Om grisar och pölar – någon form av påskbetraktelse

Den lilla grisen Benny och hans lillebror ska gå ut och leka. Akta er för pölen, säger mamma. Benny och lillebror springer till pölen för alla är där. Både de dumma och de snälla. Snällast är Klara. Och de springer och leker och så ramlar ju lillebror i pölen och skriker för livet. Men Klara hoppar i och räddar lillebror. Och han får sitta i hennes knä med trynet mot hennes kind tills han blir glad igen. Och de springer hem men det regnar så de blir blöta. Men mamma står i dörren och tar emot dem och säger kom in så ska jag torka er.

Ja, det är ungefär handlingen i boken Nöff nöff Benny av Barbro Lindgren som jag brukade läsa för mina barn när de var små. Jag tänker nu att det är som en liten frälsningshistoria. Mamma Skaparen sänder ut barnen i världen och varnar dem för pölen. Men barnen vill göra som alla andra så de springer genast dit. Det är ett syndafall. Rakt ner i pölen. Men där finns Frälsaren Klara som räddar den som fallit i pölen. Hon lyfter upp dem och tröstar och ger livet åter. Och så kan barnen springa hem till modershuset igen.

I påskdagens berättelse springs det också. Men kanske inte till pölen. Det springs till graven. Alla vill dit. Kvinnorna som ska ta hand om Jesus kropp. Och lärjungarna som ska se att kroppen inte är där. Alla springer. Alla vill se, alla vill göra sin grej, alla vill vara med på ett eller annat sätt. Och de springer för att se att det inte finns något att se. Så knasigt kan det vara att vara människa ibland. Ibland behöver vi se för att tro och ibland behöver vi se att inget finns att se, för att tro.

Vi springer runt i livet. Kanske inte alltid bokstavligt. Men vi är väldigt mycket på väg. Hit och dit. Om inte med våra kroppar så i våra tankar och i vår längtan och vår oro. Alltid på väg. Och det finns så många pölar att ramla i. Men det finns en Klara. Eller en Jesus. Som lyfter upp oss gång på gång. När vi aldrig lär oss utan ramlar i igen så kastar han sig i och räddar oss och bär oss i trygghet, vi får vila i hans famn tills hjärtat lugnat ner sig. Och så där håller det på ända till den dag då vi vänder åter till modershuset. Eller fadershuset. Hem till den Gud som är som en far och en mor för oss.

Och vi springer runt i livet och vi tror på det vi ser men missar det som finns alldeles framför oss. En tom grav är ju inte främst tomhet. Den är liv och kraft och hopp. Ser vi det vi inte ser eller stirrar vi på tomheten?

Just nu, den här våren, tittar vi maniskt på staplar och kurvor och siffror för att förstå och göra det svåra begripligt, hanterbart. Men det viktigaste är allt som inte syns. Livet syns ju inte i något diagram. Bara döden. Döden är den enda definitiva siffran men alla som lever och alla som varit nära döden men fick vända om, de som räddades ur pölen, dem har vi inte heller några jättesäkra siffror på. Då är det lätt att tro att döden är det enda sanna för den är det enda mätbara. Tack gode Gud för det omätbara vildvuxna livet som inte låter sig fångas i statistiken. Vi sörjer så klart de döda, men låt oss inte glömma att se och älska de levande, de som befolkar vår livsscen med sina torftiga svårbegripliga karaktärer. Alla ska dö, men alla ska inte dö nu och inte av detta. Nu ska vi leva, och springa, och falla, och resa oss igen. Alltid med vännen vid vår sida. Klara. Eller Jesus.

Vi springer runt och vi tittar i tomma gravar och vi faller i pölar och vi blir tröstade och vi fortsätter springa. Tills en dag när vi inte springer mer. Tills en dag när vi blir en definitiv siffra. Är det slut då? Nej. Den tomma graven, det som inte finns och inte syns, är det sannaste och verkligaste av allt. Han som låg där, död och kall, lever på nytt. På ett annat sätt som vi inte kan förstå. På ett sätt som trotsar tid och rum och som definitivt inte låter sig fångas i diagram och kurvor. Jesus har gått före, från döden på korset och döden i pölen, från det sista andetaget på intensiven bland frasande skyddskläder, från det plötsliga hjärtstilleståndet, från hoppet rakt mot det iskalla vattnet, från den utdragna kampen i cellgifternas vidriga landskap. Och när vi till slut släpper taget om livet faller vi inte fritt utan rakt ner i hans famn. Han har varit där. Han är där. Och han som gått vägen före oss, från död till liv, bär oss in i ett okänt landskap. Där står Gud, modern och fadern, och väntar och säger kom så ska jag torka er, jag ska torka era tårar. Nu är ni hemma igen.  

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.