Läslistan 2017

Ett sätt att sammanfatta året som gått är att redovisa de böcker jag läst. Det här är tredje året jag publicerar min läslista. Tidigare år har jag noterat böckerna i ett Worddokument allt eftersom jag läst dem och sedan lagt in listan på bloggen. I år har jag använt appen Goodreads och tänkte att det skulle vara enkelt att göra en lista därifrån, men nu när jag skulle göra detta inlägg visade det sig vara fel. Det blev rätt mycket fix och trix. Så nu har jag bestämt mig för att köra parallella system. Via appen kommer jag fortsätta registrera de böcker jag läser så att de syns här på bloggen, men listan gör jag i Word som tidigare. Om det inte sitter någon därute som har ett bättre förslag – jag är öppen för alla lösningar.

Mitt mål var att komma upp i 50 böcker under året och det klarade jag med några böckers marginal trots att det var trögt med läsningen under slutet av året. Jag tycker  att 50 är ett bra tal, så jag behåller den ambitionen även för det här året.

Apropå ambitioner. Jag hade en ambition att skriva recensioner och reflektioner över böcker jag läst. Det blev nog bara en sådan, kanske två. Mest beror det på att jag inte haft ork och koncentration nog för att blogga överhuvudtaget. Har varit på väg att skriva om olika böcker flera gånger men det har aldrig blivit av. Så istället kommer här några övergripande kommentarer till 2017 års läsning.

Som vanligt är det mest deckare och i deckarkategorin är det mest gamla säkra kort. Men en ny bekantskap var Eva Dolan som skriver en serie om ett par poliser som arbetar på en särskild enhet för hatbrott. Där finns en del vanliga deckarklichéer men det är ändå en ny infallsvinkel på brott och brottsutredning och de böcker som hittills kommit på svenska har varit mycket läsvärda. Även Malin Persson Giolito var en ny författare för mig. Jag läste först hennes prisade bok ”Störst av allt” som var mycket bra och har sedan hunnit läsa en av hennes tidigare böcker. Det är min absoluta ambition att ta mig an hennes övriga böcker under året som kommer. När det gäller deckare är annars min stora favorit Elly Griffiths serie om Ruth Galloway. Även om den rymmer en del schabloner och framför allt det irriterande draget att någon av huvudpersonerna alltid blir inblandade i själva brottet, som offer eller vittne, så längtar jag starkt efter nya böcker i serien. Huvudpersonen Ruth är en fantastisk vardagsfeministisk förebild. Jag älskar henne!

En hel del kurslitteratur blev det under våren och det är väl inte så mycket att orda om, men jag vill lyfta fram Matts Heijbels bok ”Storytelling befolkar varumärket”. David Qviströms ”Evangelium för troll” är en annorlunda men tänkvärd bok som brottas med våra känslor inför invandring och migration. Läsvärd. En riktig aha-upplevelse var Lena Sundströms ”Spår”, som egentligen är ett journalistiskt ”gräv” men i formen av en riktig rysare.

Årets feministiska måste-läsning är Birgitta Ohlssons ”Duktiga flickors revansch”. Lite förnumstig ibland men hon sätter fingret på så många saker som känns igen i hela samhället och är därför inte bara en bekräftelse för oss som upplevt mycket av det, utan också en ögonöppnare. Till den feministiska läsningen kan man absolut föra Fatima Bremmers biografi om Ester Blenda Nordström – ”Ett jävla solsken”. En imponerande, vacker, spännande och tragisk berättelse. Den hade jag nog inte läst om det inte vore för att vi var några som under hösten startade en liten bokcirkel, och vi lyssnade på Bremmer på bokens dag i Linköping och blev totalt hänförda.

Årets teologiska bok är Martin Linds andaktsbok ”Med Gud lever vi utan Gud”. Den har berört mig djupt och jag kommer garanterat återkomma till den. Den är en av de böcker jag gärna skulle vilja skriva mer om men nu kastar vi oss över listan istället.

Dra åt helvete: En bok om gräl, Malin Haawind

Jihdes diabetes, Peter och Karin Jihde

Det vi kan stå for, Geir Lippestad

Konsten att skapa en tjej, Caitlin Moran

Storytelling befolkar varumärket, Matts Heijbel

Webbredaktörens skrivhandbok, Karin Guldbrand & Helena Englund Hjalmarsson

Samlade dikter, Bodil Malmsten

Effektiv visuell kommunikation, Bo Bergström

Storytelling: Marknadsföring i upplevelseindustrin, Lena Mossberg, Erik Nissen Johansen

Visning pågår, Sofie Sarenbrant

Revolutionens barn, Peter Robinson

Bron, Stephen Booth

Själens dunkla rum, Peter Robinson

Nödrop: När krisen kommer, Lottie Knutsson

Karaktärer, repliker, dialog, Richard Rosengren

Evangelium för troll – Hopp och ansvar i flyktingkrisens tid, David Qviström

Snällfällan: att bryta med känslomässigt ätande, Lisbeth Stahre

Talarens hantverk – Att göra framgångsrika presentationer, Inger Lindstedt

Washingtondekretet, Jussi Adler-Olsen

50 genvägar till ett sockerfritt liv, Fredrik Paulún

Lotus blues, Kristina Ohlsson

Mios blues, Kristina Ohlsson

Falleri, fallera, falleralla, Carin Gerhardsen

Kaninjägaren, Lars Kepler

Redan död, Stephen Booth

Gud hjälpe barnet, Toni Morrison

En Marialegend, Niklas Rådström

Idag ska allt bli annorlunda, Maria Semple

De galnas hus, Karin Fossum

En mörk välsignelse, Dennis Lehane

Tjockare än vatten, Mark Billingham

De nya dödssynderna: Våra mörkaste sidor och hur vi kan hantera dem, Stefan Einhorn

Bombmakaren och hans kvinna, Leif G W Persson

Efter din död, Eva Dolan

Från de döda, Mark Billingham

Störst av allt, Malin Persson Giolito

Spår, Lena Sundström

Syndafloder, Kristina Ohlsson

De öde fälten, Elly Griffiths

Lång väg hem, Eva Dolan

Selfies, Jussi Adler-Olsen

När musiken tystnar, Peter Robinson

Döda talar inte, Eva Dolan

En kvinna i blått, Elly Griffiths

Låt bönor förändra ditt liv, Lars-Erik Litsfeldt & Patrik Olsson

En syster i mitt hus, Linda Olsson

Med Gud lever vi utan Gud: 30 texter med inspiration från Dietrich Bonhoeffer, Martin Lind

Bara ett barn, Malin Persson Giolito

De polyglotta älskarna, Lina Wolff

Duktiga flickors revansch, Birgitta Ohlsson

Det mörka nätet: nedslag i den digitala underjorden, Jamie Bartlett

Ett jävla solsken: En biografi om Ester Blenda Nordström, Fatima Bremmer

Liv i gemenskap, Dietrich Bonhoeffer

Att läsa kan väl också vara en sport, eller?

Så är sportlovet slut och imorgon blir det vardag igen. Skönt på många sätt. Under lovet pausade jag helt från studierna och unnade mig att läsa annat, närmare bestämt deckare. Jag har egentligen inköpsstopp för böcker (går sådär), eller åtminstone skönlitteratur. Det går ju bra att låna på biblioteket och jag läser aldrig om romaner och deckare. Facklitteratur vill jag helst äga själv, för att kunna anteckna och gå tillbaka och titta i. Men inför semestrar gör jag ett undantag och köper pocketdeckare. Dels för att de inte tar så stor plats i resväskan, dels för att de är lätta att ha med sig till poolen och dessutom väger de inte så mycket när jag ligger på rygg och läser. Man måste tänka på allt! Nu hade jag köpt på mig några deckare på Röda Korsets secondhand och en bokrea så jag hade laddat med fyra stycken. Där drog jag gränsen. Jag släpar nästan alltid med mig för många böcker men den här gången var det precis lagom. Jag började på den första på planet ner och började på den sista på planet hem. Det är perfekt att läsa på planet, då känns det inte alls lika långsamt.

De böcker jag har läst är:

  • Visning pågår av Sofie Sarenbrant (inte så förtjust i hennes böcker men den var okej)
  • Revolutionens barn av Peter Robinson (Alan Banks kan man alltid lita på)
  • Bron av Stephen Booth (inte den bästa Ben Cooper-boken, känns som en mellanbok efter de dramatiska händelserna i boken innan)
  • Själens dunkla rum av Peter Robinson (ännu en Alan Banks).

Den sista boken har jag cirka 180 sidor kvar på så den får jag läsa ut de närmaste dagarna, sedan är det slut med nöjesläsningen för den här gången. Har jag en påbörjad deckare är det väldigt svårt att få något annat gjort och nu behöver jag verkligen ägna mig helhjärtat åt studierna. Jag kommer nog ha någon facklitteratur vid sängen som jag kan läsa några sidor i på kvällarna – det brukar inte vara lika beroendeframkallande. Så sportlovet blev ett läslov men hjärnan ska ju också ha sin motion. Nu får jag längta till påsklovet – då ska jag ta mig an nya deckare.

Recension: Jihdes diabetes

”Såg ni Peter Jihde i Nyhetsmorgon?” Jag minns den där dagen på hösten 2012 då det tände till i en Facebookgrupp för diabetesföräldrar. Peter Jihde hade i direktsändning ätit godis för att sedan mäta blodsockret – och värdet var på tok för högt, det insåg alla diabetesproffs i den här gruppen. Där började Peter Jihdes diabetesresa, fast han förnekade det ytterligare ett par veckor. Men typ 1 diabetes är ingen sjukdom som går över – den hinner alltid ifatt sina offer. Också om man är kändis och i god fysisk form.

Bild på boken Jihdes diabetes. Peter Jihde tar insulin i låret och skriker.Nu har Peter Jihde tillsammans med sin fru Karin skrivit en bok om diabetes. Och den är så bra! Alla borde läsa den – de som själva lever med diabetes för att finna bekräftelse och igenkänning i känslorna kring sjukdomen och de som inte har diabetes för att lära sig mer. För det finns alldeles för mycket okunskap om diabetessjukdomar och okunskap leder till fördomar vilket ständigt drabbar dem som lever med sjukdomen. Okunskapen kan också vara rent livsfarlig.

Många tycker att Peter Jihde utnyttjar sin sjukdom för att bygga sitt eget varumärke, för att öka sitt kändisskap och så vidare. So what, säger jag. Viktigast av allt är att han pratar om diabetes. Kan han använda sin offentliga roll till att öka kunskapen om diabetes så får han för min del vinna hur mycket som helst på det. Och alldeles uppenbart är att han genom sitt Instagram-konto, genom sin bok och genom att ta upp ämnet i Nyhetsmorgon, inte bara har spridit kunskap utan också hjälpt många människor att acceptera sin sjukdom och själva våga prata om den. Det finns hur många vittnesmål som helst om detta på Instagram. Grattis och tack, Peter Jihde, säger jag då. De andra kommentarerna känns bara som unket Jante-tänkande.

Det är lustigt det här med den dubbla bestraffningen av kända människor som blir offentliga talespersoner för olika patientgrupper eller liknande. Först får de skit för att de inte gör något och sedan får det skit för att det gör något. Så har det varit för till exempel Peter Jihde och Molly Sandén. I diabetesgrupperna har man tjatat om att de minsann borde använda sina arenor för att lyfta diabetesfrågorna – men sånt måste ju få komma när och om man själv vill. När de sedan gått ut offentligt har det blivit ganska mycket gnäll. Dels inifrån diabetes-communityt (mer om det nedan) dels från ”allmänheten” som tycker att diabetes inte är något att tjafsa om och att det minsann inte är mer synd om dem än om någon annan som har sjukdomen. Som om någon har påstått det. Det bevisar ju bara att vi måste fortsätta att prata, skriva och visa diabetes.

Peter Jihde är en person som går all in för det han gör. Boken handlar ganska mycket om det, hur hans ambition var att bli ”världens bästa diabetiker” och vad det fick för konsekvenser. Nu när han har levt lite längre med sjukdomen har han en annan ambitionsnivå men han har ändå valt en livsstil som väcker ont blod hos många diabetiker. Han har funnit att för honom funkar det bäst att äta väldigt lite snabba kolhydrater. Han påstår inte att alla behöver göra så men ändå uppfattas det som att han propagerar för en särskild kost. Dessutom irriterar det en del personer att Jihde engagerar sig för hela skaran diabetiker, alltså inte bara typ ettor. Och när han pratar om typ två så kommer livsstilsfrågor och kostfrågor in på ett helt annat sätt. Jag tycker att han har helt rätt men det finns en snarstuckenhet, ett revirtänk och en lättkränkthet bland många i diabetesvärlden som knappast gynnar vår sak i längden. Detta har gjort att många dömer ut Jihde och hans bok på förhand. Väldigt trist tycker jag.

För boken är bra och viktig och den behövs då den behandlar mycket av det där som det sällan pratas om. Om känslorna kring sjukdomen, om paniken, sorgen och mörkret, om förhållningssätt och om anhörigperspektiv. Allt det där är saker som patienterna själva sällan får prata om med diabetesteamet, och det är definitivt saker som allmänheten inte känner till. Diabetes är väl inte så farligt – det är väl bara att ta en spruta och äta nyttig mat. Jo. Eller inte. Det finns ingenting som heter ”bara” när man talar om diabetes.

Så om du inte redan har läst den här boken – gör det! Köp den för då går en liten liten summa till Diabetesfonden. Och eftersom det är en så liten summa så tycker jag att du också ska ge en extra gåva till fonden. För en framtid utan diabetes.

(Jag har också skrivit ett annat inlägg som handlar om en tes ur boken. Läs gärna det.)

Jihdes teori

Bild på boken Jihdes diabetes. Peter Jihde tar insulin i låret och skriker. Just nu läser jag Peter och Karin Jihdes bok Jihdes diabetes. Det är en så enormt bra och viktig bok som jag verkligen vill rekommendera till alla – med eller utan diabetes i familjen för den fyller ett dubbelt syfte. Boken ger både stöd till dem som lever med diabetes och väldigt mycket kunskap till dem som inte gör det. Och är det något som behövs så är det mer kunskap. Jag återkommer med en recension av hela boken inom kort men jag vill idag skriva om en teori som framförs i boken och som jag tycker är väldigt intressant.

 

Peter Jihde återkommer flera gånger till sin tes att många diabetiker behåller den relation de fick till sin sjukdom när de fick diagnosen. Det styrks av att flera av dem som han samtalar med i boken bekräftar detta. Gick man in i diabeteslivet med förnekande är det väldigt lätt att fortsätta mer eller mindre i förnekande, tog man emot sjukdomsbeskedet med inställningen att man ska ta fighten så fortsätter man att ta fighten och så vidare. Självklart är detta individuellt och självklart kan man förändra sin attityd till denna oinbjudna livskamrat, men jag tycker ändå att det är en intressant tanke inte minst för att det också anger hur viktigt det är med rätt psykologiskt stöd vid insjuknandet.

Men riktigt intressant blir tankegången när Karin Jihde ska skriva sitt kapitel i boken ur ett anhörigperspektiv. Hon skriver: ”På samma sätt tror jag att den första relationen du har med din partners diabetes kan vara svår att ta sig ur. Hur du som anhörig, hanterar den, och hur du talar om den.” Jag har ju engagerat mig ganska mycket i diabetesföräldrars mående och hur man ska kunna hjälpa dem att må bättre, att nå acceptans, att våga sänka garden gentemot sjukdomen. Då blir den här teorin så spännande för precis som när det gäller vuxna patienter innebär detta att det är superviktigt med rätt psykologiskt stöd till föräldrar vars barn insjuknar i diabetes – vilket är min hjärtefråga. Utan rätt stöd fastnar många i chockfasen och det är i förlängningen rent ohälsosamt både för dem själva och för barnen.

Jag läser ofta om hur föräldrar gråter varje dag över barnens sjukdom, trots att det gått flera år sedan diagnos. Man säger att det enda som får dem att kämpa vidare är hoppet att det ska komma ett botemedel. Inte sällan finns det ett skuldbeläggande  – tänk om det berodde på vaccinationen eller något annat. Jag dömer inte de här föräldrarna och jag säger definitivt inte att de är dåliga diabetesföräldrar. Men jag lider med dem, det är tufft nog ändå att ta hand om ett barn med diabetes, vi behöver ha all mental styrka vi kan uppbåda och då är de här tankarna så destruktiva.

För några år sedan bloggade jag om att jag inte sätter mitt hopp till ett botemedel. Det kan nog vara lite provocerande, men för mig handlar det om att det skulle ta alldeles för mycket energi och den energin behöver jag till annat. Därför sätter jag mitt hopp till sådant jag faktiskt tror kan hända.

När jag läste om Karin Jihdes tankar kring att leva kvar i den första relationen till sjukdomen fick jag en liten uppenbarelse, en förklaring till hur det kan komma sig att jag som egentligen är en grubblande och orolig personlighet med anlag för depression, ändå kan ta så ”lätt” på Samuels sjukdom. Jag är övertygad om att det handlar om att vi fick en så odramatisk start på vår diabetesresa. Det var ingen chock, vi var förberedda, vi visste att inget vi gjorde eller inte gjorde kunde påverka utvecklingen. Självklart var vi ledsna över att sjukdomen hunnit ifatt Samuel och framför allt var det ju tufft att behöva sticka honom. Men det gick över snabbt, han fann sig snabbt i detta därför att även han var förberedd. Det var en lugn debut även för honom. Jag har många gånger talat och skrivit om hur viktigt det var för oss, och att jag önskar att det kunde få vara så för fler familjer. Tack vare Karin och Peter Jihde förstår jag nu ännu mer av detta, att det inte enbart handlar om hur vi hanterade debuten utan också om hur vi hanterar sjukdomen idag.

Läslistan 2016

Det är många summeringar och årskrönikor här i skarven mellan det gamla och det nya. För andra året i rad har jag listat alla böcker jag läst under året.  Jag kom i år upp till 45 titlar (med reservation för att jag kan ha missat någon samt att inte all kurslitteratur finns med på listan). Jag är förvånad att det blev så många med tanke på att jag året innan noterade 50 titlar och då var jag helt eller delvis sjukskriven under större delen av året och hade massor av tid att läsa. I år har jag ju jobbat halva året och inte haft så mycket tid att läsa och under andra halvan av året har jag pluggat och aktivt valt bort läsning med undantag för vissa kortare perioder. Ja det är nästan en underdrift att säga att jag valt bort läsningen, snarare har jag förbjudit mig själv att börja på nya böcker för jag vet hur det är när jag väl gett mig på en ny deckare. Då släpper jag allt annat. Nåväl, här är årets lista. Som vanligt mest deckare, en del teologi och så lite annat.

Läs mer

Snart dags att vända timglaset

Timglas med sand som rinnerHej vad det går, det känns som att årets sista dagar går otroligt fort. Ändå gör jag typ ingenting. Idag var jag i stan och hämtade upp min äldsta bror som ska fira nyår hos oss, sedan åkte vi och storhandlade på hemvägen och det var i stort sett allt jag fick gjort idag. Nja, jag har också kollat lite på nya kursen, fyllt i en komplicerad blankett till Försäkringskassan och kört bilbana med den yngste. Och läst ut julklappsdeckaren. Frågan är om jag ska tillåta mig börja på en ny deckare nu eller om jag ska prioritera studierna. Imorgon blir det nog inget läsande i alla fall, då har jag så mycket annat att göra. Men man vet aldrig, böcker är en drog med stark dragningskraft.

Gnissel

Så här på tredjedag jul har familjen haft tillräckligt många lediga dagar tillsammans för att det ska börja skava och gnissla. Irritationen ligger precis under ytan. Alla måsten kring julen är över men det är ännu inte dags att börja förbereda nyår och jag börjar längta efter vanlig vardag igen.

Idag hade jag tänkt slita mig från min deckare och ägna mig åt webbredaktörskursen. Det gick väl sådär… Det är därför jag har varit väldigt disciplinerad under hösten och nästan inte läst någon skönlitteratur alls för jag vet att om jag har börjat läsa en bok så får läsningen på något märkligt sätt alltid förtur i systemet oavsett hur mycket annat jag har att göra. Men jag kunde åtminstone se på några av utbildningsfilmerna och jag löste också en grej jag inte hade fått ordning på innan så det får väl vara okej. Det jag måste göra nu är att strukturera upp min webbplats med sidor, menyer i olika nivåer och liknande och det är lite knepigt eftersom jag egentligen inte tänkt mig att använda den till så mycket mer än en blogg. Så jag får lura och klura på hur jag ska göra – när jag väl har idén klar för mig kommer det inte vara så svårt att göra det praktiska jobbet.

Så det har trots allt blivit en del läsning idag. Just nu är det årets julklappsbok, Stefan Ahnhems Arton grader minus. Jag har läst hans två tidigare böcker och tycker de har varit bra, lite annorlunda men väldigt brutala. Den här är inget undantag.

Annars har det varit lugnt både idag och igår. Då kom ungdomarna på besök på kvällen och det är alltid så mysigt att ha dem i huset. Samuel kan få hjälp med sin dator och Jonathan får visa upp alla sina saker – de har ett ofattbart tålamod med honom. Fina julklappar hade de också med sig: TV-spel till Samuel, Lego till Jonathan och så fick vi ett inramat bröllopsfoto från sommarens härligaste dag. Jag blir fortfarande alldeles varm i hela själen av att tänka på den dagen.

Nu ska jag återgå till min deckare innan vi landar framför TV:n och sista delen av And then there were none, en ny version av Agatha Christies gamla klassiker. Person som sitter på golvet, dold bakom en bok. En hög med böcker bredvid.

Läslov

Den som skjuter upp till morgondagen vet vad hen har att göra. Så idag blev det superdisciplin vid datorn för att jag skulle bli klar med hemtentan. Att maken var ledig, vilket jag inte förstod att han skulle vara förrän igår eftermiddag, underlättade då han kunde rådda lite med mat till barnen och sånt. Och minsann, nu är jag klar. Även projektarbetet är klart vilket innebär att det enda som återstår är lite småfix, sånt som görs bäst när man haft några dagars paus från texterna. Men i och med detta är jag klar med första kursen i mitt nya liv. Jag är cirka jättestolt faktiskt. Mest för att jag verkligen känner att jag har lärt mig massor under hösten.

Tyvärr har det dykt upp ett litet CSN-problem som gör att jag nog får leva på luft i början av nästa termin. Eftersom jag bara läst en kurs på halvfart och eftersom den inte har några delkurser utan allt betygssätts vid kursens slut, så har jag inga registrerade poäng under hösten. Det gör att CSN inte beviljar studielån för våren. Det är irriterande men det kommer ju att ordna sig i slutändan. Lite tröttsamt ändå, för jag fick meddelandet igår och skulle skicka in eventuella intyg på studieresultat senast 4 januari. Hur lätt är det att få tag på sånt under helgerna? Den svenska byråkratin i ett nötskal.

Men hur som helst, nu är jag klar. Jag ska packa undan alla pärmar, block och böcker och ta läslov. Äntligen ska jag få ägna dagarna åt att läsa deckare och bara mysa. Efter nyår ska jag ta fram inlämningsuppgifterna igen, fixa det sista finliret och skicka in dem. Sedan kan jag ta läslov igen fram tills nästa kurs börjar.

Men det var inte sant och det var inte sant, för jag kommer titta lite på WordPress-kursen under helgerna. Den kan jag bara ägna mig åt när jag inte har annat att göra då den inte har några deadlines att passa. Nu ska jag försöka göra så mycket jag kan innan vårterminen börjar för de kurser jag ska läsa då kommer nog att kräva mycket mer av mig.

Nu har hela familjen jullov, tomtarna har tippat fram ur förrådet, maken har köpt en sedvanligt urful gran, lillkillen är uppskruvad, paketen är intrasslade och strax ska jag griljera skinkan. Allt är som det ska. Nu blir det en god jul.