Psykisk ohälsa botas inte med valfläsk

”Man ska inte skämmas över psykisk ohälsa. Det är inte konstigare att ha ont i själen än att bryta benet.”
 
Så låter det ofta. Man vill få bort stigmat kring psykisk ohälsa. Gott så. Det är inte konstigt att må psykiskt dåligt ibland. Det är oftast helt sunda reaktioner på osunda förhållanden. Och ibland uppstår det utan någon som helst yttre påverkan. Så långt är det inte konstigare än ett benbrott. Men det som vore konstigt är om det plötsligt skulle ske en enorm ökning av antalet benbrott. Om en stor andel av alla barn, unga, vuxna och gamla var hindrade sin vardag pga smärtor, gips och kryckor. Om det bara smattrade av alla skenben och lårben och vadben som knäcktes. Det skulle verkligen vara konstigt. Inte så att det är något fel på den enskilda individen, utan på ett övergripande plan. Något måste vara fel om så många bryter benen hela tiden. Det skulle krävas mer resurser till vård och rehabilitering. Men man skulle också ta krafttag för att ta reda på varför det blev så många benbrott. Och man skulle göra allt för att förhindra att så många drabbades. För det skulle såklart vara mycket billigare och orsaka mindre lidande än att behandla när benbrottet redan är ett faktum.
 
Just nu kommer det dagliga utspel från de politiska partierna som vill överträffa varandra i sina satsningar mot psykisk ohälsa i allmänhet och psykisk ohälsa bland unga i synnerhet. Avicii-effekten är tydlig och valfläsket dryper av fett. Massor av miljoner ska satsas på elevhälsa, ungdomsmottagning, vårdcentraler, BUP och vuxenpsykiatri. Jättebra. Verkligen. Det behövs. Framför allt måste det till mer resurser till de första instanserna så att människor kan få hjälp innan de blir så sjuka att de behöver specialistvård. Satsar vi mer i primärvård och elevhälsa så skulle nog de resurser som redan finns i specialistvården räcka. 
 
Men lika viktigt är att jobba med orsakerna. Vi måste kartlägga VARFÖR barn och vuxna drabbas av psykisk ohälsa, så att vi kan förebygga det. För det skulle såklart vara mycket billigare och orsaka mindre lidande än att behandla när den psykiska ohälsan redan är ett faktum.
 
Tyvärr kommer detta bli jättesvårt. För det kräver samordnade insatser som går kors och tvärs och upp och ner i hela vårt samhälle. Och är det något svenska politiker, myndigheter och samhällsaktörer inte klarar av, så är det att samverka över gränserna, att slå på vidvinkelobjektivet, att se att målet är viktigare än vägen dit. Dessutom vill jag påstå att det inte alltid är brist på resurser som är problemet, utan hur man använder resurserna. Mycket skulle kunna vara bättre redan idag om man var mer effektiv och organiserade vården annorlunda. Jag har själv sett konsekvenserna av ett enormt slöseri med både min och vårdens tid, på grund av ineffektivitet. 
 
Så, jag är glad att man pratar om psykisk ohälsa. Verkligen. Men som vanligt är jag milt skeptisk. För det är så himla lätt att det stannar där. Men ingen har blivit frisk av att politiker med gråtmild stämma förkunnar att vi måste praaaata om psykisk ohälsa.

Vårtal

Med kort varsel erbjöd jag mig att hålla ett vårtal, då den ursprungliga talaren dragit sig ur. Min tidigare kyrkoherde sade alltid med skärpa att vårtal inte är en prästerlig uppgift, och de orden har jag burit som ett sigill vid mitt hjärta. Men nu gjorde jag det inte i tjänsten och då känns det lättare. Så varsågod – mitt vårtal anno 2018. 

De är ju bra märkliga de där mänskorna, med sina obegripliga traditioner. Det passar knappast här. Vad ska det ens vara bra för? Ja jag talar alltså om svenskarna som år efter år envisas med att gå ut en svinkall kväll i snålblåst och duggregn och fira våren. Vad är det som gör att vi inte bara stannar inne, tänder en brasa och letar upp en skvätt kvarglömd glögg?

Men den är alltså här nu. Våren! Det märks på reklambladen som vill få mig att köpa penséer, nya utemöbler, en större grill än grannen har, och vore det inte trevligt med en sådan där paviljong eller en badtunna? Innerst inne vet vi ju att hjortarna kommer äta upp penséerna och paviljongen kommer blåsa bort. Men vi vill så gärna. Vi har suttit inne och kurat i evigheter. Vi vill tro på sommaren. Efter en lång vinter känns den lika oändlig som den gjorde på sommarlovets första dag när vi var små. Och vi kan inte ens vänta till sommaren. Så vi går ut och hojtar glatt att våren är här så fort termometern stigit över nollan. Och vi glömmer på något sätt att våren inte är samma sak som sommar. Att våren ska ta oss från kylan till värmen. Att det är en vandring som varken är snabb eller spikrak. Det är ett steg fram och två steg bak. Men låt oss inte se våren enbart som en transportsträcka. Låt oss verkligen ta vara på den – med alla sina nycker och plötsliga infall. För våren har något viktigt att lära oss.

När snön har smält undan börjar jakten på vårens skatter. Vi letar i vägkanter och vid soliga husväggar. Där! De första snödropparna, ett par små tussilago, vintergäcken, scillan och plötsligt en dag har hela backen exploderat av vitsippor. Solen och värmen låter ett färgsprakande liv blomstra där det nyss var visset och dött och tomt. Och här tror jag vi kan lära oss något viktigt, något livsviktigt, av våren. Nämligen att vi själva kan komma med ljus och värme till andra människor och få dem att blomstra och leva upp. För vi är så många som ofta känner oss vissna, livlösa och tomma. Att då bli sedd och bemött med omtanke kan tina en djupfryst själ. En vänlig handling kan bli en ljusstrimma som letar sig in i mörkret. Det behövs så lite egentligen och om vi hjälps åt med det så kan hela vårt samhälle bli som en blomstrande äng med alla former och färger där den enskilda blomman blir så mycket mer när hon ingår i en större gemenskap. Så låt oss hjälpa varandra att blomma.

Och vi kan också lära oss något mer av vårblommorna. De vänder sig alltid mot ljuset. Och de sluter sig när mörkret kommer. Vi lever i en värld där det ofta blåser snåla vindar och mörka moln drar fram över himlen. Men det är viktigt att vi vänder oss mot ljuset och ser allt som faktiskt är bra, allt som fungerar, alla framsteg vi gör. Arbetslösheten sjunker, i många tidigare hårt utsatta områden har antalet våldsbrott och attacker mot blåljuspersonal minskat, färre svenskar dör av droger än tidigare… det finns massor av bra exempel på att det inte går åt skogen. Det betyder inte att vi ska blunda för de problem som finns, de ska tas på allvar, men istället för att ge upp får vi får hämta handlingskraft från det saker som går bra. Och vi ska vara försiktiga med vilka larmrapporter vi tar till oss för de är inte alltid sanna.

Kanske var det fler än jag som läste Corren förra lördagen om vikten av att ha framtidstro. Det finns väldigt många som vill göra gällande att det bara går utför med vårt eget land och hela världen. Vi kommer inte minst att få höra det i årets valrörelse. Men texten i Corren handlade om att det är enormt viktigt att vi fortsätter tro att världen blir bättre, att kommande generationer kommer få det bättre än vi. För när ett samhälle tappar den tron då blir det en grogrund för all slags extremism, religiös och politisk, höger och vänster. Och tror vi att det bara går utför så finns det inte heller någon motivation för oss själva att faktiskt göra vad vi kan för att forma en bättre värld. Hoppet och framtidstron är den bästa drivkraften för en god utveckling, i stort och smått. Därför ska vi som blommorna vända oss mot ljuset så att vi får livskraft att dela med oss av.

Det är det vi gör, nu när vi står här och huttrar. Vi vänder oss mot ljuset, vi förenas i ett trotsigt hopp om bättre tider, om en sommar som kommer. Vi firar en vår som vi vet pågår även de dagar det inte känns så. För även gråa och kalla dagar gror det under ytan, och liv spirar där. Våren är hoppets tid. Och hoppet är livsviktigt för vår tro på världens framtid. Därför firar vi våren. Och vi gör det med ett fyrfaldigt leve, för våren – den leve! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Källor:

http://www.corren.se/asikter/kronikor/ingen-framtidstro-pa-landet-om5257233.aspx

https://www.folkhalsomyndigheten.se/nyheter-och-press/nyhetsarkiv/2018/april/minskning-av-antalet-narkotikarelaterade-dodsfall/

https://polisen.se/aktuellt/nyheter/2018/april/kraftig-minskning-av-vald-i-offentlig-miljo-i-stockholms-city/

https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/arbetsmarknad/arbetskraftsundersokningar/arbetskraftsundersokningarna-aku/pong/statistiknyhet/arbetskraftsundersokningarna-aku-mars-2018/

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=6934955

Övergrepp i en tystnadskultur #vardeljus

Ett kyrkorum där en ung kvinna håller händerna till bön, Ett ljus som brinner.

Me too har vuxit till en fullkomligt rasande flod som väller fram efter att i åratal ha varit uppdämd av skam och tystnad. Berättelser om övergrepp forsar genom alla yrkesgrupper och självklart – det vore naivt att tro något annat – också genom Svenska kyrkan.

Den här texten bygger på egna erfarenheter (även om de är förhållandevis lindriga i sammanhanget), vänners erfarenheter och de erfarenheter som delats i samband med uppropet #vardeljus. Det är erfarenheter från en mängd olika församlingar i olika delar av landet – ingen ska känna sig utpekad. Jag skriver ur ett arbetsmiljöperspektiv. Jag vill inte på något sätt osynliggöra övergrepp i Svenska kyrkans sammanhang där de drabbade inte är anställda. De berättelserna ska också berättas men det finns andra som gör det bättre än jag.

Det finns en tystnadskultur och ett lojalitetskrav i kyrkan som gör att berättelser om övergrepp sopas under mattan. Problemet blir extra stort då det på många kyrkliga arbetsplatser saknas förmåga hos ledningen att hantera den här sortens frågor. Redan här tystas berättelserna och den drabbade står ensam.

Kanske vänder man sig till stiftet, till biskopen eller domkapitlet i hopp om att tillsynsansvaret och stiftets uppdrag att främja och stödja församlingarna ska innebära att en församling där det finns problem kan få stöd. Alltför ofta får den hjälpsökande höra att stiftet inte kan göra någonting – arbetsmiljöansvaret ligger helt och hållet hos församlingarna. Det är en ganska feg hållning. I de fall där förövaren är en ämbetsbärare ökar möjligheten att domkapitlet tar sig an ärendet. Tyvärr verkar det saknas rutiner även här för att hantera sexuella övergrepp. Vi har alldeles för många exempel på det. Man friar hellre än man fäller. Anmälaren får stå med skammen och skulden.

Det mest destruktiva är dock inte bristen på rutiner att hantera kränkningarna. Det allra värsta är kravet på tystnad, ett krav som blir ett övergrepp i sig. Att inte få berätta vad man varit med om. För man ska vara lojal mot sin arbetsgivare annars får man sparken. Och man får absolut inte skada kyrkans rykte, orsaka skandaler och medlemsflykt. Det är ett enormt ansvar som läggs på ett offer. Människor är så lojala att de förintar sig själva genom att tiga. När de sedan blir sjukskrivna heter det att de gått in i väggen. Den som utsatts för övergrepp blir sjukdomsstämplad.

Ett annat dilemma är att det inte bara handlar om anställda som går över gränsen utan det är ofta besökare, församlingsbor, människor vi möter i vår tjänst. De händelserna är ännu svårare att hantera. För när saker inträffar mellan anställda så finns det lagar och regler och det ska (i teorin) finnas rutiner för hur man arbetar med problemen. Men vad händer när jag gång på gång blir verbalt eller fysiskt angripen av en församlingsbo? Vad händer när jag blir tafsad på av en gudstjänstbesökare? Det är ett arbetsmiljöproblem som inte ryms i vanliga handlingsplaner. Och så ska man ju vara så förbaskat snäll. Man ska le och ta emot vad folk än gör eller säger, inte brusa upp, inte avfärda människor, inte vara otrevlig. Alltid behärskad, lugn och god. Och lojal.

Snällheten och tystnaden går hand i hand. Till dem sällar sig överseendet och förminskandet. Det som gör att man i Svenska kyrkan kan bete sig på ett sätt som aldrig någonsin skulle accepteras på en annan arbetsplats. Alla vet vad som händer men chefer och arbetskamrater slätar över det. Man går på tå för att undvika det obehagliga, man vägrar att ta tag i problemen. Man ursäktar förövaren så att det framställs som att den som säger nej är elak och empatilös. En sådan kultur är perfekt grogrund för övergrepp.

Och den ständiga rädslan för skandaler. Det är en osund anda av att vi ska hålla det inom familjen. Skulden läggs inte på förövaren utan på dem som lyfter problemet, de som höjer sin röst och berättar om missförhållandena. När nu #metoo möter Svenska kyrkan i kampanjen #vardeljus så finns just den här inställningen med och spökar i kulisserna. Att hålla det inom familjen, att inte orsaka skandaler och skriverier, att inte riskera ännu en våg av medlemsflykt. #vardeljus handlar om sexuella övergrepp och de utgör en alldeles speciell sorts kränkningar. Men de faktorer möjliggör och tystar sexuella övergrepp möjliggör också  många andra slags övergrepp. Därför kommer #vardeljus sätta ljuset på så mycket mer än de sexuella övergreppen, och de åtgärder som kommer att bli nödvändiga kommer göra att arbetsmiljön blir bättre också på andra plan. Det hoppet fokuserar vi på när vi bryter tystnaden.

För här står vi nu, i ett brokigt men stort systraskap. Vi står med våra sår och samtidigt som vi berättar om vår utsatthet vet vi att vi riskerar allt, vi vet att människor kommer att vilja flytta skulden till oss. Men skillnaden den här gången är att vi inte står ensamma. Vi står tillsammans och litar på att sanningen ska göra oss fria. Varde ljus!

På bloggen #vardeljus kan du läsa uppropet från anställda i Svenska kyrkan och ta del av berättelser om övergrepp.

Självklart finns det många arbetsplatser inom Svenska kyrkan där man har en bra arbetsmiljö och bra rutiner för att hantera olika typer av missförhållanden. Men berättelserna på #vardeljus vittnar om att det brustit alldeles för många gånger på alldeles för många platser. 

Det är också viktigt att vara medveten om att även män utsätts för sexuella trakasserier i Svenska kyrkan, av andra män eller av kvinnor. Dock fokuserar #metoo på kvinnors erfarenheter och därför har även jag valt att göra det i just detta inlägg. 

Nu lämnar jag Barndiabetesfonden

Under flera år har jag varit på väg att lämna Barndiabetesfonden på grund av sättet man kommunicerar på, framför allt hur man kommunicerar med de egna medlemmarna i mail, Facebook-inlägg och tidningen Sticket. Jag har ändå valt att stanna kvar, parallellt med mitt medlemskap i Diabetesförbundet och mitt engagemang som månadsgivare i Diabetesfonden. Jag har tänkt att man kan vara medlem och engagera sig brett, att summan av medlemskapen ska göra nytta. Men under hösten har mitt förtroende för Barndiabetesfonden vacklat allt mer i takt med fondens sätt att kommentera den kommande Diabetesgalan. Som medlem i Barndiabetesfondens lokalförening i Linköping får jag mail från styrelseledamoten Johnny Ludvigsson, som också är fondens grundare och ordförande i stiftelsen Barndiabetesfonden. Det senaste mailet jag fick blev droppen som fick min bägare att fullständigt rinna över. Nu säger jag upp mitt medlemskap.

Man kan inte bekämpa fördomar genom att själv uttrycka sig fördomsfullt.

En av de viktigaste uppgifterna för oss som engagerar oss i diabetesfrågor är att bekämpa de fördomar och den okunskap om diabetessjukdomar som finns i samhället. Att Johnny Ludvigsson, en professor som ägnat större delen av sitt yrkesliv åt att arbeta med diabetes, använder det felaktiga begreppet åldersdiabetes är sorgligt. Vi som lever med typ 1 i familjen drabbas ofta av fördomar om att sjukdomen beror på att man ätit för mycket godis, eller att det ”bara” är att ta sina sprutor. Men att hävda att typ 2 enbart drabbar äldre människor, eller feta latmaskar, är precis lika fel och fördomsfullt. Typ 2 drabbar även unga och normalviktiga personer. Åldersdiabetes är ett förlegat begrepp som inte ska användas, och absolut inte av en läkare specialiserad på diabetes. Och faktiskt är det ännu mer felaktigt att använda begreppet barndiabetes då det är lika många vuxna som barn som drabbas av typ 1 diabetes. Det är fullt begripligt att man vill använda ordet barndiabetes när det gäller att samla in pengar till forskning eftersom ordet ”barn” talar till andra känslor. Dock cementerar det bilden av att typ 1 enbart drabbar barn och att typ 2 enbart drabbar gamla. I synnerhet då man använder ordet åldersdiabetes som kontrast.

 

Fördelningen av anslag till forskning är inte svartvit.

Från Barndiabetesfonden finns det konsekvent en rent ohederlig kommunikation beträffande Diabetsfonden. Man hävdar gång på gång att Diabetesfonden enbart ger ett mindre stöd till forskning kring typ 1-diabetes vilket är en sanning med modifikation. Ser vi på faktiska summor så ger Diabetsfonden nästan lika mycket till forskning kring typ 1 som Barndiabetsfonden gör. Dessutom beror utdelningen på hur många ansökningar man får in – kommer det inte in så många ansökningar om typ 1-forskning kan det naturligtvis inte heller bli så mycket anslag. Men framför allt arbetar Diabetesfonden utifrån tanken att det inte alltid går att dela upp forskningen utifrån typ 1 och typ 2 Forskning kring olika hjälpmedel, nya insulinsorter, följdsjukdomar, de psykologiska konsekvenserna av att leva med diabetes själv eller som anhörig – allt detta är sådant som gäller för både typ 1 och typ 2. Och då ska vi dessutom komma ihåg att det finns fler varianter av denna komplexa sjukdom. Den här forskningen som handlar om hur det faktiskt är att leva med diabetes och hur det livet kan bli längre och friskare, den forskningen är inte Barndiabetesfonden lika engagerad i. Det är en oerhört angelägen uppgift att försöka förstå hur T1D uppstår och hur man ska kunna fördröja eller förhindra att sjukdomen bryter ut, vilket är Barndiabetesfondens huvudsakliga fokus, men forskning som hjälper dem som redan är sjuka är minst lika viktig.

Diabetesgalan kommer att göra skillnad – för oss alla

För första gången kommer det nu att bli en TV-sänd insamlingsgala till förmån för diabetesforskning. Det har många av oss väntat länge på och tack vare att en stor medieaktör, MTG, engagerat sig kan det bli möjligt och galan är en del av ett mycket större samarbete mellan MTG och Diabetesförbundet som är den gemensamma patientorganisationen för alla som lever med diabetes.

Galan har två syften – dels att samla in pengar till forskningen, dels att öka kunskapen om diabetes. De båda går hand i hand. Det behövs mer kunskap för att öka viljan att bidra till forskningen. Fördomarna om diabetes är så många och så vanliga – att man får diabetes av att äta socker, att bara tjockisar får diabetes, att barndiabetes är en lindrig form av diabetes som växer bort, att det bara är att ta sprutor och äta regelbundet och så vidare. Så länge dessa fördomar finns så är det självklart att människor inte bidrar till forskningen. Därför måste vi berätta om hur allvarliga och komplexa diabetessjukdomarna faktiskt är och där kommer Diabetesgalan göra skillnad. Det är sorgligt att Barndiabetesfonden visar en sådan missunnsamhet mot detta, för sannolikt kommer även de att kunna dra nytta av den ökade kunskapen som galan bidrar till.

Johnny Ludvigsson är min sons läkare och har så varit sedan flera år innan sjukdomen bröt ut. Han är en fantastisk läkare och har gjort otroligt mycket för alla barn med diabetes, det vill jag verkligen framhålla. Men när han uttalar sig för Barndiabetesfonden går engagemanget för de egna intressena överstyr och det blir olustigt och solkigt. Det är sorgligt för jag tycker att vi som brinner för diabetesfrågor borde samarbeta och inte sänka varandra.

Följ Diabetesgalan på Facebook.

Bortom blomsterhav och ljusmanifestationer

Det finns så oerhört mycket att skriva om terrordådet i Stockholm i fredags. Så många vinklingar. Vi kan diskutera vad som låg bakom dådet och hur det blev möjligt. Eller så kan vi diskutera polisinsatsen. Eller medmänniskorna som hjälpte de skadade på plats innan räddningsfordon kom fram. Eller så kan vi prata om de ”medmänniskor” som istället för att hjälpa skadade eller täcka över kropparna efter de människor vars liv omedelbart flydde, valde att att fotografera och lägga ut bilderna på nätet. Vi kan också tala om mediernas roll, hur mycket och vad som rapporterades. Och vi kan naturligtvis prata om offren, de sörjande, de drabbade – men också alla manifestationer som hållits efteråt. Allt detta kan vi prata om i olika forum och med olika infallsvinklar.

Jag vill tala om det som inte syns på torgen bland blommor och ljus. Det som inte sägs från scener och ledarsidor. Jag vill tala om hatet. Det hat som var så enormt redan innan fredagen den 7april 2017 kl 14.53. Hatet mot invandrare och flyktingar och i synnerhet muslimer. Men också hatet mot våra politiker och tjänstemän, och hatet mot alla människor som vill hjälpa medmänniskor på flykt och underlätta integrationen. Allt det där hatet, som jag inte trodde kunde bli större, det blev med ens så enormt mycket större, starkare och vidrigare. Jag vill lyfta fram ett exempel på detta där det vedervärdiga hatet spränger alla gränser för anständighet, vett och sans.

I samband med händelserna vid Åhléns så rapporterades det om skottlossning på olika håll i Stockholm. Enligt polisen är detta obekräftade uppgifter men självklart skapade det en oro och anledning för polisen att kontrollera saken. Fridhemsplan var en av de platser där det skulle ha förekommit skottlossning så både polis och media kom dit.

Jag har dolt barnets ansikte och även personerna i bakgrunden, då identiteten inte är intressant för sammanhanget.

När reportern filmas kan TV-tittarna se en kille på cirka 10-11 år som står bakom och flinar och gör tummen upp. Ett högst ordinärt beteende för ett barn som ser sin chans att komma med i TV. Barnet är sannolikt på väg hem från skolan och har sannolikt ingen aning om vad som hänt i staden, eller omfattningen och betydelsen av det. Det hör till saken att barnet är mörkhårigt, men inte mörkhyat, och en kvalificerad gissning är att minst en av hans föräldrar är utlandsfödd men det kan vi inte veta av vad vi ser. Och vi kan absolut inte veta något om vilken religion han och hans föräldrar eventuellt bekänner sig till. Inget av detta spelar dock någon roll för de islamfientliga rasisterna. Att deras egna barn troligen skulle betett sig likadant i samma situation är inget de reflekterar över. Allt de ser på den här bilden är en muslim och terrorist. Det är helt befängt. Hatstormen mot detta barn finner inga gränser. Och det levereras ogenerat från män och kvinnor i alla åldrar och oftast från alldeles vanliga facebook-konton. Jag har här klippt ut några av kommentarerna, helt autentiska med särskrivningar och allt,  i ett av de många inlägg som gjordes med den här bilden. Detta är alltså bara en del av allt man skriver om ett barn man inte vet någonting om:

  • Det ligger i generna på dom
  • Satan är där??
  • Ett svin
  • Vilken jävla musse unge! ?
  •  Grip apungen omedelbart.
  • Jävla flinande apunge, far åt helvete…
  •  Kackerlacka
  •  Muzzlimsvinen skrattar?
  • Ett blockmongo
  • Fy fan! När nån gör tummen upp efter en sån här sak så ska man bryta bägge tummarna ????
  • Det där med att hugga händerna av folk känns kanske inte så dumt när man ser en sån horunge.
  •  … eller bryta nacken till!
  •  Bryt av fingrarna med tång
  • Är det någon som hade förväntat sig nåt annat från en svartskalle
  •  Plocka den fan
  •  Äckelunge!
  •  Jävla hor musse unge
  •  Men vad I helvete! ?
  •  Smutsiga horunge.
  •  Litet jävla as!!??
  • Satans äckelunge?
  • Typiskt afghaner
  • Mussarna är väl glada nu?
  • JÄVLA INVÄLLARE.
  • neandertalare!
  •  DITT LILLA SVIN INGEN GRISMUSLIM GÅR SÄKER LÄNGRE I SVERIGE…
  • Jävla snorunge???
  • Satans skäggbarn…Ut med skiten.
  • Den lilla svarta jäveln
  • SD 2018
  • Det är en ouppfostrad, förmodligen blivande terroristskitunge som borde förpassas ut med första bästa flyg härifrån!
  •  Det är hets mot folkgrupp ! Kan ingen anmäla fan skapet!
  • Han gör tumme upp barnet, han har nog fått lära sig hemifrån att de ska förgöra och döda svennar
  •  Ut med det svarta packet ur landet,
  • Bara slå han på käften
  • Jävla äckelunge!!!
  • skulle vilja slå in tänderna och bryta tummarna på den jävla pissluffaren
  • En fet örfil borde någon gett honom.
  •  Hjärntvättat jihadistkräk! ?
  • Dessa har de styrande släppt in i VÅRT LAND

Det ska nämnas att detta blev för mycket till och med för en del av medlemmarna i de aktuella rasistgrupperna. De protesterade och sa att det är ju bara ett barn, är ni inte riktigt kloka och så vidare. Då fick de veta att de var fittor som skulle hålla käft och annat i den stilen.

Det är fantastiskt med all kärlek och omsorg vi sett de senaste dagarna. Men vad ska vi göra för att få ett slut på näthatet? Den linje jag driver är att ingen kan ”omvända” okända människor. Däremot blir det betydligt mer kännbart när någon jag känner bevisar att påståendena jag sprider är fake news, eller uppmärksammar att jag delar inlägg i och från rasistiska grupper.  De här människorna som sitter och skriver avskyvärda saker är någons granne, farmor, dotter, arbetskamrat, tennistränare och så vidare. Det är dem vi måste rikta in oss på. Därför uppmanar jag alla att utsätta sig för den prövning det innebär att läsa på de rasistiska grupperna och sidorna då och då, för att se om någon du känner rör sig där. Och våga ta debatten med dem. Ifrågasätt, motbevisa, gör tydligt att det inte är acceptabelt. För vi kan faktiskt inte ha vuxna människor som sitter och dödshotar barn. Det är ett beteende som inte får plats i en civiliserad kultur.

 

Publikrekord. Alternativa fakta.

På Håkan Hellströms konsert på Ullevi sommaren 2014 slogs Bruce Springsteens gamla publikrekord med nästan 3000 personer. Det var såklart en kul grej. Men det säger ingenting om vem av de båda som är den bästa artisten eller vem av dem som har de mest hängivna fansen. Båda har lyckats samla enormt mycket folk på sina konserter. End of story. Att The Boss skulle börja tjafsa om att siffrorna är falska, att man räknar på olika sätt, att någon har manipulerat bilderna och så vidare vore helt befängt. Vad skulle han vinna på det? Ingenting, tvärtom skulle ha göra bort sig. Och som sagt, publiksiffrorna säger inte något om artistens storhet eller talang.

Nu har vi en president i USA, en av världens mäktigaste män, som beter sig som en tjurig fyraåring i sandlådan. Det hjälper inte att hela världen kan överbevisa hans påståenden, han har ändå rätt. Alla andra är dumma. Alla andra ljuger. Det är inte ett beteende värdigt en statsman. Man kan förvänta sig sådant i Nordkorea, vars ledare är bäst på precis allting, enligt egen uppgift. Vill Trump verkligen lägga sig på samma nivå som ledaren i världens värsta diktatur?

Hur många som samlades i Washington för att se Trump svära presidenteden säger absolut ingenting om hans duglighet som president. Det förstår alla – utom Trump själv, som hänger sig fast vid något som är helt irrelevant. Det är patetiskt. Men vi har mer av den varan att vänta.

Och nu några dagar senare så kan man nästan önska att han bråkade om saker av det slaget. Det var löjligt och påfrestande, men inte mer. Dock har han nu tagit nya steg som är förfärliga, förkastliga, vedervärdiga, när han bit för bit stänger landets gränser. Man kan tänka att det ”bara” är uttryck för hans skeva självbild. Men det är mer allvarligt än så. Det kan finnas en medveten strategi, att provocera fram ett terrordåd från den muslimska världen, som kommer att ge Trump större befogenheter och mandat att slå tillbaka. Och då kan det tredje världskriget vara här.

Låt berättelsen om Svenska kyrkan flöda!

Nu är det dags att sprida de goda berättelserna om Svenska kyrkan. Saklig kritik ska bemötas sakligt, men rykten och svartmålningar hanterar vi bättre genom att måla upp en annan bild. Låt stolthet och glädje flöda fram!

Liten gubbe med livboj runt halsenDet är många som berättar om Svenska kyrkan nu. I radio och TV, i tidningar, bloggar och sociala medier förkunnas att det går utför på alla sätt för kyrkan. Medlemmarna flyr, ledningen är inkompetent, prästerna förkunnar inte kristen tro, man bryr sig inte om sina trossyskon, man lägger sig i politiken och vurmar för islam. Det är väl ungefär kontentan av det hela. Och när man inte debatterar sakfrågorna så fortsätter man att debattera debatten.

Är det verkligen så illa? Stämmer den här bilden? Och framför allt – är detta hela bilden? Nej, säger jag. Det är mitt svar på alla tre frågorna faktiskt. Däremot kan jag absolut förstå hur de här bilderna och berättelserna har uppstått. Problemet är att så många har fört berättelsen vidare istället för att ta reda på hur saker verkligen förhåller sig, vad en person verkligen har sagt eller vad som verkligen har hänt vid ett specifikt tillfälle. Till detta kommer att många i vårt land å ena sidan tycker att de har koll på vad Svenska kyrkan är (eller vad det tycker att den borde vara) men å andra sidan har en så svag anknytning till kyrkan att deras kunskaper om hur saker förhåller sig är relativt låg. Men de tycker ändå att det är deras kyrka och det är egentligen väldigt fint. Då tänker jag att det är så olyckligt att det enda de hör är de här berättelserna som ofta (men inte alltid) ger en felaktig bild av livet i Svenska kyrkan.

Så vad ska vi göra då, vi som har en mer ”nyanserad” bild av kyrkan? Ska vi bemöta rykten med fakta? Ja, naturligtvis ska vi göra det i de sammanhang där det är möjligt. Om vi som är anställda, förtroendevalda eller på annat sätt engagerade i Svenska Bild på surfplatta som visar bild på man vid datorkyrkan, möter en människa som med emfas talar om hur illa det är med allt, då ska vi absolut bemöta det med fakta. Att inte göra det är faktiskt att svika kyrkan.  Men de samtalen kan oftast bara föras i det lilla sammanhanget. Det är mycket svårt att föra de samtalen i kommentarsfält på Facebook. Där ligger faktaresistensen, myterna och konspirationsteorierna som ett tungt täcke och hindrar det öppna, fria, prövande samtalet att föras. Men det finns ett annat sätt.

Det vi framför allt måste göra är att ta vårt ansvar för berättelsen och inte släppa taget om den. Svenska kyrkan har drygt 20 000 anställda.  Till det kommer ett stort antal förtroendevalda och ideella medarbetare. Och så alla som på ett eller annat sätt tar del av kyrkans liv och verksamhet. Vilken enorm resurs! Vilken enorm berättarkraft som bara ligger här och väntar på att få sippra fram som rännilar om våren. Flöden som virvlar sig fram, porlar och sköljer över marken, som förenas till bäckar och floder och till slut ett hav av berättelser om vår kyrka. Denna vårflod av berättelser skulle kunna skölja bort alla myter och rykten. Sanna och trovärdiga berättelser har mycket större livskraft.Porlande bäck bland stenar

Låt oss berätta om det som är vår vardag, om det som gör oss glada och stolta. Låt oss berätta om människor och möten, om hopp och engagemang. Alla vi som lever med kyrkan på något sätt är ju som folk är mest. Därför kan vi gissa att cirka 70 % av ovan nämnda anställda, förtroendevalda, ideella med flera har Facebook. Tänk om alla dessa delar en positiv berättelse i veckan. Allt från det lilla, enkla att man satt nya fina blommor på altaret till de stora händelserna när hundratals människor möts och delar tro och hopp. Varje berättelse skulle inspirera fler att dela sin bild av vad kyrkan är och gör. Så låt oss tala väl om vår kyrka, ofta och gärna.

Jag menar inte att kritik ska sopas under mattan. Jag om någon vet att det finns mycket att ifrågasätta och förändra. Men de diskussionerna ska föras i rätt forum. Om vi värnar om vår kyrka så behöver vi också se vad våra egna ord kan göra för att påverka kyrkan positivt och negativt. Genom att lyfta fram det positiva kommer vi själva att se på kyrkan med andra ögon och vi kommer också att hjälpa andra att se allt fantastiskt som sker i En yngre människas hand som håller en äldre människas handSvenska kyrkan varje dag, där evangeliet om Jesus Kristus förkunnas i ord och handling, där människor blir sedda och upprättade, där ungdomar kan finna livsmod, där trötta småbarnsföräldrar kan stötta varandra, där gamla och ensamma kan få besök av någon som har tid att sitta ner och lyssna, där brödet bryts och vinet delas och Kristus är mitt ibland oss.

Hela vår kristna tro bygger på berättelsen om vad människor sett och hört. Utan berättelsen hade det inte blivit någon kyrka. Låt oss därför fortsätta att fylla på den berättelsen. Så var stolt! Berätta och dela i de forum där du själv finns på nätet eller i det fysiska rummet. Några bra exempel på detta berättande är Facebook-sidan ”Dela tro – dela liv” och vandringskontot ”Svenska kyrkan” på Instagram. Om jag ska lyfta en enskild person som berättar på ett alldeles ypperligt sätt så är det Instagram-kontot ”Kyrkvakt”. Det kontot är precis vad jag menar med att i stolthet berätta om livet i Svenska kyrkan.

Tecknade figurer som jublande sträcker armarna i luftenOm vi är lite uppmärksamma och om vi vågar dela med oss och lita på att vi har något värdefullt så kommer vi att se att vi har ett gigantiskt kapital av berättelser i Svenska kyrkan. Om vi förvaltar det kapitalet väl och inte gräver ner det i marken (för att hänvisa till en känd bibelberättelse) så kommer det att växa och ge utdelning hundrafalt och tusenfalt. Att vara människa är att berätta, att vara kyrka är att leva en berättelse. Ta tillbaka berättelsen om Svenska kyrkan!


Detta inlägg är till stor del inspirerat av en av mina kursböcker ”Storytelling befolkar varumärket” av Matts Heijbel. Läs den! Han använder också ofta Svenska kyrkan som exempel, dels med berättelser från kyrkans värld men också som exempel på en organisation som inte fullt ut skördar sina berättelser. 

 

Rent idiotiskt

(Nu testar jag att skriva från mobilen för första gången på nya bloggen. Yay.)

Det drar ihop sig till semester och idag kom Taxfree-katalogen. Vi brukar inte handla något men det är kul att bläddra igenom den ändå. Rättelse: det var kul tills jag såg den här annonsen. 

En damdoft fiffigt paketerad i ”något så vardagligt, men ändå ikoniskt, som en rengöringsflaska”. Jag tar mig för pannan. 

För det första blir jag inte ett dugg köpsugen på en produkt som väcker associationen till ammoniakdoftande fönsterputs. För det andra undrar jag hur man tänker när man tycker att kvinnor och städprodukter hör ihop. Har vi inte kommit längre? 

Den här typen av marknadsföring klarar vi oss utan! 

Skrivarbete pågår

Jag uppdaterar inte så ofta som jag skulle önska just nu. Det beror dels på att jag håller på med ett lite längre debattinlägg som kräver mer skrivmöda än det vanliga pladdret, dels på att jag behöver prioritera studierna nu i början av terminen för att få ett grepp på det hela.

Anyway, det helt galna genomslaget för ”män”-kommentaren har fortsatt. De allra flesta förstår min poäng, att en generaliserande fråga bäst besvaras med ett generaliserande svar. Jag är extra glad över alla grabbar, pojkar, män och gubbar som förstår innebörden i min kommentar. De som inte blir kränkta eller sura. För den sorten finns ju också och jag tycker att det är fascinerande att ”inte alla män”-ropet fortfarande har vingar och fladdrar runt i sociala medier. Men som sagt, dessa vars sinnen fortfarande är fördunklade är en liten minoritet.

Viktigast av allt när vi diskuterar brottslighet är att minnas att det är individer som begår brott, inte grupper. Ibland är det individer som begår brott tillsammans, men varje individ har ändå sin egen ryggsäck av omständigheter, vägval och förutsättningar som lett hen till den punkt där brottet begås. Det handlar inte om bara EN faktor, det räcker inte att säga invandrare eller muslimer eller för den delen män. Den övervägande majoriteten av invandrare, muslimer och män begår ju inte brott. Det betyder inte att vi ska blunda för det strukturella – det som förenar många gärningsmän i en viss typ av brott. Sådana saker  behöver vi identifiera för att kunna förebygga brottslighet. Men då måste vi använda mycket mer precisa instrument för att identifiera vilka omständigheter det är som tillsammans kan utgöra riskfaktorer. Sådant låter sig inte göras i en Facebook-diskussion.

När jag blev viral

Hjälp! Internet och sociala medier är verkligen märkliga företeelser. Att saker kan spridas extremt snabbt är ingen nyhet för mig men jag var inte alls förberedd på att en kommentar, ett enda ord, som jag skrev i en hast utan något större engagemang, skulle få en så stor spridning. Lyckligtvis har det mest varit positiva reaktioner men fenomenet är ändå fascinerande. Faktum är att jag har varit med om detta en gång förut, då jag skrev ett inlägg om att pojkar och män som inte kunde kontrollera sina kroppsdelar borde få hjälp att stanna inne så att de inte av misstag skulle råka placera dem på andra människors kroppar. Det inlägget delades av över 800 personer på ett par dagar. Dock var det ju många av dem som delade som inte förstod poängen utan använde mina ord som argument i sin egen debatt om att alla sexuella trakasserier handlar om utrikes födda män. Håhå jaja.

Så vad hände nu då? En Facebook-vän som skriver väldigt bra inlägg med en tydlig mission att bland annat motverka främlingsfientlighet och sprida positiva berättelser som motkraft till allt negativt, skrev om myten om mörkläggningen kring kriminella personers ursprung. Ja, i själva verket var det inte hans egna ord den här gången, utan han delade bara vad en annan person skrivit. Självklart skulle det komma kommentarer som mer eller mindre uttalat driver teorin om att myndigheterna visst mörkar fakta. Och det var på en sådan kommentar jag svarade. Resten är historia.

Inlägget är delat över 600 gånger, dessutom har skärmdumpar likt denna delats ca 100 gånger (vad jag kan se). Och det kommenteras och diskuteras. Det som är roligt är att väldigt få har kommit med den annars klassiska kommentaren ”Inte alla män!” även om det förekommer. Men vad ville jag säga med min trötta replik, så matt att jag inte ens orkade sätta punkt efter den?

Ja för det första hade jag verkligen inte någon avsikt att debattera eller komma med ett heltäckande svar på någonting alls. Det var en kommentar, en replik, en reflektion. Men visst fanns det ett allvar bakom ordet. Först vill jag här träda till den här personens försvar. Jag tror nämligen inte att han menade att bunta ihop alla de här brotten. (Kanske är jag bara godtrogen, sorry.) Jag vill tro att han menade att man ska titta noga på de olika typerna av brott var för sig och se vilka personer det är som begår dem. Men han skriver ihop dem. Det finns därmed en underliggande generalisering. För det är inte så himla enkelt att se vilka faktorer som gör att en person eller personer med vissa saker gemensamt begår ett visst brott. Och då blir min replik ett exempel på principen ”som man frågar får man svar”. Varken mer eller mindre.

Låt mig därför bara klargöra vad jag inte skriver, och inte anser:

  • Jag skriver inte att alla män är potentiella våldtäktsmän/kvinnomisshandlare/pedofiler etc
  • Jag skriver inte att bara män begår dessa brott
  • Jag skriver inte att bara svenskar begår dessa brott
  • Jag förnekar inte heller att personer av utländsk härkomst (vad det nu betyder) förekommer väldigt ofta i vissa typer av kriminalitet. Jag uttalar mig överhuvudtaget inte om det eftersom jag inte tror att personernas etniska ursprung är den avgörande faktorn.

Det hela hade inte varit ens hälften så kul om det inte vore för den indignerade följdkommentaren om att jag ska nyansera mig. Personen buntar ihop ett stort antal olika brott i sin fråga och ju fler slags brott man tar med i svepet, desto större blir gruppen det handlar om. Då blir svaret oundvikligen en generalisering. Men poängen med mitt svar var egentligen att det inte går att svara på en sådan fråga. Jag kan verkligen leva med att fem personer tycker att mitt svar var fånigt. Och jag får ingen kick av att så många uppskattat svaret. Alltihop vittnar bara om omöjligheten i att föra sakliga samtal i de här frågorna. Åtminstone i sociala medier.