Psykisk ohälsa botas inte med valfläsk

”Man ska inte skämmas över psykisk ohälsa. Det är inte konstigare att ha ont i själen än att bryta benet.”
 
Så låter det ofta. Man vill få bort stigmat kring psykisk ohälsa. Gott så. Det är inte konstigt att må psykiskt dåligt ibland. Det är oftast helt sunda reaktioner på osunda förhållanden. Och ibland uppstår det utan någon som helst yttre påverkan. Så långt är det inte konstigare än ett benbrott. Men det som vore konstigt är om det plötsligt skulle ske en enorm ökning av antalet benbrott. Om en stor andel av alla barn, unga, vuxna och gamla var hindrade sin vardag pga smärtor, gips och kryckor. Om det bara smattrade av alla skenben och lårben och vadben som knäcktes. Det skulle verkligen vara konstigt. Inte så att det är något fel på den enskilda individen, utan på ett övergripande plan. Något måste vara fel om så många bryter benen hela tiden. Det skulle krävas mer resurser till vård och rehabilitering. Men man skulle också ta krafttag för att ta reda på varför det blev så många benbrott. Och man skulle göra allt för att förhindra att så många drabbades. För det skulle såklart vara mycket billigare och orsaka mindre lidande än att behandla när benbrottet redan är ett faktum.
 
Just nu kommer det dagliga utspel från de politiska partierna som vill överträffa varandra i sina satsningar mot psykisk ohälsa i allmänhet och psykisk ohälsa bland unga i synnerhet. Avicii-effekten är tydlig och valfläsket dryper av fett. Massor av miljoner ska satsas på elevhälsa, ungdomsmottagning, vårdcentraler, BUP och vuxenpsykiatri. Jättebra. Verkligen. Det behövs. Framför allt måste det till mer resurser till de första instanserna så att människor kan få hjälp innan de blir så sjuka att de behöver specialistvård. Satsar vi mer i primärvård och elevhälsa så skulle nog de resurser som redan finns i specialistvården räcka. 
 
Men lika viktigt är att jobba med orsakerna. Vi måste kartlägga VARFÖR barn och vuxna drabbas av psykisk ohälsa, så att vi kan förebygga det. För det skulle såklart vara mycket billigare och orsaka mindre lidande än att behandla när den psykiska ohälsan redan är ett faktum.
 
Tyvärr kommer detta bli jättesvårt. För det kräver samordnade insatser som går kors och tvärs och upp och ner i hela vårt samhälle. Och är det något svenska politiker, myndigheter och samhällsaktörer inte klarar av, så är det att samverka över gränserna, att slå på vidvinkelobjektivet, att se att målet är viktigare än vägen dit. Dessutom vill jag påstå att det inte alltid är brist på resurser som är problemet, utan hur man använder resurserna. Mycket skulle kunna vara bättre redan idag om man var mer effektiv och organiserade vården annorlunda. Jag har själv sett konsekvenserna av ett enormt slöseri med både min och vårdens tid, på grund av ineffektivitet. 
 
Så, jag är glad att man pratar om psykisk ohälsa. Verkligen. Men som vanligt är jag milt skeptisk. För det är så himla lätt att det stannar där. Men ingen har blivit frisk av att politiker med gråtmild stämma förkunnar att vi måste praaaata om psykisk ohälsa.

Vårtal

Med kort varsel erbjöd jag mig att hålla ett vårtal, då den ursprungliga talaren dragit sig ur. Min tidigare kyrkoherde sade alltid med skärpa att vårtal inte är en prästerlig uppgift, och de orden har jag burit som ett sigill vid mitt hjärta. Men nu gjorde jag det inte i tjänsten och då känns det lättare. Så varsågod – mitt vårtal anno 2018. 

De är ju bra märkliga de där mänskorna, med sina obegripliga traditioner. Det passar knappast här. Vad ska det ens vara bra för? Ja jag talar alltså om svenskarna som år efter år envisas med att gå ut en svinkall kväll i snålblåst och duggregn och fira våren. Vad är det som gör att vi inte bara stannar inne, tänder en brasa och letar upp en skvätt kvarglömd glögg?

Men den är alltså här nu. Våren! Det märks på reklambladen som vill få mig att köpa penséer, nya utemöbler, en större grill än grannen har, och vore det inte trevligt med en sådan där paviljong eller en badtunna? Innerst inne vet vi ju att hjortarna kommer äta upp penséerna och paviljongen kommer blåsa bort. Men vi vill så gärna. Vi har suttit inne och kurat i evigheter. Vi vill tro på sommaren. Efter en lång vinter känns den lika oändlig som den gjorde på sommarlovets första dag när vi var små. Och vi kan inte ens vänta till sommaren. Så vi går ut och hojtar glatt att våren är här så fort termometern stigit över nollan. Och vi glömmer på något sätt att våren inte är samma sak som sommar. Att våren ska ta oss från kylan till värmen. Att det är en vandring som varken är snabb eller spikrak. Det är ett steg fram och två steg bak. Men låt oss inte se våren enbart som en transportsträcka. Låt oss verkligen ta vara på den – med alla sina nycker och plötsliga infall. För våren har något viktigt att lära oss.

När snön har smält undan börjar jakten på vårens skatter. Vi letar i vägkanter och vid soliga husväggar. Där! De första snödropparna, ett par små tussilago, vintergäcken, scillan och plötsligt en dag har hela backen exploderat av vitsippor. Solen och värmen låter ett färgsprakande liv blomstra där det nyss var visset och dött och tomt. Och här tror jag vi kan lära oss något viktigt, något livsviktigt, av våren. Nämligen att vi själva kan komma med ljus och värme till andra människor och få dem att blomstra och leva upp. För vi är så många som ofta känner oss vissna, livlösa och tomma. Att då bli sedd och bemött med omtanke kan tina en djupfryst själ. En vänlig handling kan bli en ljusstrimma som letar sig in i mörkret. Det behövs så lite egentligen och om vi hjälps åt med det så kan hela vårt samhälle bli som en blomstrande äng med alla former och färger där den enskilda blomman blir så mycket mer när hon ingår i en större gemenskap. Så låt oss hjälpa varandra att blomma.

Och vi kan också lära oss något mer av vårblommorna. De vänder sig alltid mot ljuset. Och de sluter sig när mörkret kommer. Vi lever i en värld där det ofta blåser snåla vindar och mörka moln drar fram över himlen. Men det är viktigt att vi vänder oss mot ljuset och ser allt som faktiskt är bra, allt som fungerar, alla framsteg vi gör. Arbetslösheten sjunker, i många tidigare hårt utsatta områden har antalet våldsbrott och attacker mot blåljuspersonal minskat, färre svenskar dör av droger än tidigare… det finns massor av bra exempel på att det inte går åt skogen. Det betyder inte att vi ska blunda för de problem som finns, de ska tas på allvar, men istället för att ge upp får vi får hämta handlingskraft från det saker som går bra. Och vi ska vara försiktiga med vilka larmrapporter vi tar till oss för de är inte alltid sanna.

Kanske var det fler än jag som läste Corren förra lördagen om vikten av att ha framtidstro. Det finns väldigt många som vill göra gällande att det bara går utför med vårt eget land och hela världen. Vi kommer inte minst att få höra det i årets valrörelse. Men texten i Corren handlade om att det är enormt viktigt att vi fortsätter tro att världen blir bättre, att kommande generationer kommer få det bättre än vi. För när ett samhälle tappar den tron då blir det en grogrund för all slags extremism, religiös och politisk, höger och vänster. Och tror vi att det bara går utför så finns det inte heller någon motivation för oss själva att faktiskt göra vad vi kan för att forma en bättre värld. Hoppet och framtidstron är den bästa drivkraften för en god utveckling, i stort och smått. Därför ska vi som blommorna vända oss mot ljuset så att vi får livskraft att dela med oss av.

Det är det vi gör, nu när vi står här och huttrar. Vi vänder oss mot ljuset, vi förenas i ett trotsigt hopp om bättre tider, om en sommar som kommer. Vi firar en vår som vi vet pågår även de dagar det inte känns så. För även gråa och kalla dagar gror det under ytan, och liv spirar där. Våren är hoppets tid. Och hoppet är livsviktigt för vår tro på världens framtid. Därför firar vi våren. Och vi gör det med ett fyrfaldigt leve, för våren – den leve! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Källor:

http://www.corren.se/asikter/kronikor/ingen-framtidstro-pa-landet-om5257233.aspx

https://www.folkhalsomyndigheten.se/nyheter-och-press/nyhetsarkiv/2018/april/minskning-av-antalet-narkotikarelaterade-dodsfall/

https://polisen.se/aktuellt/nyheter/2018/april/kraftig-minskning-av-vald-i-offentlig-miljo-i-stockholms-city/

https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/arbetsmarknad/arbetskraftsundersokningar/arbetskraftsundersokningarna-aku/pong/statistiknyhet/arbetskraftsundersokningarna-aku-mars-2018/

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=6934955

Övergrepp i en tystnadskultur #vardeljus

Ett kyrkorum där en ung kvinna håller händerna till bön, Ett ljus som brinner.

Me too har vuxit till en fullkomligt rasande flod som väller fram efter att i åratal ha varit uppdämd av skam och tystnad. Berättelser om övergrepp forsar genom alla yrkesgrupper och självklart – det vore naivt att tro något annat – också genom Svenska kyrkan.

Den här texten bygger på egna erfarenheter (även om de är förhållandevis lindriga i sammanhanget), vänners erfarenheter och de erfarenheter som delats i samband med uppropet #vardeljus. Det är erfarenheter från en mängd olika församlingar i olika delar av landet – ingen ska känna sig utpekad. Jag skriver ur ett arbetsmiljöperspektiv. Jag vill inte på något sätt osynliggöra övergrepp i Svenska kyrkans sammanhang där de drabbade inte är anställda. De berättelserna ska också berättas men det finns andra som gör det bättre än jag.

Det finns en tystnadskultur och ett lojalitetskrav i kyrkan som gör att berättelser om övergrepp sopas under mattan. Problemet blir extra stort då det på många kyrkliga arbetsplatser saknas förmåga hos ledningen att hantera den här sortens frågor. Redan här tystas berättelserna och den drabbade står ensam.

Kanske vänder man sig till stiftet, till biskopen eller domkapitlet i hopp om att tillsynsansvaret och stiftets uppdrag att främja och stödja församlingarna ska innebära att en församling där det finns problem kan få stöd. Alltför ofta får den hjälpsökande höra att stiftet inte kan göra någonting – arbetsmiljöansvaret ligger helt och hållet hos församlingarna. Det är en ganska feg hållning. I de fall där förövaren är en ämbetsbärare ökar möjligheten att domkapitlet tar sig an ärendet. Tyvärr verkar det saknas rutiner även här för att hantera sexuella övergrepp. Vi har alldeles för många exempel på det. Man friar hellre än man fäller. Anmälaren får stå med skammen och skulden.

Det mest destruktiva är dock inte bristen på rutiner att hantera kränkningarna. Det allra värsta är kravet på tystnad, ett krav som blir ett övergrepp i sig. Att inte få berätta vad man varit med om. För man ska vara lojal mot sin arbetsgivare annars får man sparken. Och man får absolut inte skada kyrkans rykte, orsaka skandaler och medlemsflykt. Det är ett enormt ansvar som läggs på ett offer. Människor är så lojala att de förintar sig själva genom att tiga. När de sedan blir sjukskrivna heter det att de gått in i väggen. Den som utsatts för övergrepp blir sjukdomsstämplad.

Ett annat dilemma är att det inte bara handlar om anställda som går över gränsen utan det är ofta besökare, församlingsbor, människor vi möter i vår tjänst. De händelserna är ännu svårare att hantera. För när saker inträffar mellan anställda så finns det lagar och regler och det ska (i teorin) finnas rutiner för hur man arbetar med problemen. Men vad händer när jag gång på gång blir verbalt eller fysiskt angripen av en församlingsbo? Vad händer när jag blir tafsad på av en gudstjänstbesökare? Det är ett arbetsmiljöproblem som inte ryms i vanliga handlingsplaner. Och så ska man ju vara så förbaskat snäll. Man ska le och ta emot vad folk än gör eller säger, inte brusa upp, inte avfärda människor, inte vara otrevlig. Alltid behärskad, lugn och god. Och lojal.

Snällheten och tystnaden går hand i hand. Till dem sällar sig överseendet och förminskandet. Det som gör att man i Svenska kyrkan kan bete sig på ett sätt som aldrig någonsin skulle accepteras på en annan arbetsplats. Alla vet vad som händer men chefer och arbetskamrater slätar över det. Man går på tå för att undvika det obehagliga, man vägrar att ta tag i problemen. Man ursäktar förövaren så att det framställs som att den som säger nej är elak och empatilös. En sådan kultur är perfekt grogrund för övergrepp.

Och den ständiga rädslan för skandaler. Det är en osund anda av att vi ska hålla det inom familjen. Skulden läggs inte på förövaren utan på dem som lyfter problemet, de som höjer sin röst och berättar om missförhållandena. När nu #metoo möter Svenska kyrkan i kampanjen #vardeljus så finns just den här inställningen med och spökar i kulisserna. Att hålla det inom familjen, att inte orsaka skandaler och skriverier, att inte riskera ännu en våg av medlemsflykt. #vardeljus handlar om sexuella övergrepp och de utgör en alldeles speciell sorts kränkningar. Men de faktorer möjliggör och tystar sexuella övergrepp möjliggör också  många andra slags övergrepp. Därför kommer #vardeljus sätta ljuset på så mycket mer än de sexuella övergreppen, och de åtgärder som kommer att bli nödvändiga kommer göra att arbetsmiljön blir bättre också på andra plan. Det hoppet fokuserar vi på när vi bryter tystnaden.

För här står vi nu, i ett brokigt men stort systraskap. Vi står med våra sår och samtidigt som vi berättar om vår utsatthet vet vi att vi riskerar allt, vi vet att människor kommer att vilja flytta skulden till oss. Men skillnaden den här gången är att vi inte står ensamma. Vi står tillsammans och litar på att sanningen ska göra oss fria. Varde ljus!

På bloggen #vardeljus kan du läsa uppropet från anställda i Svenska kyrkan och ta del av berättelser om övergrepp.

Självklart finns det många arbetsplatser inom Svenska kyrkan där man har en bra arbetsmiljö och bra rutiner för att hantera olika typer av missförhållanden. Men berättelserna på #vardeljus vittnar om att det brustit alldeles för många gånger på alldeles för många platser. 

Det är också viktigt att vara medveten om att även män utsätts för sexuella trakasserier i Svenska kyrkan, av andra män eller av kvinnor. Dock fokuserar #metoo på kvinnors erfarenheter och därför har även jag valt att göra det i just detta inlägg. 

Det värsta är inte tafsandet jag minns

Det finns grader i helvetet. I spektret från sofistikerade sexuella anspelningar vid fikabordet till en smutsig våldtäkt i en park ryms tafsande, kränkningar, övergrepp och våld i en större variation och utsträckning än någon anar. Allt är uttryck för samma sak. Mäns uppfattning att de har rätt att använda kvinnor som medel för att känna sig starka, manliga och virila. Och de får stöd i den uppfattningen från media, från andra män och ibland från kvinnor.

Mina erfarenheter tillhör inte helvetets varmaste klimatzon. Men nog har jag blivit tafsad och kladdad på. Och nog har jag känt obehag många gånger. Men när me too-vågorna sköljer över oss så är det inte de gånger jag minns som är det värsta. Det värsta är en hel rad av andra situationer.

Hit hör medvetenheten om att jag genom åren så ofta utsatts för mäns inkräktande på min kropp och min integritet utan att jag ens reagerat. För det är så vanligt, det är så det är, det är sånt man får räkna med…

Till det värsta hör också att jag genom min personlighet, mitt sätt att tolka världen och andras kommunikation varit så utsatt. Jag har inte förstått att de behandlat mig illa och tagit sig friheter på min bekostnad. Men många gånger har de förstått att jag var ett tacksamt offer, en tacksam kropp för dem att röra vid, en tacksam själ att praktisera sitt sexuella maktspel på. Det gör mig också rädd. Jag hade kunnat råka så fruktansvärt illa ut som ung. Att jag aldrig räknats till ”de snygga” var nog min smala lycka. I det perspektivet. I ett annat perspektiv har det varit förutsättningen för utnyttjandet.

För det allra värsta är nog den utstötta människans desperata törst efter närhet, den längtan som säger ”jag får ta det jag kan få”. Det har jag levt med sedan de första förnedrande erfarenheterna på mellanstadiets discon som niorna ordnar för att samla in pengar till klassresan. Ja då hände det förstås att jag var med, det hände att jag tillhörde ett av de tre sista paren i danstävlingen, som avslutades med att paren skulle stå på stolar pussas och vinnare blev de som pussades längst. Priset blev en kexchoklad. I högstadiet blev det ingen pusstävling. Det blev ingen dans alls. Men den ultrablå mascaran var vattenfast så det syntes inte att jag gråtit när mamma hämtade mig. Sedan slutade jag gå på disco.

Som ung vuxen hände det att jag hängde med ”ut”. Nu fanns en ny aktör i dramat. Alkoholen. Alkoholen gjorde att jag kunde stänga ute en del av de hånfulla blickarna. Alkoholen gjorde också att männen lät drifterna ta överhand. Och precis som rovdjuren på jakt efter ett lätt byte såg de genast vem som inte hade råd att vara kräsen. Så lekte de med mig en stund och kunde sedan försvinna med grabbgänget och skrattande berätta om sina jakttroféer.

Jag har blivit utnyttjad så fruktansvärt många gånger att jag inte ens kan urskilja de olika händelserna. Det blev det normala. Jag visste att de aldrig var intresserade på riktigt, ändå fanns den där lilla, lilla gnistan av hopp. Och jädrar vilken förmåga männen har att sniffa sig till den desperationen.

Jag känner skam över allt detta – trots att skammen inte är min. Men jag känner också skam över de tillfällen då jag låtit män ta på mig för att vara snäll mot dem. Tillfällen då jag verkligen känt obehag men känt att det vore elakt att säga ifrån för dessa män har varit utsatta, de har varit gamla och ensamma eller haft kognitiva funktionsnedsättningar. Kanske har jag känt igen mig själv i dem?  Vi som inte kan få riktig kärlek kan åtminstone ställa upp för varandra. Jag vet inte. Och jag vet inte om jag är offer eller förövare i det. Inte för att jag någonsin tafsade tillbaka. Men ändå.

Och jag känner skam och skuld över alla gånger jag dragits med (och själv dragit med andra) i det sexualiserade snacket runt kaffebordet eller diskussionerna på nätet. Vad har det gjort med min och andras syn på människor, sexualitet, kärlek, kroppar, relationer…? Det finns gubbslem och det finns tantslem och det finns allmänt jäkla slem. Det är så vanligt att vi inte ens reagerar.

Men det är väl här som hoppet ändå finns nu. Det är väl detta som gör att vi står ut och inte bara går och dör när vi hör alla me too-berättelser. För nu är rörelsen så stor, så bred och så djup att världen aldrig kommer bli som förut. Alla, verkligen alla, kommer bli berörda och vi kommer att ha ett annat sätt att förhålla oss till detta i framtiden. Det är mitt hopp. Och det hoppet läker något av skammen.

En Borg faller men vågar vi se problemet?

Vad hände på festen i skärgården? Ja vi vet inte så mycket säkert mer än att Anders Borg blev full och betedde sig väldigt illa. Det var idiotiskt att yra om att han var pressad och andra dåliga ursäkter. Han har agerat jäkligt korkat och det får han ta konsekvenserna av. Högst troligt har han ett inte jättesunt förhållande till alkohol men han har goda möjligheter att få hjälp med det. Jag önskar att han ska få gå vidare och ta tag i sina problem. Gör han det bra kan han faktiskt bli en förebild för andra i det. Jag hoppas att han och hans familj inte ska behöva utstå hån och påminnelser om detta för all framtid så som det ofta blir när en känd person gjort bort sig. Men framför allt hoppas jag att vi tar tag i de värderingar som gör att en människa beter sig på det här sättet.

För Anders Borg är ju en ganska vanlig kille. Han är inte vad som ibland kallas white trash. Han är inte heller från mellanöstern. Dessa två grupper får oftast skulden när den här typen av händelser inträffar. Han är en välutbildad helyllesvensk, typ. Och ändå spårar han ur så här. Jag skriver inte detta för att ursäkta eller släta över det han gjorde på den där festen. Men fokus ska inte ligga på Anders Borg. Fokus ska ligga på att det finns ett samhälle som matar oss med de värderingar han gav uttryck för. Jag skrev igår på Facebook att det vi säger och gör på fyllan inte uppstår i ett vakuum. Med det menar jag inte att alkohol är ett sanningsserum som blottlägger våra innersta värderingar. Det kan vara så, men det kan också vara så att det vi säger och gör på fyllan är sådant som vi är impregnerade med av vår omgivning.

Jag läser dagligen på Facebook hur män och kvinnor i alla åldrar och med alla möjliga sorters bakgrund kallar andra människor för hora, bög, fitta, rövknullare och liknande. Jag läser hur man tycker namngivna personer ska våldtas, skjutas, få halsen avskuren eller bara behöver rejält med kuk. Ibland skrivs detta under mer eller anonyma profiler men skrämmande ofta helt öppet. Människor som däremellan lägger upp bilder på barnbarn, rosévin, sin nya bil eller grannens katt. Och ja, det finns kvinnor som uttrycker sig så, men väldigt ofta är det män. Män som när argumenten inte räcker till (och de brukar inte räcka särskilt långt) går över på sexualiserat språk och hot om sexualiserat våld. Detta riktas mot kvinnor och mot andra män som inte når upp till avsändarnas krav på manlighet enligt deras oerhört snäva normsystem.

Men Facebook är inte en isolerad parallell värld. Det här är integrerat i vårt samhälle. Språkbruket och värderingarna existerar även hemma i soffan framför TV:n och på krogen. Och det är det som gör att en människa kan spåra ur som Anders Borg. Tänker jag. Och det är det som gör att vi inte ska fokusera på honom utan på dessa värderingar. För så länge vi hela tiden möter de värderingarna så kommer någon att i nyktert eller berusat tillstånd totalt misslyckas med att ställa in frekvensen för sitt eget agerande och gå över alla accepterade gränser.

Stolt mor till miljöaktivist

Det är en enorm kick man får av att känna att man är med och påverkar och gör skillnad. Det är väl en av förklaringarna till mitt diabetesengagemang och där har det verkligen hänt massor sedan jag kom med i föräldrarådet för fyra år sedan. Men alldeles oavsett om man får en kick av det eller inte så är det något jag vill förmedla till mina barn – att alla har möjlighet att påverka, förändra och förbättra världen oftast i det lilla men ibland också i det stora. Och även om det inte blir en förändring åt det håll vi önskar så är det viktigt för självkänslan att veta att man ändå har gjort sin röst hörd.

Min nioåring gillar att läsa på mjölkpaketen. Vilken folkbildningsinsats Arla gör med sina baksidor! Veckan innan påsklovet läste han om en kille som hade satt upp skyltar i skolmatsalen för att minska matsvinnet. ”Mamma, när vi har druckit upp mjölken vill jag ta med det här paketet och visa för Gunilla (hans lärare, min anm.) så kanske vi kan göra det på skolan.” Javisst, sa jag och var glad både över hans tilltro till förmågan att påverka och hans intresse av att vara klimatsmart. När påsklovet var slut fick han därför med sig den urklippta baksidan från mjölkpaketet (istället för hela paketet) och sedan glömde jag bort alltihop.

Igår när jag kom hem från Stockholm kom han och strålade av både stolthet och glädje och berättade att det nu satt likadana skyltar i matsalen som han hade läst om, för hans lärare tyckte att det var ett bra förslag och tog det vidare.

Allt som kan bidra till att vi minskar matsvinnet och allt vi kan göra för att värna om vårt jordklot är goda nyheter, men bäst av allt är pedagoger som tar emot barnens idéer och hjälper till att förverkliga dem. Det formar samhällsmedborgare som vill vara med och ta ansvar och påverka utvecklingen också i framtiden.

Bortom blomsterhav och ljusmanifestationer

Det finns så oerhört mycket att skriva om terrordådet i Stockholm i fredags. Så många vinklingar. Vi kan diskutera vad som låg bakom dådet och hur det blev möjligt. Eller så kan vi diskutera polisinsatsen. Eller medmänniskorna som hjälpte de skadade på plats innan räddningsfordon kom fram. Eller så kan vi prata om de ”medmänniskor” som istället för att hjälpa skadade eller täcka över kropparna efter de människor vars liv omedelbart flydde, valde att att fotografera och lägga ut bilderna på nätet. Vi kan också tala om mediernas roll, hur mycket och vad som rapporterades. Och vi kan naturligtvis prata om offren, de sörjande, de drabbade – men också alla manifestationer som hållits efteråt. Allt detta kan vi prata om i olika forum och med olika infallsvinklar.

Jag vill tala om det som inte syns på torgen bland blommor och ljus. Det som inte sägs från scener och ledarsidor. Jag vill tala om hatet. Det hat som var så enormt redan innan fredagen den 7april 2017 kl 14.53. Hatet mot invandrare och flyktingar och i synnerhet muslimer. Men också hatet mot våra politiker och tjänstemän, och hatet mot alla människor som vill hjälpa medmänniskor på flykt och underlätta integrationen. Allt det där hatet, som jag inte trodde kunde bli större, det blev med ens så enormt mycket större, starkare och vidrigare. Jag vill lyfta fram ett exempel på detta där det vedervärdiga hatet spränger alla gränser för anständighet, vett och sans.

I samband med händelserna vid Åhléns så rapporterades det om skottlossning på olika håll i Stockholm. Enligt polisen är detta obekräftade uppgifter men självklart skapade det en oro och anledning för polisen att kontrollera saken. Fridhemsplan var en av de platser där det skulle ha förekommit skottlossning så både polis och media kom dit.

Jag har dolt barnets ansikte och även personerna i bakgrunden, då identiteten inte är intressant för sammanhanget.

När reportern filmas kan TV-tittarna se en kille på cirka 10-11 år som står bakom och flinar och gör tummen upp. Ett högst ordinärt beteende för ett barn som ser sin chans att komma med i TV. Barnet är sannolikt på väg hem från skolan och har sannolikt ingen aning om vad som hänt i staden, eller omfattningen och betydelsen av det. Det hör till saken att barnet är mörkhårigt, men inte mörkhyat, och en kvalificerad gissning är att minst en av hans föräldrar är utlandsfödd men det kan vi inte veta av vad vi ser. Och vi kan absolut inte veta något om vilken religion han och hans föräldrar eventuellt bekänner sig till. Inget av detta spelar dock någon roll för de islamfientliga rasisterna. Att deras egna barn troligen skulle betett sig likadant i samma situation är inget de reflekterar över. Allt de ser på den här bilden är en muslim och terrorist. Det är helt befängt. Hatstormen mot detta barn finner inga gränser. Och det levereras ogenerat från män och kvinnor i alla åldrar och oftast från alldeles vanliga facebook-konton. Jag har här klippt ut några av kommentarerna, helt autentiska med särskrivningar och allt,  i ett av de många inlägg som gjordes med den här bilden. Detta är alltså bara en del av allt man skriver om ett barn man inte vet någonting om:

  • Det ligger i generna på dom
  • Satan är där??
  • Ett svin
  • Vilken jävla musse unge! ?
  •  Grip apungen omedelbart.
  • Jävla flinande apunge, far åt helvete…
  •  Kackerlacka
  •  Muzzlimsvinen skrattar?
  • Ett blockmongo
  • Fy fan! När nån gör tummen upp efter en sån här sak så ska man bryta bägge tummarna ????
  • Det där med att hugga händerna av folk känns kanske inte så dumt när man ser en sån horunge.
  •  … eller bryta nacken till!
  •  Bryt av fingrarna med tång
  • Är det någon som hade förväntat sig nåt annat från en svartskalle
  •  Plocka den fan
  •  Äckelunge!
  •  Jävla hor musse unge
  •  Men vad I helvete! ?
  •  Smutsiga horunge.
  •  Litet jävla as!!??
  • Satans äckelunge?
  • Typiskt afghaner
  • Mussarna är väl glada nu?
  • JÄVLA INVÄLLARE.
  • neandertalare!
  •  DITT LILLA SVIN INGEN GRISMUSLIM GÅR SÄKER LÄNGRE I SVERIGE…
  • Jävla snorunge???
  • Satans skäggbarn…Ut med skiten.
  • Den lilla svarta jäveln
  • SD 2018
  • Det är en ouppfostrad, förmodligen blivande terroristskitunge som borde förpassas ut med första bästa flyg härifrån!
  •  Det är hets mot folkgrupp ! Kan ingen anmäla fan skapet!
  • Han gör tumme upp barnet, han har nog fått lära sig hemifrån att de ska förgöra och döda svennar
  •  Ut med det svarta packet ur landet,
  • Bara slå han på käften
  • Jävla äckelunge!!!
  • skulle vilja slå in tänderna och bryta tummarna på den jävla pissluffaren
  • En fet örfil borde någon gett honom.
  •  Hjärntvättat jihadistkräk! ?
  • Dessa har de styrande släppt in i VÅRT LAND

Det ska nämnas att detta blev för mycket till och med för en del av medlemmarna i de aktuella rasistgrupperna. De protesterade och sa att det är ju bara ett barn, är ni inte riktigt kloka och så vidare. Då fick de veta att de var fittor som skulle hålla käft och annat i den stilen.

Det är fantastiskt med all kärlek och omsorg vi sett de senaste dagarna. Men vad ska vi göra för att få ett slut på näthatet? Den linje jag driver är att ingen kan ”omvända” okända människor. Däremot blir det betydligt mer kännbart när någon jag känner bevisar att påståendena jag sprider är fake news, eller uppmärksammar att jag delar inlägg i och från rasistiska grupper.  De här människorna som sitter och skriver avskyvärda saker är någons granne, farmor, dotter, arbetskamrat, tennistränare och så vidare. Det är dem vi måste rikta in oss på. Därför uppmanar jag alla att utsätta sig för den prövning det innebär att läsa på de rasistiska grupperna och sidorna då och då, för att se om någon du känner rör sig där. Och våga ta debatten med dem. Ifrågasätt, motbevisa, gör tydligt att det inte är acceptabelt. För vi kan faktiskt inte ha vuxna människor som sitter och dödshotar barn. Det är ett beteende som inte får plats i en civiliserad kultur.

 

Präst och politiker – en knepig balansgång

Obs! I detta inlägg tar jag inte ställning till om det var rätt eller fel att stänga Sollefteås BB. Det är en en annan diskussion. Här resonerar jag kring saker som hänt när beslutet är ett faktum – och mitt resonemang skulle lika gärna kunna exemplifieras av något helt annat ärende. 

Jag är medlem i ett politiskt parti. Jag har funderat på om jag ska engagera mig politiskt mer än så. Just nu är det inte aktuellt utifrån min nuvarande livssituation, men kanske om några år. Dock har jag alltid haft betänkligheter kring detta med präster och diakoner som är engagerade i lokalpolitiken. Det är inte helt okomplicerat. I de allra flesta fall fungerar det säkert jättebra. Men förr eller senare blir man som kommun- eller landstingspolitiker tvungen att fatta ett svårt beslut, ett beslut som upprör, som skapar protester och grupperingar. Då är det ett problem att samtidigt vara en ”herde” för församlingen, en förkunnare, en själavårdare, en medvandrare vid livets stora skiften. Det kan också, i synnerhet för oss som predikar, vara en belastning att vara förknippad med ett visst politiskt parti. Enligt mig får kyrkan gärna vara politiskt, ja den ska till och med vara politisk i betydelsen profetisk och samhällsengagerad, men den får inte vara partipolitisk. Att som partipolitiker också vara förkunnare är att utsätta sig för en stor risk att förkunnelsen tolkas utifrån partitillhörigheten. Det kan bli väldigt infekterat. I synnerhet om man predikar i ett läge där människor är upprörda över ett beslut man varit med och fattat. Det ligger nära till hands att församlingen tolkar den predikan som ett sätt att föra ut det partipolitiska budskapet från predikstolen. Även om man inte alls tänker så själv som predikant. Även om man tycker att man har redigerat bort allt som kan uppfattas så.

Och det är en av mina poänger. Att vi som präster är så utsatta och bedömda av församlingsborna, på gott och ont. Ett beslut eller ett ställningstagande i en kyrklig fråga som engagerar många i församlingen kan snabbt leda till att prästen (eller diakonen) hamnar i kylan. Det spelar ingen roll att vi kan motivera beslutet, kanske inte ens att vi kan hänvisa till lagstiftning och regelverk, få saker upprör människor så mycket som när något i deras kyrka förändras. Jag tror att de flesta av oss i ämbetet upplevt detta även om förekomsten av det naturligtvis är olika runtom i landet. Och har man gjort den erfarenheten så förstår man att det kan bränna till rejält om man som präst också är involverad i lokalpolitiken. Vilket ben ska man stå på när man i sin roll som politiker måste fatta ett beslut där församlingen sedan engagerar sig och protesterar? Vi kan ju självklart säga att vi måste skilja mellan våra roller och uppdrag. Men det spelar ingen roll när konflikten är ett faktum.

Anledningen till att jag skriver detta är att jag häromdagen läste om just ett sådant exempel. Det hjälpte mig att sätta ord på det här ”skavet” jag känt i flera år kring ämbetsbärare som är aktiva i lokalpolitiken. Det hela berör den riksbekanta nedläggningen av BB i Sollefteå. En av de landstingspolitiker som var med och fattade beslutet råkar också vara diakon och direktor för Vårsta diakonigård i Härnösand, som bland annat bedriver familjerådgivning. Efter beslutet om nedläggning av BB har kyrkorådet i ett av stiftets pastorat, dragit in sitt ekonomiska bidrag till familjerådgivningen. Man vill inte stötta en verksamhet som leds av någon som bidragit till nedläggningen. Det handlar om småpengar i sammanhanget men det är inte det som är min poäng utan just själva företeelsen.

Jag anser att det aktuella kyrkorådet har fattat ett beslut som är helt befängt. De enda som drabbas av detta är ju de som söker familjerådgivning (och egentligen inte ens de eftersom det handlar om så lite pengar). Det är också uppenbart att de inte kan skilja på en persons olika uppdrag – vad hen gör i sin kyrkliga anställning och i sitt uppdrag som landstingspolitiker. Men det spelar inte så stor roll, vi kan tycka vad vi vill om att människor resonerar så här – det är ett faktum vi har att förhålla oss till. Därför anser jag att man ska tänka sig noga för innan man går in i den typen av uppdrag. Jag säger inte att det är fel att göra det, men man bör tänka igenom olika scenarier och intressekonflikter som kan uppstå och då måste man tänka bortom vad som är formellt rätt och ta med människors reaktioner i beräkningen. För det är dem man har att möta sedan.

Jag må vara medeltida i min syn på ämbetet men jag anser att som vigd präst eller diakon och med anställning i Svenska kyrkan så är mitt pastorala ansvar överordnat allt annat. Det funkar inte att gå hem ifrån jobbet och sedan göra precis vad som helst på vår fritid om det leder till intressekonflikter eller att människor förlorar sitt förtroende för oss som ämbetsbärare och representanter för kyrkan. Var gränsen går är upp till var och en att avgöra och det handlar som sagt mycket om de lokala förutsättningarna. Det viktigaste är att man tänker efter före.

I fallet Sollefteå/Vårsta anser jag inte att diakonen/politikern gjort något fel (vilket inte är detsamma som att jag försvarar beslutet). Däremot visar det hur lätt det är att människor blandar ihop våra privata och yrkesmässiga roller. Och oavsett vad vi tycker om det är det ett faktum.

Källor: Kyrkoråd stoppar bidrag i protest, Kyrkans Tidning 9 mars 2017
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/kyrkorad-stoppar-bidrag-i-protest (låst artikel)

http://www.allehanda.se/opinion/ledare/smaaktig-och-missriktad-politisk-hamndaktion

Publikrekord. Alternativa fakta.

På Håkan Hellströms konsert på Ullevi sommaren 2014 slogs Bruce Springsteens gamla publikrekord med nästan 3000 personer. Det var såklart en kul grej. Men det säger ingenting om vem av de båda som är den bästa artisten eller vem av dem som har de mest hängivna fansen. Båda har lyckats samla enormt mycket folk på sina konserter. End of story. Att The Boss skulle börja tjafsa om att siffrorna är falska, att man räknar på olika sätt, att någon har manipulerat bilderna och så vidare vore helt befängt. Vad skulle han vinna på det? Ingenting, tvärtom skulle ha göra bort sig. Och som sagt, publiksiffrorna säger inte något om artistens storhet eller talang.

Nu har vi en president i USA, en av världens mäktigaste män, som beter sig som en tjurig fyraåring i sandlådan. Det hjälper inte att hela världen kan överbevisa hans påståenden, han har ändå rätt. Alla andra är dumma. Alla andra ljuger. Det är inte ett beteende värdigt en statsman. Man kan förvänta sig sådant i Nordkorea, vars ledare är bäst på precis allting, enligt egen uppgift. Vill Trump verkligen lägga sig på samma nivå som ledaren i världens värsta diktatur?

Hur många som samlades i Washington för att se Trump svära presidenteden säger absolut ingenting om hans duglighet som president. Det förstår alla – utom Trump själv, som hänger sig fast vid något som är helt irrelevant. Det är patetiskt. Men vi har mer av den varan att vänta.

Och nu några dagar senare så kan man nästan önska att han bråkade om saker av det slaget. Det var löjligt och påfrestande, men inte mer. Dock har han nu tagit nya steg som är förfärliga, förkastliga, vedervärdiga, när han bit för bit stänger landets gränser. Man kan tänka att det ”bara” är uttryck för hans skeva självbild. Men det är mer allvarligt än så. Det kan finnas en medveten strategi, att provocera fram ett terrordåd från den muslimska världen, som kommer att ge Trump större befogenheter och mandat att slå tillbaka. Och då kan det tredje världskriget vara här.

Skrivarbete pågår

Jag uppdaterar inte så ofta som jag skulle önska just nu. Det beror dels på att jag håller på med ett lite längre debattinlägg som kräver mer skrivmöda än det vanliga pladdret, dels på att jag behöver prioritera studierna nu i början av terminen för att få ett grepp på det hela.

Anyway, det helt galna genomslaget för ”män”-kommentaren har fortsatt. De allra flesta förstår min poäng, att en generaliserande fråga bäst besvaras med ett generaliserande svar. Jag är extra glad över alla grabbar, pojkar, män och gubbar som förstår innebörden i min kommentar. De som inte blir kränkta eller sura. För den sorten finns ju också och jag tycker att det är fascinerande att ”inte alla män”-ropet fortfarande har vingar och fladdrar runt i sociala medier. Men som sagt, dessa vars sinnen fortfarande är fördunklade är en liten minoritet.

Viktigast av allt när vi diskuterar brottslighet är att minnas att det är individer som begår brott, inte grupper. Ibland är det individer som begår brott tillsammans, men varje individ har ändå sin egen ryggsäck av omständigheter, vägval och förutsättningar som lett hen till den punkt där brottet begås. Det handlar inte om bara EN faktor, det räcker inte att säga invandrare eller muslimer eller för den delen män. Den övervägande majoriteten av invandrare, muslimer och män begår ju inte brott. Det betyder inte att vi ska blunda för det strukturella – det som förenar många gärningsmän i en viss typ av brott. Sådana saker  behöver vi identifiera för att kunna förebygga brottslighet. Men då måste vi använda mycket mer precisa instrument för att identifiera vilka omständigheter det är som tillsammans kan utgöra riskfaktorer. Sådant låter sig inte göras i en Facebook-diskussion.