Jihdes teori

Bild på boken Jihdes diabetes. Peter Jihde tar insulin i låret och skriker. Just nu läser jag Peter och Karin Jihdes bok Jihdes diabetes. Det är en så enormt bra och viktig bok som jag verkligen vill rekommendera till alla – med eller utan diabetes i familjen för den fyller ett dubbelt syfte. Boken ger både stöd till dem som lever med diabetes och väldigt mycket kunskap till dem som inte gör det. Och är det något som behövs så är det mer kunskap. Jag återkommer med en recension av hela boken inom kort men jag vill idag skriva om en teori som framförs i boken och som jag tycker är väldigt intressant.

 

Peter Jihde återkommer flera gånger till sin tes att många diabetiker behåller den relation de fick till sin sjukdom när de fick diagnosen. Det styrks av att flera av dem som han samtalar med i boken bekräftar detta. Gick man in i diabeteslivet med förnekande är det väldigt lätt att fortsätta mer eller mindre i förnekande, tog man emot sjukdomsbeskedet med inställningen att man ska ta fighten så fortsätter man att ta fighten och så vidare. Självklart är detta individuellt och självklart kan man förändra sin attityd till denna oinbjudna livskamrat, men jag tycker ändå att det är en intressant tanke inte minst för att det också anger hur viktigt det är med rätt psykologiskt stöd vid insjuknandet.

Men riktigt intressant blir tankegången när Karin Jihde ska skriva sitt kapitel i boken ur ett anhörigperspektiv. Hon skriver: ”På samma sätt tror jag att den första relationen du har med din partners diabetes kan vara svår att ta sig ur. Hur du som anhörig, hanterar den, och hur du talar om den.” Jag har ju engagerat mig ganska mycket i diabetesföräldrars mående och hur man ska kunna hjälpa dem att må bättre, att nå acceptans, att våga sänka garden gentemot sjukdomen. Då blir den här teorin så spännande för precis som när det gäller vuxna patienter innebär detta att det är superviktigt med rätt psykologiskt stöd till föräldrar vars barn insjuknar i diabetes – vilket är min hjärtefråga. Utan rätt stöd fastnar många i chockfasen och det är i förlängningen rent ohälsosamt både för dem själva och för barnen.

Jag läser ofta om hur föräldrar gråter varje dag över barnens sjukdom, trots att det gått flera år sedan diagnos. Man säger att det enda som får dem att kämpa vidare är hoppet att det ska komma ett botemedel. Inte sällan finns det ett skuldbeläggande  – tänk om det berodde på vaccinationen eller något annat. Jag dömer inte de här föräldrarna och jag säger definitivt inte att de är dåliga diabetesföräldrar. Men jag lider med dem, det är tufft nog ändå att ta hand om ett barn med diabetes, vi behöver ha all mental styrka vi kan uppbåda och då är de här tankarna så destruktiva.

För några år sedan bloggade jag om att jag inte sätter mitt hopp till ett botemedel. Det kan nog vara lite provocerande, men för mig handlar det om att det skulle ta alldeles för mycket energi och den energin behöver jag till annat. Därför sätter jag mitt hopp till sådant jag faktiskt tror kan hända.

När jag läste om Karin Jihdes tankar kring att leva kvar i den första relationen till sjukdomen fick jag en liten uppenbarelse, en förklaring till hur det kan komma sig att jag som egentligen är en grubblande och orolig personlighet med anlag för depression, ändå kan ta så ”lätt” på Samuels sjukdom. Jag är övertygad om att det handlar om att vi fick en så odramatisk start på vår diabetesresa. Det var ingen chock, vi var förberedda, vi visste att inget vi gjorde eller inte gjorde kunde påverka utvecklingen. Självklart var vi ledsna över att sjukdomen hunnit ifatt Samuel och framför allt var det ju tufft att behöva sticka honom. Men det gick över snabbt, han fann sig snabbt i detta därför att även han var förberedd. Det var en lugn debut även för honom. Jag har många gånger talat och skrivit om hur viktigt det var för oss, och att jag önskar att det kunde få vara så för fler familjer. Tack vare Karin och Peter Jihde förstår jag nu ännu mer av detta, att det inte enbart handlar om hur vi hanterade debuten utan också om hur vi hanterar sjukdomen idag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *