mysigt. Vi trivs bäst så, även om jag ibland kan känna en sorg över att inte kunna fira med en massa släkt och så. Men nu ser det ut så här och vi mår bra och då är det väl inte något fel med det.

Jag vilade en stund efter maten, sedan var det Kalle-dags och familjen fick lite fika. Jag är mycket imponerad av att julfantasten i familjen varit så tålmodig hela dagen, han  har läst på paketen men inte skakat eller klämt på dem. Så, när Kalle var slut var det äntligen dags för paketöppning och han hade bestämt att paketen skulle öppnas ett i taget så att alla såg vad man fick. Det är ett framsteg från tidigare år då barnen suttit vid varsin hög och slitit upp sina paket och knappt hunnit se vad det är i det ena innan de kastat sig över det andra. Och båda grabbarna blev så glada för sina saker. Att se Jonathans skutt och tjut när han fick en av de jättestora legomodeller han önskat sig supersupermycket var min absolut bästa julklapp. Och även Samuels lite mer lågmälda glädjeyttringar – ett stort smajl och tummen upp.

Nu sitter Jonathan vid köksbordet och bygger en av de legomodeller han fick. Han pratar med sig själv hela tiden, kommenterar det han gör och lever sig in i bygget och det är så himla mysigt att sitta och lyssna på honom. Jag har plockat ihop noterna som jag ska ta med till kyrkan ikväll när vi ska sjunga på midnattsmässan. Det blir första gången jag firar midnattsmässa här i Åtvid (tror jag) för i vanliga fall har jag ju alltid julotta x 2 på juldagen och då behöver jag sova på natten. Men den här julen är inte som andra. Den är bättre!

Julgran med röd kula och små paket

Suckar över dumhet och suckar av lättnad

Vilken dag! Jag är alldeles matt. Det här var dagen D, dagen då min närstående skulle få veta om sommarens cancerbehandling hade haft effekt. Eller, vi vet ju att den haft effekt eftersom besvären som allting började med inte finns kvar, men frågan var om tumören var helt borta eller om någon skit fanns kvar. Idag skulle besked ges men jag visste inte riktigt vilken tid läkarbesöket var så jag gick här hemma och var rastlös och funderade på att bara gå och lägga mig och hoppas att jag somnade så att tiden gick. Men så strax efter elva kom ett sms: Cancern är borta!

Inte blev det lättare att koncentrera sig på studierna då. Jag var helt darrig i benen en lång stund efteråt. Det är så himla skönt. Någon gång måste ju ett liv ta slut och det känns väl nästan alltid för tidigt. Och just den här cancern är en jäkligt elak typ som kanske inte alls accepterar ett nederlag. Men just precis nu kan vi andas ut. Vi har fått mer tid tillsammans. Jag är så tacksam.

Så det har varit många suckar av lättnad idag och en del av den stress och spänning jag burit i kroppen den senaste tiden rann av mig. Men det finns olika slags suckar, det är inte alla suckar som gör att man känner sig lugn och utvilad. Vissa suckar gör mig bara matt och trött. Som när jag suckar över människors inskränkthet, över fördomar och cynism. Det är många såna suckar i dessa dagar – inte minst efter Lucia-debatten. Och när jag ser att Nordisk ungdom har demonstrerat utan för Åhléns med en banderoll med texten ”Lucia var en vit kvinna”, ja då suckar jag så djupt att jag får total syrebrist. Vad är det för fel på folk? Hur har vårt samhälle blivit så här? Och kom nu inte och skyll på att det är politikernas eller ”massinvandringens” fel för det finns INGEN annan som bär skulden till det alltmer öppna hatet än de som själva hatar.

Mitt i alltihop har ledarna för den svenska kristenheten gått ut och gemensamt startat Juluppropet för en human migrationspolitik. Och då vet man ju vad som händer – näthatet mot Antje Jackelén kommer som ett brev på posten. Och man drar upp en massa gamla skrönor och rent skitsnack. Så då blev det lite nätaktivism i den frågan också, men mest genom att jag tipsade andra, mer hårdhudade personer, om vad som var på gång.

Nu ska jag försöka hitta de sköna suckarna igen, lättnaden och glädjen över att vår familj får fira jul och nyår med hopp och tillförsikt. Ikväll blir det körövning inför helgens julkonsert. Det är bra, att sjunga är lite som att sucka på det bra sättet.