Diabeteskoll och raseriutbrott

Hepp hepp, nu flyger dagarna fram! Imorgon är det skolavslutning för grabbarna och sedan har vi några lediga dagar tillsammans innan julafton. Det ska bli riktigt mysigt att få skrota runt med dem här hemma under veckan och göra julfint. Men jag har ju inte jullov så jag måste försöka sätta mig med slutuppgifterna också. Lyckligtvis lider jag inte av någon direkt julstress – vi ska bara vara hemma, själva, och vi har inte så himla många måsten när det gäller julfirande. I år ska jag ju inte jobba heller – det kommer att kännas som att ha oceaner av tid. Jag ska faktiskt unna mig lite ren nöjesläsning i mellandagarna. Det är därför jag vill bli klar med så mycket som möjligt av kursuppgifterna nu.

Idag var det dags för årets sista besök på diabetesmottagningen. Fyra gånger om året åker vi dit för provtagning och kort samtal med diabetessköterska och läkare. Samuel hade toppenfina värden även denna gång och vi är så tacksamma att han dragit en vinstlott i diabeteslotteriet. För det är verkligen ett lotteri. Du ska ha turen att tillhöra ett landsting som köper in de bästa hjälpmedlen, du ska ha tur med att få rätt stöd i skola/barnomsorg, du ska ha tur med hur stort vårdbidrag Försäkringskassan i sin stora nåd beviljar. Allt detta kan skilja enormt mycket för våra sockersöta barn. Men mest av allt ska du ha tur med sjukdomen. Bra eller dåliga värden handlar inte om att ”sköta sig”. Det finns de som gör precis allt rätt, men ändå aldrig hamnar inom målvärdena. Och så finns det såna som vi, som enligt en del andra diabetesföräldrar är slappa och ansvarslösa, men där värdena ändå är perfekta. Det är ju verkligen inte så att vi inte engagerar oss i hans sjukdom, men uppenbarligen går det att ha bra värden trots att man inte går upp tre gånger varje natt och trots att man inte korrigerar alla blodsocker över åtta. Faktum är att vi nästan aldrig korrigerar höga värden med extradoser. Vi ger extra insulin till nästa måltid istället.

Samuels läkare är veteranen Johnny Ludvigsson, en bra bit över sjuttio år men utan minsta tendens att lägga av. Den dag han slutar kommer jag att sakna alla helgalna berättelser från hans uppväxt, samtidigt kan jag tycka att det kanske borde finnas en gräns för hur länge en läkare får hålla på. Men professorer gör man sig inte av med i en handvändning. I alla fall fick vi ett bra samtal om förslagen på nya riktlinjer, om sänkt målvärde för långtidsblodsockret och om de frågor jag driver i olika sammanhang. Som att det behövs fler beteendevetare/kuratorer/psykologer i diabetesvården. Den nya tekniken är jättebra för att få bättre blodsockerkontroll, men det innebär också en enorm mängd information för redan trötta föräldrar att hantera. Inte alla klarar av det utan att bli stressade och utmattade. Det behöver man ta tag i på mottagningarna för på sikt går det ut över barnens mående.

Vi pratade mycket om detta och annat och Samuel höll på att trilla av stolen av tristess. Ändå gick det snabbt på sjukhuset och jag hann lämna Samuel i skolan lagom till lunchen och själv hann jag skriva lite på slutuppgiften. Eftermiddagen ägnades åt ett bokstavligt psykbryt med anledning av bemötandet på en annan vårdenhet. Först blir man förbannad, sedan bara likgiltig. För gång på gång bekräftar de hur kassa de är. Detta drama ska få sin fortsättning imorgon. Då blir det nog en urladdning igen kan jag tänka. Ett vredesutbrott om dagen är rensar både luftvägar och blodkärl tror jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *