Präst och politiker – en knepig balansgång

Obs! I detta inlägg tar jag inte ställning till om det var rätt eller fel att stänga Sollefteås BB. Det är en en annan diskussion. Här resonerar jag kring saker som hänt när beslutet är ett faktum – och mitt resonemang skulle lika gärna kunna exemplifieras av något helt annat ärende. 

Jag är medlem i ett politiskt parti. Jag har funderat på om jag ska engagera mig politiskt mer än så. Just nu är det inte aktuellt utifrån min nuvarande livssituation, men kanske om några år. Dock har jag alltid haft betänkligheter kring detta med präster och diakoner som är engagerade i lokalpolitiken. Det är inte helt okomplicerat. I de allra flesta fall fungerar det säkert jättebra. Men förr eller senare blir man som kommun- eller landstingspolitiker tvungen att fatta ett svårt beslut, ett beslut som upprör, som skapar protester och grupperingar. Då är det ett problem att samtidigt vara en ”herde” för församlingen, en förkunnare, en själavårdare, en medvandrare vid livets stora skiften. Det kan också, i synnerhet för oss som predikar, vara en belastning att vara förknippad med ett visst politiskt parti. Enligt mig får kyrkan gärna vara politiskt, ja den ska till och med vara politisk i betydelsen profetisk och samhällsengagerad, men den får inte vara partipolitisk. Att som partipolitiker också vara förkunnare är att utsätta sig för en stor risk att förkunnelsen tolkas utifrån partitillhörigheten. Det kan bli väldigt infekterat. I synnerhet om man predikar i ett läge där människor är upprörda över ett beslut man varit med och fattat. Det ligger nära till hands att församlingen tolkar den predikan som ett sätt att föra ut det partipolitiska budskapet från predikstolen. Även om man inte alls tänker så själv som predikant. Även om man tycker att man har redigerat bort allt som kan uppfattas så.

Och det är en av mina poänger. Att vi som präster är så utsatta och bedömda av församlingsborna, på gott och ont. Ett beslut eller ett ställningstagande i en kyrklig fråga som engagerar många i församlingen kan snabbt leda till att prästen (eller diakonen) hamnar i kylan. Det spelar ingen roll att vi kan motivera beslutet, kanske inte ens att vi kan hänvisa till lagstiftning och regelverk, få saker upprör människor så mycket som när något i deras kyrka förändras. Jag tror att de flesta av oss i ämbetet upplevt detta även om förekomsten av det naturligtvis är olika runtom i landet. Och har man gjort den erfarenheten så förstår man att det kan bränna till rejält om man som präst också är involverad i lokalpolitiken. Vilket ben ska man stå på när man i sin roll som politiker måste fatta ett beslut där församlingen sedan engagerar sig och protesterar? Vi kan ju självklart säga att vi måste skilja mellan våra roller och uppdrag. Men det spelar ingen roll när konflikten är ett faktum.

Anledningen till att jag skriver detta är att jag häromdagen läste om just ett sådant exempel. Det hjälpte mig att sätta ord på det här ”skavet” jag känt i flera år kring ämbetsbärare som är aktiva i lokalpolitiken. Det hela berör den riksbekanta nedläggningen av BB i Sollefteå. En av de landstingspolitiker som var med och fattade beslutet råkar också vara diakon och direktor för Vårsta diakonigård i Härnösand, som bland annat bedriver familjerådgivning. Efter beslutet om nedläggning av BB har kyrkorådet i ett av stiftets pastorat, dragit in sitt ekonomiska bidrag till familjerådgivningen. Man vill inte stötta en verksamhet som leds av någon som bidragit till nedläggningen. Det handlar om småpengar i sammanhanget men det är inte det som är min poäng utan just själva företeelsen.

Jag anser att det aktuella kyrkorådet har fattat ett beslut som är helt befängt. De enda som drabbas av detta är ju de som söker familjerådgivning (och egentligen inte ens de eftersom det handlar om så lite pengar). Det är också uppenbart att de inte kan skilja på en persons olika uppdrag – vad hen gör i sin kyrkliga anställning och i sitt uppdrag som landstingspolitiker. Men det spelar inte så stor roll, vi kan tycka vad vi vill om att människor resonerar så här – det är ett faktum vi har att förhålla oss till. Därför anser jag att man ska tänka sig noga för innan man går in i den typen av uppdrag. Jag säger inte att det är fel att göra det, men man bör tänka igenom olika scenarier och intressekonflikter som kan uppstå och då måste man tänka bortom vad som är formellt rätt och ta med människors reaktioner i beräkningen. För det är dem man har att möta sedan.

Jag må vara medeltida i min syn på ämbetet men jag anser att som vigd präst eller diakon och med anställning i Svenska kyrkan så är mitt pastorala ansvar överordnat allt annat. Det funkar inte att gå hem ifrån jobbet och sedan göra precis vad som helst på vår fritid om det leder till intressekonflikter eller att människor förlorar sitt förtroende för oss som ämbetsbärare och representanter för kyrkan. Var gränsen går är upp till var och en att avgöra och det handlar som sagt mycket om de lokala förutsättningarna. Det viktigaste är att man tänker efter före.

I fallet Sollefteå/Vårsta anser jag inte att diakonen/politikern gjort något fel (vilket inte är detsamma som att jag försvarar beslutet). Däremot visar det hur lätt det är att människor blandar ihop våra privata och yrkesmässiga roller. Och oavsett vad vi tycker om det är det ett faktum.

Källor: Kyrkoråd stoppar bidrag i protest, Kyrkans Tidning 9 mars 2017
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/kyrkorad-stoppar-bidrag-i-protest (låst artikel)

http://www.allehanda.se/opinion/ledare/smaaktig-och-missriktad-politisk-hamndaktion

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *