Psykisk ohälsa botas inte med valfläsk

”Man ska inte skämmas över psykisk ohälsa. Det är inte konstigare att ha ont i själen än att bryta benet.”
 
Så låter det ofta. Man vill få bort stigmat kring psykisk ohälsa. Gott så. Det är inte konstigt att må psykiskt dåligt ibland. Det är oftast helt sunda reaktioner på osunda förhållanden. Och ibland uppstår det utan någon som helst yttre påverkan. Så långt är det inte konstigare än ett benbrott. Men det som vore konstigt är om det plötsligt skulle ske en enorm ökning av antalet benbrott. Om en stor andel av alla barn, unga, vuxna och gamla var hindrade sin vardag pga smärtor, gips och kryckor. Om det bara smattrade av alla skenben och lårben och vadben som knäcktes. Det skulle verkligen vara konstigt. Inte så att det är något fel på den enskilda individen, utan på ett övergripande plan. Något måste vara fel om så många bryter benen hela tiden. Det skulle krävas mer resurser till vård och rehabilitering. Men man skulle också ta krafttag för att ta reda på varför det blev så många benbrott. Och man skulle göra allt för att förhindra att så många drabbades. För det skulle såklart vara mycket billigare och orsaka mindre lidande än att behandla när benbrottet redan är ett faktum.
 
Just nu kommer det dagliga utspel från de politiska partierna som vill överträffa varandra i sina satsningar mot psykisk ohälsa i allmänhet och psykisk ohälsa bland unga i synnerhet. Avicii-effekten är tydlig och valfläsket dryper av fett. Massor av miljoner ska satsas på elevhälsa, ungdomsmottagning, vårdcentraler, BUP och vuxenpsykiatri. Jättebra. Verkligen. Det behövs. Framför allt måste det till mer resurser till de första instanserna så att människor kan få hjälp innan de blir så sjuka att de behöver specialistvård. Satsar vi mer i primärvård och elevhälsa så skulle nog de resurser som redan finns i specialistvården räcka. 
 
Men lika viktigt är att jobba med orsakerna. Vi måste kartlägga VARFÖR barn och vuxna drabbas av psykisk ohälsa, så att vi kan förebygga det. För det skulle såklart vara mycket billigare och orsaka mindre lidande än att behandla när den psykiska ohälsan redan är ett faktum.
 
Tyvärr kommer detta bli jättesvårt. För det kräver samordnade insatser som går kors och tvärs och upp och ner i hela vårt samhälle. Och är det något svenska politiker, myndigheter och samhällsaktörer inte klarar av, så är det att samverka över gränserna, att slå på vidvinkelobjektivet, att se att målet är viktigare än vägen dit. Dessutom vill jag påstå att det inte alltid är brist på resurser som är problemet, utan hur man använder resurserna. Mycket skulle kunna vara bättre redan idag om man var mer effektiv och organiserade vården annorlunda. Jag har själv sett konsekvenserna av ett enormt slöseri med både min och vårdens tid, på grund av ineffektivitet. 
 
Så, jag är glad att man pratar om psykisk ohälsa. Verkligen. Men som vanligt är jag milt skeptisk. För det är så himla lätt att det stannar där. Men ingen har blivit frisk av att politiker med gråtmild stämma förkunnar att vi måste praaaata om psykisk ohälsa.

Bitterhetens expansionskärl

Vi människor har en ofattbart stor förmåga att anpassa oss, att hantera förändringar och att leva under hård press. Vi klarar mycket mer än vi tror och många av oss som gått igenom längre eller kortare tider av stora påfrestningar får ibland frågan hur vi orkar – men vad har man för val? Man kan inte ta semester från en sjukdom eller från sitt ansvar för ett handikappat barn. Det är inte en fråga om att klara av det, det är en fråga om hur vi klarar av det. Och det finns en gräns för hur hårt pressad en människa kan vara utan att ta allvarlig skada av det. 

För en tid sedan var jag hemma hos mina föräldrar. Det var ungefär som vanligt. Mamma stod i köket och lagade mat, pappa gick upp och ner i källartrappan för han höll på att elda i värmepannan. Nu kom han upp och var lite bekymrad för det var stopp i systemet någonstans. Temperaturen steg men varmvattnet kom inte vidare. Plötsligt hörde jag det ljud vi lärde oss att känna igen redan som barn. Det dova mullret, golvet som vibrerar, fönsterrutor som skallrar. Nu kokar pannan, sa jag och pappa försvann ner i källaren igen.

Det gick en kort stund, kanske en minut eller två. Sedan hörde jag ett annat ljud. Det lät som ett strilande, skvalande ösregn. Men det regnade inte. Jag kunde inte placera ljudet, men följde det och gick ut i hallen och i trappan till övervåningen såg jag hur det forsade ner vatten! Jag ropade på hjälp och min bror som också var hemma kom. Vi visste inte var vi skulle börja. Uppe på övervåningen strömmade det vatten ur taket på flera ställen. Vi hämtade alla hinkar vi kunde hitta, vi slängde ut handdukar och flyttade på saker för att de inte skulle bli blöta men det kändes lönlöst. När det slutade strila på ett ställe började det på ett annat. Snart rann det pissljumna, rostfärgade vattnet ner längs de relativt nymålade väggarna och vi insåg oss besegrade. Det var alltså ett expansionskärl som spruckit på vinden och vi fick fokusera på att begränsa skadorna samtidigt som vi med viss tillfredsställelse konstaterade att heltäckningsmattan från vår barndom nu äntligen skulle bli utbytt. Några dagar senare när all isolering tagits bort var det dags att undersöka skadorna och man kunde då konstatera att det troligtvis har stått och droppat under en längre tid och det fanns stora skador under ytskikten som inte hade synts tidigare.

Jag tänker att vi människor också har expansionskärl inom oss. Vi har ett inbyggt system för att hantera tryckförändringar. Men om trycket bara ökar och det inte finns ventiler och shuntar som hjälper oss att reglera systemet så inträffar det förr eller senare en katastrof. Kärlen brister. Ibland rent bokstavligt. Detta blev tydligt för mig häromdagen. Jag hade liksom sänkt garden och lika oväntat som incidenten hos mina föräldrar så bara dröp jag plötsligt av bitterhet. Den rann längs mina väggar som det skitiga vattnet hade gjort några veckor tidigare. Det gick inte att hejda. Och nu står jag lika uppgiven som då. Det är ingen idé att försöka täppa igen på ett ställe för det väller fram överallt. Stinkande, bubblande bitterhet. Men också sorg och vrede. Och precis som på mina föräldrars vind så har det droppat och läckt under en längre tid. Och det har orsakat stora skador som inte syns utanpå. Ytskiktet är intakt. Men fuktskadorna, rötan och sprickorna är stora. Och måste åtgärdas. Hela systemet är satt ur spel.

Under flera års tid har jag levt med en enorm, kronisk stress. Jag kallar det stress men det är inte stressen över att ha för mycket att göra. Sådan stress är enkel att åtgärda och dess skador är förhållandevis lätt att behandla. Detta är istället en stress som beror på frustration, sorg, övergivenhet, ilska, hopplöshet och förtvivlan. Och det största problemet är att det inte funnits några ventiler. Mycket få personer känner till vad det handlar om, eller ens att det är så här. Och det är en del av orsaken till frustrationen – att detta inte får nämnas eller synas eller finnas. Det här har byggt upp trycket successivt. Och det har sipprat ut frätande syra under hela tiden, men nu har hela systemet kraschat.

Jag har försökt göra vad jag kan för att tryckutjämna, för att städa upp, laga, reparera men så länge det fortsätter att läcka och så länge det inte får komma fram i dagsljuset utan bara pågår i det fördolda så är det omöjligt. Jag har vidtagit åtgärder för att försöka läka och det straffade sig direkt. Men det finns ingen annan väg. Jag måste plocka ner allting, bit för bit, och varsamt göra rent, och försöka foga samman allt igen. Försöka foga samman mig själv. Jag kommer aldrig bli den jag var. Jag kommer alltid bära spåren av det som hänt. Men jag måste försöka bli en hel människa igen.

Nu lämnar jag Barndiabetesfonden

Under flera år har jag varit på väg att lämna Barndiabetesfonden på grund av sättet man kommunicerar på, framför allt hur man kommunicerar med de egna medlemmarna i mail, Facebook-inlägg och tidningen Sticket. Jag har ändå valt att stanna kvar, parallellt med mitt medlemskap i Diabetesförbundet och mitt engagemang som månadsgivare i Diabetesfonden. Jag har tänkt att man kan vara medlem och engagera sig brett, att summan av medlemskapen ska göra nytta. Men under hösten har mitt förtroende för Barndiabetesfonden vacklat allt mer i takt med fondens sätt att kommentera den kommande Diabetesgalan. Som medlem i Barndiabetesfondens lokalförening i Linköping får jag mail från styrelseledamoten Johnny Ludvigsson, som också är fondens grundare och ordförande i stiftelsen Barndiabetesfonden. Det senaste mailet jag fick blev droppen som fick min bägare att fullständigt rinna över. Nu säger jag upp mitt medlemskap.

Man kan inte bekämpa fördomar genom att själv uttrycka sig fördomsfullt.

En av de viktigaste uppgifterna för oss som engagerar oss i diabetesfrågor är att bekämpa de fördomar och den okunskap om diabetessjukdomar som finns i samhället. Att Johnny Ludvigsson, en professor som ägnat större delen av sitt yrkesliv åt att arbeta med diabetes, använder det felaktiga begreppet åldersdiabetes är sorgligt. Vi som lever med typ 1 i familjen drabbas ofta av fördomar om att sjukdomen beror på att man ätit för mycket godis, eller att det ”bara” är att ta sina sprutor. Men att hävda att typ 2 enbart drabbar äldre människor, eller feta latmaskar, är precis lika fel och fördomsfullt. Typ 2 drabbar även unga och normalviktiga personer. Åldersdiabetes är ett förlegat begrepp som inte ska användas, och absolut inte av en läkare specialiserad på diabetes. Och faktiskt är det ännu mer felaktigt att använda begreppet barndiabetes då det är lika många vuxna som barn som drabbas av typ 1 diabetes. Det är fullt begripligt att man vill använda ordet barndiabetes när det gäller att samla in pengar till forskning eftersom ordet ”barn” talar till andra känslor. Dock cementerar det bilden av att typ 1 enbart drabbar barn och att typ 2 enbart drabbar gamla. I synnerhet då man använder ordet åldersdiabetes som kontrast.

 

Fördelningen av anslag till forskning är inte svartvit.

Från Barndiabetesfonden finns det konsekvent en rent ohederlig kommunikation beträffande Diabetsfonden. Man hävdar gång på gång att Diabetesfonden enbart ger ett mindre stöd till forskning kring typ 1-diabetes vilket är en sanning med modifikation. Ser vi på faktiska summor så ger Diabetsfonden nästan lika mycket till forskning kring typ 1 som Barndiabetsfonden gör. Dessutom beror utdelningen på hur många ansökningar man får in – kommer det inte in så många ansökningar om typ 1-forskning kan det naturligtvis inte heller bli så mycket anslag. Men framför allt arbetar Diabetesfonden utifrån tanken att det inte alltid går att dela upp forskningen utifrån typ 1 och typ 2 Forskning kring olika hjälpmedel, nya insulinsorter, följdsjukdomar, de psykologiska konsekvenserna av att leva med diabetes själv eller som anhörig – allt detta är sådant som gäller för både typ 1 och typ 2. Och då ska vi dessutom komma ihåg att det finns fler varianter av denna komplexa sjukdom. Den här forskningen som handlar om hur det faktiskt är att leva med diabetes och hur det livet kan bli längre och friskare, den forskningen är inte Barndiabetesfonden lika engagerad i. Det är en oerhört angelägen uppgift att försöka förstå hur T1D uppstår och hur man ska kunna fördröja eller förhindra att sjukdomen bryter ut, vilket är Barndiabetesfondens huvudsakliga fokus, men forskning som hjälper dem som redan är sjuka är minst lika viktig.

Diabetesgalan kommer att göra skillnad – för oss alla

För första gången kommer det nu att bli en TV-sänd insamlingsgala till förmån för diabetesforskning. Det har många av oss väntat länge på och tack vare att en stor medieaktör, MTG, engagerat sig kan det bli möjligt och galan är en del av ett mycket större samarbete mellan MTG och Diabetesförbundet som är den gemensamma patientorganisationen för alla som lever med diabetes.

Galan har två syften – dels att samla in pengar till forskningen, dels att öka kunskapen om diabetes. De båda går hand i hand. Det behövs mer kunskap för att öka viljan att bidra till forskningen. Fördomarna om diabetes är så många och så vanliga – att man får diabetes av att äta socker, att bara tjockisar får diabetes, att barndiabetes är en lindrig form av diabetes som växer bort, att det bara är att ta sprutor och äta regelbundet och så vidare. Så länge dessa fördomar finns så är det självklart att människor inte bidrar till forskningen. Därför måste vi berätta om hur allvarliga och komplexa diabetessjukdomarna faktiskt är och där kommer Diabetesgalan göra skillnad. Det är sorgligt att Barndiabetesfonden visar en sådan missunnsamhet mot detta, för sannolikt kommer även de att kunna dra nytta av den ökade kunskapen som galan bidrar till.

Johnny Ludvigsson är min sons läkare och har så varit sedan flera år innan sjukdomen bröt ut. Han är en fantastisk läkare och har gjort otroligt mycket för alla barn med diabetes, det vill jag verkligen framhålla. Men när han uttalar sig för Barndiabetesfonden går engagemanget för de egna intressena överstyr och det blir olustigt och solkigt. Det är sorgligt för jag tycker att vi som brinner för diabetesfrågor borde samarbeta och inte sänka varandra.

Följ Diabetesgalan på Facebook.

Diabetesforum 2017

Så har tåget rullat ut från Stockholms central och jag är på väg hem från tre fantastiska och intensiva dagar. I onsdags besökte jag min vän Elisabet på Stockholms universitet och höll en föreläsning för blivande studie- och yrkesvägledare om hur det kan vara att arbeta när man har Aspergers syndrom. Jag tog hjälp av både Saga Norén och Jack Sparrow. Det var kul och jag vill absolut föreläsa igen – det här var bara en slags övningskörning. Men anledningen till Stockholmsbesöket var ju egentligen inte att föreläsa utan att utöva diabetesengagemang så efter ett synnerligen trivsamt restaurangbesök med mycket champagne, tog jag farväl av Elisabet och tog tunnelbanan från Östermalm till centrum där jag sammanstrålade med två av vännerna ur föräldrarådet. Det blev cava, skratt, skvaller och resultatlös flamingospaning.

Så kom torsdagen och då invigdes Diabetesforum 2017 med 960 deltagare från vården, patientorganisationer, läkemedelsföretag med mera. Inledningen på dessa två dagar blev minst sagt storslagen. För innan den första programpunkten hade Diabetesförbundets ordförande Fredrik Löndahl en riktig överraskning i bakfickan. Upp på scenen kom Anders Jensen, VD för MTG Sverige, och tillsammans presenterade de ett nytt, treårigt samarbete mellan MTG och Diabetesförbundet. MTG upplåter utrymme i sina kanaler för information från Diabetesförbundet, och man kommer också producera olika program om diabetes. Dessutom vill man satsa på en årlig diabetesgala med insamling till Diabetesfonden. Hela pressmeddelandet finns att läsa på Diabetesförbundets hemsida. Det här är jättestort och många har ju länge önskat en TV-sänd gala, men för egen del tror jag minst lika mycket på att vi nu under lång tid, kontinuerligt kommer att få ut information om diabetessjukdomar. För med mer kunskap i samhället kommer vi både få ett bättre bemötande gentemot diabetiker och få människor att förstå hur viktigt det är att stödja forskningen. Extra bra var det att Anders Jensen tryckte på hur viktigt det är att vi jobbar tillsammans, att vi inte skapar barriärer mellan olika typer av diabetessjukdomar. Tillsammans är vi många och starka. Då han själv är diabetesförälder vet han också vad han talar om och det bådar verkligen gott.

Anders Jensen och Fredrik Löndahl.

Vad kan överträffa detta? Ja inte mycket. Men är det någon som kan åtminstone matcha en sån nyhet, så är det väl sir Michael Hirst, som jag hörde första gången på förbundets riksstämma häromåret. Redan då blev jag helt såld, och nu fick jag återigen lyssna på honom. Denne skotte och före detta parlamentsledamot är även han diabetesförälder och har också varit ordförande för internationella diabetesförbundet. Han har ett stort engagemang och är verkligen en inspirerande talare. Den här gången fick vi höra berättelsen om hur han fick Margaret Thatcher att öppna plånboken för att ge britterna bättre diabeteshjälpmedel.

Sedan löpte dagarna på med olika föreläsningar både gemensamma för alla deltagare och i olika valbara ”spår”. Mellan varven var det mingel bland utställarna som visade pumpar, nålar, blodsockermätare och annat och jag tänkte på hur mycket som hänt bara på de fyra år som gått sedan jag var på förra Diabetesforum för fyra år sedan. Oj oj oj! Och mycket mer är på gång.

Jag var på ett ”spår” som handlade om barn, familj och skola där bland annat resultaten från den stora undersökningen Diabetes i skolan presenterades. Ett annat spår handlade om diabetesvård för ungdomar som blir omhändertagna genom LVU och vård för äldre i hemtjänst och på äldreboende. Superviktigt!

Efter det ordinarie programmet hade vi i föräldrarådet ett möte med barndiabetesläkarna Stefan Särnblad och Ragnar Hanås som arbetar med det nya vårdprogrammet för barn och ungdomar med diabetes. Vi fick samtala om de olika texterna och komma med synpunkter ur ett föräldra- och patientperspektiv. Det är sånt som verkligen är så meningsfullt, att vi känner att vi får vara med och påverka och göra skillnad. Idag var det en föreläsning om det nya vårdprogrammet som jag inte var på själv men mina föräldrarådsvänner berättade att det lyftes fram att vi är med i processen med programmet. Så visst är det viktigt med vårt arbete!

På kvällen igår avstod vi den stora banketten som säkert var högtidlig och magnifik men vi gick på vanlig restaurang istället.

Idag började dagen med föreläsningar om kostrekommendationer innan det blev valbara föreläsningar igen. Då valde jag att gå på föreläsningar om ätstörningar och unga med övervikt som var väldigt bra. Efter det valde jag att lyssna på två föreläsningar om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och kognitivt stöd i diabetesvården. Arbetsterapeuten som pratade om kognitivt stöd var så superproffsig och på något sätt knöt det ju ihop hela min stockholmsvistelse. För som hon sa, kognitivt stöd har inga biverkningar – det kan man ge till alla oavsett om de har NPF eller inte. Dessutom påpekade hon att det inte bara är barn och ungdomar som kan ha NPF utan även föräldrarna. Det tackade jag henne särskilt för efteråt.

Efter lunch blev det ett avslutande pass med föreläsning och paneldebatt där Anne Lundberg var  moderator. Först talade Peter Jihde om sin diabetesresa och sitt engagemang och han kan verkligen konsten att åskådliggöra hur oerhört komplext det är att leva med diabetes. Han knöt också ihop dagarna genom att trycka på samma saker som Anders Jensen gjort nämligen att vi måste arbeta tillsammans för att göra livet lättare för alla som har diabetes. Innan föreläsningen pratade jag lite med Jihde och nämnde att jag särskilt uppskattade den teori som både han och hans fru driver i boken Jihdes diabetes och som jag bloggade om i vintras, för jag tror att det är en viktig tes.

Robin Bryntesson och Peter Jihde.

Så blev det en paneldebatt med representanter från riksdagen, Socialstyrelsen, TLV m fl och det blev precis sådär som det alltid blir. Alla presenterar sig först genom att säga ”jag tycker det är JÄTTEVIKTIGT med bra diabetesvård och patienterna har rätt till den BÄSTA vården och den ska vara JÄMLIK i hela landet” och sedan när själva debatten börjar så säger alla ”ja men det här kan inte VI göra något åt för det ligger inte på VÅRT bord, det är de ANDRA som styr med sina beslut.” Så vad kommer ut av detta? Knappast särskilt mycket. Men en rolig sak var att Ragnar Hanås ställde en fråga, som bland annat vi i föräldrarådet har drivit, nämligen att det behövs en nationell dygnet runt-öppen jourtelefon som bemannas av diabetesläkare eller diabetessköterskor. ”Vem kan ordna det?” frågade Hanås. ”Ja, det kan väl vi”, sa representanten från regeringen. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Så hur ska jag sammanfatta dagarna? Mycket hopp, mycket glädje och en viss uppgivenhet är nog en rätt bra beskrivning. För trots att det är extremt trögt att påverka våra politiker, och trots att många envisas med att ställa de olika patientgrupperna mot varandra, så är det ändå större, starkare och viktigare att det går framåt. Vi får bättre hjälpmedel, bättre vård och nu också större genomslagskraft och synlighet i media med hjälp av personer som har möjlighet att på olika sätt föra vår talan.

På Diabetesförbundets hemsida kan du se olika filmer från dagarna.

 

 

Tillvarons parenteser 

En solsemester på vintern är naturligtvis härlig för vem som helst, en skön upplevelse och ett avbrott i vardagen. För mig är det mer än så. Därför envisas jag med att vi ska åka iväg varje år trots att barnen inte vill. 

Februari är alltid en kritisk månad för mig. Då har jag levt upp alla energireserver och risken för en ny depression är som allra störst. Resan på sportlovet är inte bara ett nöje för en vecka. Den hjälper mig hela vintern – först genom att jag har något att se fram emot och sedan genom alla härliga minnen. 

De senaste åren har jag levt under en enorm psykisk press på grund av olika orsaker. Det har påverkat min hälsa negativt på många sätt. Att leva med en konstant inre stress är förödande för kropp och själ. Det som händer när vi åker till Kanarieöarna är att jag får en paus ifrån allt det där, en vila som jag inte kan skapa på annat sätt. Det blir en vecka då jag väldigt tydligt kliver ur vardagen med alla måsten, all stress och alla krav. Men jag får också ett fysiskt och mentalt avstånd till allt det där som skapar den inre stressen och pressen. Jag kan andas ut, sänka garden, vila, varva ner och släppa taget. Under en vecka kan jag stänga ner systemet och koppla ur alla varningslampor och återhämta mig. Det är livsviktigt för mig. När jag ligger i solen och läser eller simmar i poolen då läker själen. Det låter säkert konstigt men jag kan nästan känna det. 

Sockerberoende på semestern 

Jag är alltså sockerberoende. Det kan du läsa mer om under fliken Fett och socker. För att må bra äter jag därför glutenfri lågkolhydratkost. Jag äter inte sötningsmedel, jag håller igen på mejeriprodukter (utom smör som jag äter mycket av) och äter bara frukt och bär i undantagsfall. Jag dricker också väldigt begränsat med alkohol eftersom alkohol triggar mitt sötsug. Dessutom har jag 10-15 kilos övervikt att bli av med och alkohol har alltid förtur i kroppen vilket blockerar fettförbränningen. 

Det här kan säkert låta torftigt och fanatiskt för många men jag äter jättegod mat som jag mår bra av och är sällan hungrig. Men det bygger också på att jag äter de flesta måltiderna hemma. Så fort jag ska äta någon annanstans blir det krångligare. Då gör jag ibland vissa avsteg – jag vet vad jag kan ”slarva” med utan att må dåligt. 

Nu har vi alltså varit på en veckas semester på Gran Canaria och där har vi haft all inclusive. Hur funkar det? Ja tidigare år har det inte funkat alls. Jag har torskat varje gång just för att jag inte visste att jag hade den beroendesjukdom som sockerberoende faktiskt är. I år kom jag till hotellet med annan kunskap om hur min hjärna fungerar och en annan beredskap att hantera situationen. Ändå var jag lite orolig för om jag skulle klara det. Mest därför att jag hade haft en del rejäla återfall i sockerknarkandet veckan innan semestern. Men nu när jag sitter på planet hem och skriver detta så är jag jättestolt över mig själv för jag klarade det!

Jag hade satt upp några ”regler” för mig inför resan. Jag skulle 

  • inte äta godis, kakor, efterrätter, glass eller bröd överhuvudtaget 
  • undvika gluten men inte till hundra procent (ingen pasta men sås med mjöl är okej) 
  • tillåta mig att äta en liten mängd potatisrätter då det inte triggar sötsug eller överätande för mig 
  • trots ovanstående två punkter fick jag äta lite friterad mat (det blev några lökringar och ett par små vårrullar) 
  • äta färsk frukt och färska bär
  • dricka alkohol, även enstaka söta drinkar.

Det här kan för många sockerberoende låta som en alldeles för lössläppt strategi. Men den funkade för mig. Det jag fick äta lite av åt jag bara lite av. Det jag inte skulle äta alls åt jag inte alls. Jag kände inte en enda gång att jag tappade kontrollen och åt mer eller andra saker än vad jag ville och skulle. Alkoholen orsakade inget sötsug då all inclusive-vinet är ganska blaskigt. De få söta drinkarna var heller inget problem. 

Här är det ju både en fördel och en nackdel med buffémat. Å ena sidan är det ganska lätt att välja mat som jag mår bra av och välja bort det andra. Å andra sidan är det en utmaning när det finns så mycket drogmat tillgänglig. Men det var nog det bästa av allt: att det inte ens var särskilt svårt att låta bli churros till frukosten eller de många olika efterrätterna. Och här tror jag att mina liberala regler hjälpte mig. Det blev troligtvis lättare för mig att avstå tårtor och kakor när jag visste att jag fick ta en skål med färsk frukt istället. 

Hur går det nu då, när vi kommer hem? Ja det återstår att se. En viss omställning blir det såklart – hemma äter jag ju bara två mål mat om dagen. (På förmiddagen dricker jag ägglatte och kaffe.) Jag kommer nu återgå till de strikta reglerna och jag tror att jag är hjälpt av att en sån här resa väldigt tydligt är något helt annat än vardagen. Det hade varit svårare om vi tillbringat veckan i en stuga i fjällen och jag varit så här liberal. Det vore för likt vardagen. Å andra sidan är det hypotetiskt – där skulle jag ju ha lagat min vanliga lchf-mat och inte gjort så stora och många avsteg. 

Det ska bli skönt att komma hem till sina vanliga rutiner, inte minst när det gäller maten. Jag har goda förhoppningar om att jag ska klara mig bra under våren. Och jag hoppas dessutom att jag har laddat upp med energi så att jag ska kunna komma igång och röra på mig lite mer. Då kanske jag kan börja jobba bort de där extra kilona som jag inte har någon nytta av. 

Solenergi

Idag var jag ute på en lång, härlig promenad i solen. Så himla skönt att få röra på sig och känna att solen värmer mot kinderna. Men det är också ett bra tecken på att jag börjar komma ur min svacka. När jag är som mest deprimerad fixar jag inte att gå ut på promenader – det blir alldeles för många intryck av ljud och ljus och dofter och det gör mig gråtfärdig av utmattning. Jag orkar inte heller träna hemma på crosstrainern. Inte ens om jag tvingar mig så funkar det. Efter bara en liten stund rasar jag ihop. Och det är så himla dumt att det är så för är det någon gång jag verkligen behöver den fysiska aktiviteten så är det när jag har ett depressionsskov. Fysisk aktivitet, och allra helst ute i dagsljus och frisk luft, dämpar och lindrar så otroligt mycket och det stärker det friska. Man frigör hormoner och signalsubstanser som hjälper tillfrisknandet. Därför försöker jag verkligen att tvinga mig till rörelse och aktivitet men det fungerar inte när jag är längst ner på botten. Det är inte en fråga om vilja. Jag vill, men jag kan inte.

Därför är jag så glad nu när dagarna är längre, det är ljust på morgonen och ljust länge på eftermiddagen. Det betyder oerhört mycket och jag har så mycket mer energi nu. Inte alla dagar, men många. Jag märker det också på att jag vaknar av mig själv innan klockan ringer. När jag mår som sämst har jag svårt att vakna och komma ur sängen trots att jag egentligen är en morgonpigg människa. Och nu börjar ”morgonpiggheten” återvända. Jag tror att jag snart är tillbaka i mina rutiner där jag går upp tidigt på morgonen och kör ett pass på crosstrainern. Det mår jag bra av hela dagen.

Nu åker vi snart på semestern. Då brukar jag gå upp före resten av familjen och ta en lång power walk. Sedan blir det gärna någon mer promenad under dagen i lugnare takt. Och så lite simning i poolen förstås. Det blir helt perfekt att få så mycket fysisk aktivitet nu för det kommer göra det lättare för mig att hålla igång när vi kommer hem.

All shall be well – jag ser ljuset.

Solen skiner över den snötäckta golfbanan

Recension: Jihdes diabetes

”Såg ni Peter Jihde i Nyhetsmorgon?” Jag minns den där dagen på hösten 2012 då det tände till i en Facebookgrupp för diabetesföräldrar. Peter Jihde hade i direktsändning ätit godis för att sedan mäta blodsockret – och värdet var på tok för högt, det insåg alla diabetesproffs i den här gruppen. Där började Peter Jihdes diabetesresa, fast han förnekade det ytterligare ett par veckor. Men typ 1 diabetes är ingen sjukdom som går över – den hinner alltid ifatt sina offer. Också om man är kändis och i god fysisk form.

Bild på boken Jihdes diabetes. Peter Jihde tar insulin i låret och skriker.Nu har Peter Jihde tillsammans med sin fru Karin skrivit en bok om diabetes. Och den är så bra! Alla borde läsa den – de som själva lever med diabetes för att finna bekräftelse och igenkänning i känslorna kring sjukdomen och de som inte har diabetes för att lära sig mer. För det finns alldeles för mycket okunskap om diabetessjukdomar och okunskap leder till fördomar vilket ständigt drabbar dem som lever med sjukdomen. Okunskapen kan också vara rent livsfarlig.

Många tycker att Peter Jihde utnyttjar sin sjukdom för att bygga sitt eget varumärke, för att öka sitt kändisskap och så vidare. So what, säger jag. Viktigast av allt är att han pratar om diabetes. Kan han använda sin offentliga roll till att öka kunskapen om diabetes så får han för min del vinna hur mycket som helst på det. Och alldeles uppenbart är att han genom sitt Instagram-konto, genom sin bok och genom att ta upp ämnet i Nyhetsmorgon, inte bara har spridit kunskap utan också hjälpt många människor att acceptera sin sjukdom och själva våga prata om den. Det finns hur många vittnesmål som helst om detta på Instagram. Grattis och tack, Peter Jihde, säger jag då. De andra kommentarerna känns bara som unket Jante-tänkande.

Det är lustigt det här med den dubbla bestraffningen av kända människor som blir offentliga talespersoner för olika patientgrupper eller liknande. Först får de skit för att de inte gör något och sedan får det skit för att det gör något. Så har det varit för till exempel Peter Jihde och Molly Sandén. I diabetesgrupperna har man tjatat om att de minsann borde använda sina arenor för att lyfta diabetesfrågorna – men sånt måste ju få komma när och om man själv vill. När de sedan gått ut offentligt har det blivit ganska mycket gnäll. Dels inifrån diabetes-communityt (mer om det nedan) dels från ”allmänheten” som tycker att diabetes inte är något att tjafsa om och att det minsann inte är mer synd om dem än om någon annan som har sjukdomen. Som om någon har påstått det. Det bevisar ju bara att vi måste fortsätta att prata, skriva och visa diabetes.

Peter Jihde är en person som går all in för det han gör. Boken handlar ganska mycket om det, hur hans ambition var att bli ”världens bästa diabetiker” och vad det fick för konsekvenser. Nu när han har levt lite längre med sjukdomen har han en annan ambitionsnivå men han har ändå valt en livsstil som väcker ont blod hos många diabetiker. Han har funnit att för honom funkar det bäst att äta väldigt lite snabba kolhydrater. Han påstår inte att alla behöver göra så men ändå uppfattas det som att han propagerar för en särskild kost. Dessutom irriterar det en del personer att Jihde engagerar sig för hela skaran diabetiker, alltså inte bara typ ettor. Och när han pratar om typ två så kommer livsstilsfrågor och kostfrågor in på ett helt annat sätt. Jag tycker att han har helt rätt men det finns en snarstuckenhet, ett revirtänk och en lättkränkthet bland många i diabetesvärlden som knappast gynnar vår sak i längden. Detta har gjort att många dömer ut Jihde och hans bok på förhand. Väldigt trist tycker jag.

För boken är bra och viktig och den behövs då den behandlar mycket av det där som det sällan pratas om. Om känslorna kring sjukdomen, om paniken, sorgen och mörkret, om förhållningssätt och om anhörigperspektiv. Allt det där är saker som patienterna själva sällan får prata om med diabetesteamet, och det är definitivt saker som allmänheten inte känner till. Diabetes är väl inte så farligt – det är väl bara att ta en spruta och äta nyttig mat. Jo. Eller inte. Det finns ingenting som heter ”bara” när man talar om diabetes.

Så om du inte redan har läst den här boken – gör det! Köp den för då går en liten liten summa till Diabetesfonden. Och eftersom det är en så liten summa så tycker jag att du också ska ge en extra gåva till fonden. För en framtid utan diabetes.

(Jag har också skrivit ett annat inlägg som handlar om en tes ur boken. Läs gärna det.)

Jihdes teori

Bild på boken Jihdes diabetes. Peter Jihde tar insulin i låret och skriker. Just nu läser jag Peter och Karin Jihdes bok Jihdes diabetes. Det är en så enormt bra och viktig bok som jag verkligen vill rekommendera till alla – med eller utan diabetes i familjen för den fyller ett dubbelt syfte. Boken ger både stöd till dem som lever med diabetes och väldigt mycket kunskap till dem som inte gör det. Och är det något som behövs så är det mer kunskap. Jag återkommer med en recension av hela boken inom kort men jag vill idag skriva om en teori som framförs i boken och som jag tycker är väldigt intressant.

 

Peter Jihde återkommer flera gånger till sin tes att många diabetiker behåller den relation de fick till sin sjukdom när de fick diagnosen. Det styrks av att flera av dem som han samtalar med i boken bekräftar detta. Gick man in i diabeteslivet med förnekande är det väldigt lätt att fortsätta mer eller mindre i förnekande, tog man emot sjukdomsbeskedet med inställningen att man ska ta fighten så fortsätter man att ta fighten och så vidare. Självklart är detta individuellt och självklart kan man förändra sin attityd till denna oinbjudna livskamrat, men jag tycker ändå att det är en intressant tanke inte minst för att det också anger hur viktigt det är med rätt psykologiskt stöd vid insjuknandet.

Men riktigt intressant blir tankegången när Karin Jihde ska skriva sitt kapitel i boken ur ett anhörigperspektiv. Hon skriver: ”På samma sätt tror jag att den första relationen du har med din partners diabetes kan vara svår att ta sig ur. Hur du som anhörig, hanterar den, och hur du talar om den.” Jag har ju engagerat mig ganska mycket i diabetesföräldrars mående och hur man ska kunna hjälpa dem att må bättre, att nå acceptans, att våga sänka garden gentemot sjukdomen. Då blir den här teorin så spännande för precis som när det gäller vuxna patienter innebär detta att det är superviktigt med rätt psykologiskt stöd till föräldrar vars barn insjuknar i diabetes – vilket är min hjärtefråga. Utan rätt stöd fastnar många i chockfasen och det är i förlängningen rent ohälsosamt både för dem själva och för barnen.

Jag läser ofta om hur föräldrar gråter varje dag över barnens sjukdom, trots att det gått flera år sedan diagnos. Man säger att det enda som får dem att kämpa vidare är hoppet att det ska komma ett botemedel. Inte sällan finns det ett skuldbeläggande  – tänk om det berodde på vaccinationen eller något annat. Jag dömer inte de här föräldrarna och jag säger definitivt inte att de är dåliga diabetesföräldrar. Men jag lider med dem, det är tufft nog ändå att ta hand om ett barn med diabetes, vi behöver ha all mental styrka vi kan uppbåda och då är de här tankarna så destruktiva.

För några år sedan bloggade jag om att jag inte sätter mitt hopp till ett botemedel. Det kan nog vara lite provocerande, men för mig handlar det om att det skulle ta alldeles för mycket energi och den energin behöver jag till annat. Därför sätter jag mitt hopp till sådant jag faktiskt tror kan hända.

När jag läste om Karin Jihdes tankar kring att leva kvar i den första relationen till sjukdomen fick jag en liten uppenbarelse, en förklaring till hur det kan komma sig att jag som egentligen är en grubblande och orolig personlighet med anlag för depression, ändå kan ta så ”lätt” på Samuels sjukdom. Jag är övertygad om att det handlar om att vi fick en så odramatisk start på vår diabetesresa. Det var ingen chock, vi var förberedda, vi visste att inget vi gjorde eller inte gjorde kunde påverka utvecklingen. Självklart var vi ledsna över att sjukdomen hunnit ifatt Samuel och framför allt var det ju tufft att behöva sticka honom. Men det gick över snabbt, han fann sig snabbt i detta därför att även han var förberedd. Det var en lugn debut även för honom. Jag har många gånger talat och skrivit om hur viktigt det var för oss, och att jag önskar att det kunde få vara så för fler familjer. Tack vare Karin och Peter Jihde förstår jag nu ännu mer av detta, att det inte enbart handlar om hur vi hanterade debuten utan också om hur vi hanterar sjukdomen idag.