Passionstid. Tankar en palmsöndag.

Palmsöndag. Jubel och sång. Fest och trängsel. Så lätt det är att dras med av stämningen. Ibland utan att riktigt förstå. Men man vill vara där. Man vill vara med. Och det är som om hyllningarna föder ny förväntan och nytt jubel så att yran till slut lever sitt eget liv. Det bara snurrar på. Varför kom vi hit egentligen? Vad handlar det om? Och mitt i allt liksom guppar han fram på åsnan. Jesus. Han ser nästan lite skygg ut. Visst ler han mot dem han möter med blicken, men ändå, det är som om leendet inte riktigt når ögonen. Det finns en skugga, som ett slöjmoln över själen.

Sådär är det ju för det mesta. Livet är sällan bara party och fredagsmys. Kampen finns där hela tiden. De där stråken som gör att tillvaron får djup och perspektiv och inte bara är slät yta. På varje fest finns det några som mitt bland parfymdunster och klingande glas kämpar med hela tillvarons tyngd på sina axlar. Men det är ju inget vi pratar om och berättar så där i förbigående innan vi hugger ett par snittar till. Det får istället vila som en vibrerande baston under allt som pågår. Eller som en ångestklo som griper tag om hjärtat just när bordsgrannen levererar poängen i sitt väl inövade spontana skämt.

Jesus är närvarande i palmsöndagens feststämning. Han vet att den är viktig. Men han bär också vetskapen om att imorgon är en annan dag. Att den som är min vän idag sviker mig imorgon. För så är det att vara människa. Grottmänniskans kamp för överlevnad lever vidare genom årtusenden. Äta eller ätas. Hugg innan du själv får kniven i ryggen. Survival of the toughest.

Jesus har försökt prata med sina vänner om det som ska komma. Jag ska lida och dö. Jag ska bli tillfångatagen och avrättad. Jag ska bli övergiven och förrådd. Av er. Men de viftar bort det. Nä, hörru, så där ska du inte tänka, det klart att det ordnar sig! Tänk positivt! Välj glädje! Du skapar själv din framtid!

Glädjeväljarprofeterna och lidandeförnekarna finns överallt. De som blir så rädda av att höra om andra människors svåraste stunder att de helt kör över dem. Tystar ner berättelsen. Om vi inte pratar om det så finns det inte. Det är ett av de största sveken en människa kan drabbas av. Att inte få berätta sin berättelse sådan den är. Att andra tar över berättelsen och målar över det otäcka med regnbågar och kattungar. Om den utsatta människan inte ens får äga sin egen utsatthet – vem är hon då? Vad är hon då? Ingenting.

Men Jesus han vet ju allt det där om hur vi människor är. Att vi sållar alla intryck och bara hör det vi vill höra. Filterbubblan är ingen ny företeelse. Så han suckar överseende. Och levererar lite bra oneliners som vännerna förhoppningsvis förstår och kommer ihåg sedan. När han inte är kvar.

Så inleds den stilla veckan. Den andra veckan i passionstiden. Passion som i lidande. Passion som i känslor så starka att de inte ryms varken i kroppen eller i språket. Det är lätt för oss som har facit i hand och vet hur boken slutar att hoppa över de jobbiga bitarna, att läsa om långfredagen med påskdagen som tolkningsnyckel. För vi vill ju ha ett lyckligt slut. Vi vill ju tro att allting har en mening. Eller som man ibland säger till en del människor som går igenom helvetet på jorden – att det är de starkaste människorna som får de svåraste prövningarna. Men tack då. Gud, varför gjorde du mig inte svagare?!

Nej lidandet är bara lidande. Det är inte bra för någonting. Och även om det händer att vi lär oss saker av de svårigheter vi möter så finns det ingen annan än den lidande människan själv som har rätt att uttala sig om det. Efteråt.

Vi lever efter påsken. Men också innan påsken. Och i påsken. För påsken sker gång på gång i våra liv. Det kommer skärtorsdagar och långfredagar och, förhoppningsvis, också påskdagar i våra liv. För en del av oss är det en ständigt upprepad livsrytm. För andra är det några enstaka tillfällen i livet som påskens mönster, dopets mönster upprepas. Från död till liv. Den uppochnedvända loopen. Och allt har sin tid. Låt det ha sin tid. Låt den stilla veckan i livet, vara stilla. Tvinga inte fram en falsk påskglädje i förtid. Glädjen kommer när den kommer. Låt dagar av svek och plåga och tomhet få finnas. De är lika mycket liv som de underbara dagarna när tillvaron tar dig i sin famn och dansar.

Vad vore berättelsen om Jesus om inte stilla veckan fanns? Vad vore berättelsen om Jesus om den bara innehöll en tom grav? Berättelsen vore just tom. Meningslös. Det betyder inte att allt lidande har en mening. Men vi kan inte bara sätta fokus på påskdagens morgon och låtsas som om tiden fram till dess inte finns. Och vi kan inte låtsas som om vårt livs skärtorsdagar och långfredagar är parenteser, transportsträckor som ska hastas igenom så fort som möjligt. Då missar vi ju allt som händer de dagarna. Vi missar en stor del av livet.

Du ska se att det blir bättre. Efter regn kommer sol. Efter vinter kommer vår. Ja. Men det är lika sant att det kommer regn igen. Och höst. Och ännu mera vinter. Att bara ta höjd för det som kommer längre fram är att förneka det svåra. Men så gjorde inte Jesus. Han tillät sig att vara ofattbart ledsen över vännerna som svek. Han tillät sig gråta av vånda. Han tillät sig att ropa ut sin övergivenhet. Ska då inte också vi få tillåta oss allt detta? Och ska vi inte tillåta varandra detta, utan att släta över och komma med käcka affirmationer?

Vi hoppas på påsken. Men vi vågar också möta ensamheten, smärtan och sorgen. För vi vet att vi möter den tillsammans med Jesus, med livets Gud som bär universum och bor i vårt hjärta.

År 2017 – don’t look back in anger

Då är det dags att göra ett svep genom kalendern för att vaska fram det jag vill minnas och det jag vill glömma från året som gått. Och är det något jag helst vill glömma så är det hur året startade för det var inte roligt. Jag mådde enormt dåligt på grund av saker som hänt och saker som inte hänt och min maktlöshet inför alltihop. Men jag bet ihop och gnetade mig igenom den värsta tiden.

I januari började jag två nya distanskurser på Linnéuniversitetet: Bild och grafisk form för webben och Storytelling. Båda var roliga och intressanta men den där webbkursen gav mig stundtals gråa hår.

En vinterpromenad

I februari reste jag till Stockholm och träffade föräldrarådet, råddade ihop ett bowlingkalas för Jonathan och sedan var det äntligen dags för semester. Vi återvände till Gran Canaria och den här gången bodde vi i Puerto Rico. Härligt, skönt och underbart på alla sätt och vis.

Servatur Puerto Azul, Puerto Rico

Mars var en sedvanlig ”mellanmånad” men inte händelselös. Jag blev nämligen gammelfaster till en alldeles fantastisk liten kille vid namn Lucas.

Så kom april, då vi firade påsk i Halland med Lucas som huvudperson. Jag reste till Stockholm och höll en föreläsning om Aspergers syndrom för blivande studievägledare, drack champagne och deltog i Diabetesforum.

Två diabeteshjältar – Robin Bryntesson och Peter Jihde

I maj slet jag med de sista uppgifterna på universitetet, bokade en resa till Manchester och så var det dags för vårens Ullaredsäventyr.

Skål och välkommen till Halland!

Juni inleddes med en körresa man sent ska glömma och sedan avslutades terminen med en bejublad konsert med film- och musikalmusik. Midsommarhelgen blev en av årets höjdpunkter då jag fick glädjen och äran att döpa Lucas.

Jag och barnen var kvar i Åsa en vecka till för att vara med på kusinens konfirmation, hon som var ett av mina första dopbarn. Dagen efter drog partybrudarna till Göteborg och festade loss med cava, räkmacka och andra glädjeämnen. Jag fyllde år och vi åkte hem men snart var det dags att packa väskan igen. Mamma och jag åkte till Manchester och hälsade på min brorsdotter. En alltigenom underbar resa – nu har jag ännu en favoritstad som jag vill återvända till.

Espresso Martini

I augusti firade vi femtonårig bröllopsdag i Helsingborg och Helsingör. Sedan åkte vi hem men mina klänningar hängde kvar i hotellgarderoben. Så kan det gå. Skolstart för barnen. Och jag själv kände förhoppningar som under en förmiddag grusades.

Bröllopsdagsmiddag

I september började jag min nya utbildning ”Digital kommunikatör i offentlig verksamhet”, vi startade en bokcirkel och så påbörjades projekt köksrenovering.

I oktober hade barnen studiedagar och vi åkte till Halland. Jag var i Ullared – igen. När vi kom hem började jag på min praktik i Linköpings domkyrkopastorat. Superkul. Föräldrarådet träffades i Stockholm – nu i nya lokaler i ny förort. Köksrenoveringen tog ny fart när snickaren gick loss. Stökigt men underbart.

Knasigt barn dabar vid bronsåldersgrav.

Oktober blev november och köksprojektet fortsatte och plötsligt en dag kunde vi ”flytta in” igen. Så fint det blev! Bokcirkeln var på Bokens dag och jublade över Marie Göranzon och hänfördes av Fatima Bremmer. Jag var på konsert med VibaFemba och Riltons vänner. Känslosamt och magiskt. Innan månaden var slut hann jag också med ett besök i Lund för att få lite perspektiv på saker och ting.

VibaFemba och Riltons vänner

I december njöt jag av lugnet medan andra stressade. Men jag låg inte på latsidan. Hepp hepp, plötsligt hade jag skaffat mig en alldeles egen PT. Nu ska det bli fart på den här tanten. Julen firades lugnt och stilla här hemma och det nya året firades in i Halland.

Granen står så grön och sned i stugan.

Ja det var några nedslag, sånt jag kan utläsa ur min kalender. Men året rymde ju så mycket mer av glädje, sorg, kamp, vardag, fest, vänskap, konflikt, drömmar, besvikelser, insikter, åsikter och mycket, mycket mer. Redan i januari påbörjade jag en resa som ännu inte är avslutad men där jag närmar mig målet nu. Förhoppningen är att jag ska kunna läka och gå vidare. Det som gjorde att jag mådde dåligt när året började består än idag men äntligen börjar jag se en väg framåt. Det är gott. Jag har lärt mig saker om mig själv och om andra under året. Det är kunskaper som inte alltid är trevliga, men ändå viktiga. Det jag varit gladast för är nog de gånger då jag fått vara präst: när jag döpte Lucas och när jag varit assisterande präst i domkyrkan. Jag ser fram emot mer sådant under året som kommer. Till exempel ska ju Lucas föräldrar gifta sig.  Det jag är mest ledsen över är vissa trasiga och trassliga relationer, där känner jag en oro. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska hantera en del tillfällen som ligger framför mig.  Det jag är mest stolt över är att jag började träna med PT. Där har jag stora förväntningar om ett friskare och starkare år.

 

 

Läslistan 2017

Ett sätt att sammanfatta året som gått är att redovisa de böcker jag läst. Det här är tredje året jag publicerar min läslista. Tidigare år har jag noterat böckerna i ett Worddokument allt eftersom jag läst dem och sedan lagt in listan på bloggen. I år har jag använt appen Goodreads och tänkte att det skulle vara enkelt att göra en lista därifrån, men nu när jag skulle göra detta inlägg visade det sig vara fel. Det blev rätt mycket fix och trix. Så nu har jag bestämt mig för att köra parallella system. Via appen kommer jag fortsätta registrera de böcker jag läser så att de syns här på bloggen, men listan gör jag i Word som tidigare. Om det inte sitter någon därute som har ett bättre förslag – jag är öppen för alla lösningar.

Mitt mål var att komma upp i 50 böcker under året och det klarade jag med några böckers marginal trots att det var trögt med läsningen under slutet av året. Jag tycker  att 50 är ett bra tal, så jag behåller den ambitionen även för det här året.

Apropå ambitioner. Jag hade en ambition att skriva recensioner och reflektioner över böcker jag läst. Det blev nog bara en sådan, kanske två. Mest beror det på att jag inte haft ork och koncentration nog för att blogga överhuvudtaget. Har varit på väg att skriva om olika böcker flera gånger men det har aldrig blivit av. Så istället kommer här några övergripande kommentarer till 2017 års läsning.

Som vanligt är det mest deckare och i deckarkategorin är det mest gamla säkra kort. Men en ny bekantskap var Eva Dolan som skriver en serie om ett par poliser som arbetar på en särskild enhet för hatbrott. Där finns en del vanliga deckarklichéer men det är ändå en ny infallsvinkel på brott och brottsutredning och de böcker som hittills kommit på svenska har varit mycket läsvärda. Även Malin Persson Giolito var en ny författare för mig. Jag läste först hennes prisade bok ”Störst av allt” som var mycket bra och har sedan hunnit läsa en av hennes tidigare böcker. Det är min absoluta ambition att ta mig an hennes övriga böcker under året som kommer. När det gäller deckare är annars min stora favorit Elly Griffiths serie om Ruth Galloway. Även om den rymmer en del schabloner och framför allt det irriterande draget att någon av huvudpersonerna alltid blir inblandade i själva brottet, som offer eller vittne, så längtar jag starkt efter nya böcker i serien. Huvudpersonen Ruth är en fantastisk vardagsfeministisk förebild. Jag älskar henne!

En hel del kurslitteratur blev det under våren och det är väl inte så mycket att orda om, men jag vill lyfta fram Matts Heijbels bok ”Storytelling befolkar varumärket”. David Qviströms ”Evangelium för troll” är en annorlunda men tänkvärd bok som brottas med våra känslor inför invandring och migration. Läsvärd. En riktig aha-upplevelse var Lena Sundströms ”Spår”, som egentligen är ett journalistiskt ”gräv” men i formen av en riktig rysare.

Årets feministiska måste-läsning är Birgitta Ohlssons ”Duktiga flickors revansch”. Lite förnumstig ibland men hon sätter fingret på så många saker som känns igen i hela samhället och är därför inte bara en bekräftelse för oss som upplevt mycket av det, utan också en ögonöppnare. Till den feministiska läsningen kan man absolut föra Fatima Bremmers biografi om Ester Blenda Nordström – ”Ett jävla solsken”. En imponerande, vacker, spännande och tragisk berättelse. Den hade jag nog inte läst om det inte vore för att vi var några som under hösten startade en liten bokcirkel, och vi lyssnade på Bremmer på bokens dag i Linköping och blev totalt hänförda.

Årets teologiska bok är Martin Linds andaktsbok ”Med Gud lever vi utan Gud”. Den har berört mig djupt och jag kommer garanterat återkomma till den. Den är en av de böcker jag gärna skulle vilja skriva mer om men nu kastar vi oss över listan istället.

Dra åt helvete: En bok om gräl, Malin Haawind

Jihdes diabetes, Peter och Karin Jihde

Det vi kan stå for, Geir Lippestad

Konsten att skapa en tjej, Caitlin Moran

Storytelling befolkar varumärket, Matts Heijbel

Webbredaktörens skrivhandbok, Karin Guldbrand & Helena Englund Hjalmarsson

Samlade dikter, Bodil Malmsten

Effektiv visuell kommunikation, Bo Bergström

Storytelling: Marknadsföring i upplevelseindustrin, Lena Mossberg, Erik Nissen Johansen

Visning pågår, Sofie Sarenbrant

Revolutionens barn, Peter Robinson

Bron, Stephen Booth

Själens dunkla rum, Peter Robinson

Nödrop: När krisen kommer, Lottie Knutsson

Karaktärer, repliker, dialog, Richard Rosengren

Evangelium för troll – Hopp och ansvar i flyktingkrisens tid, David Qviström

Snällfällan: att bryta med känslomässigt ätande, Lisbeth Stahre

Talarens hantverk – Att göra framgångsrika presentationer, Inger Lindstedt

Washingtondekretet, Jussi Adler-Olsen

50 genvägar till ett sockerfritt liv, Fredrik Paulún

Lotus blues, Kristina Ohlsson

Mios blues, Kristina Ohlsson

Falleri, fallera, falleralla, Carin Gerhardsen

Kaninjägaren, Lars Kepler

Redan död, Stephen Booth

Gud hjälpe barnet, Toni Morrison

En Marialegend, Niklas Rådström

Idag ska allt bli annorlunda, Maria Semple

De galnas hus, Karin Fossum

En mörk välsignelse, Dennis Lehane

Tjockare än vatten, Mark Billingham

De nya dödssynderna: Våra mörkaste sidor och hur vi kan hantera dem, Stefan Einhorn

Bombmakaren och hans kvinna, Leif G W Persson

Efter din död, Eva Dolan

Från de döda, Mark Billingham

Störst av allt, Malin Persson Giolito

Spår, Lena Sundström

Syndafloder, Kristina Ohlsson

De öde fälten, Elly Griffiths

Lång väg hem, Eva Dolan

Selfies, Jussi Adler-Olsen

När musiken tystnar, Peter Robinson

Döda talar inte, Eva Dolan

En kvinna i blått, Elly Griffiths

Låt bönor förändra ditt liv, Lars-Erik Litsfeldt & Patrik Olsson

En syster i mitt hus, Linda Olsson

Med Gud lever vi utan Gud: 30 texter med inspiration från Dietrich Bonhoeffer, Martin Lind

Bara ett barn, Malin Persson Giolito

De polyglotta älskarna, Lina Wolff

Duktiga flickors revansch, Birgitta Ohlsson

Det mörka nätet: nedslag i den digitala underjorden, Jamie Bartlett

Ett jävla solsken: En biografi om Ester Blenda Nordström, Fatima Bremmer

Liv i gemenskap, Dietrich Bonhoeffer

Bitterhetens expansionskärl

Vi människor har en ofattbart stor förmåga att anpassa oss, att hantera förändringar och att leva under hård press. Vi klarar mycket mer än vi tror och många av oss som gått igenom längre eller kortare tider av stora påfrestningar får ibland frågan hur vi orkar – men vad har man för val? Man kan inte ta semester från en sjukdom eller från sitt ansvar för ett handikappat barn. Det är inte en fråga om att klara av det, det är en fråga om hur vi klarar av det. Och det finns en gräns för hur hårt pressad en människa kan vara utan att ta allvarlig skada av det. 

För en tid sedan var jag hemma hos mina föräldrar. Det var ungefär som vanligt. Mamma stod i köket och lagade mat, pappa gick upp och ner i källartrappan för han höll på att elda i värmepannan. Nu kom han upp och var lite bekymrad för det var stopp i systemet någonstans. Temperaturen steg men varmvattnet kom inte vidare. Plötsligt hörde jag det ljud vi lärde oss att känna igen redan som barn. Det dova mullret, golvet som vibrerar, fönsterrutor som skallrar. Nu kokar pannan, sa jag och pappa försvann ner i källaren igen.

Det gick en kort stund, kanske en minut eller två. Sedan hörde jag ett annat ljud. Det lät som ett strilande, skvalande ösregn. Men det regnade inte. Jag kunde inte placera ljudet, men följde det och gick ut i hallen och i trappan till övervåningen såg jag hur det forsade ner vatten! Jag ropade på hjälp och min bror som också var hemma kom. Vi visste inte var vi skulle börja. Uppe på övervåningen strömmade det vatten ur taket på flera ställen. Vi hämtade alla hinkar vi kunde hitta, vi slängde ut handdukar och flyttade på saker för att de inte skulle bli blöta men det kändes lönlöst. När det slutade strila på ett ställe började det på ett annat. Snart rann det pissljumna, rostfärgade vattnet ner längs de relativt nymålade väggarna och vi insåg oss besegrade. Det var alltså ett expansionskärl som spruckit på vinden och vi fick fokusera på att begränsa skadorna samtidigt som vi med viss tillfredsställelse konstaterade att heltäckningsmattan från vår barndom nu äntligen skulle bli utbytt. Några dagar senare när all isolering tagits bort var det dags att undersöka skadorna och man kunde då konstatera att det troligtvis har stått och droppat under en längre tid och det fanns stora skador under ytskikten som inte hade synts tidigare.

Jag tänker att vi människor också har expansionskärl inom oss. Vi har ett inbyggt system för att hantera tryckförändringar. Men om trycket bara ökar och det inte finns ventiler och shuntar som hjälper oss att reglera systemet så inträffar det förr eller senare en katastrof. Kärlen brister. Ibland rent bokstavligt. Detta blev tydligt för mig häromdagen. Jag hade liksom sänkt garden och lika oväntat som incidenten hos mina föräldrar så bara dröp jag plötsligt av bitterhet. Den rann längs mina väggar som det skitiga vattnet hade gjort några veckor tidigare. Det gick inte att hejda. Och nu står jag lika uppgiven som då. Det är ingen idé att försöka täppa igen på ett ställe för det väller fram överallt. Stinkande, bubblande bitterhet. Men också sorg och vrede. Och precis som på mina föräldrars vind så har det droppat och läckt under en längre tid. Och det har orsakat stora skador som inte syns utanpå. Ytskiktet är intakt. Men fuktskadorna, rötan och sprickorna är stora. Och måste åtgärdas. Hela systemet är satt ur spel.

Under flera års tid har jag levt med en enorm, kronisk stress. Jag kallar det stress men det är inte stressen över att ha för mycket att göra. Sådan stress är enkel att åtgärda och dess skador är förhållandevis lätt att behandla. Detta är istället en stress som beror på frustration, sorg, övergivenhet, ilska, hopplöshet och förtvivlan. Och det största problemet är att det inte funnits några ventiler. Mycket få personer känner till vad det handlar om, eller ens att det är så här. Och det är en del av orsaken till frustrationen – att detta inte får nämnas eller synas eller finnas. Det här har byggt upp trycket successivt. Och det har sipprat ut frätande syra under hela tiden, men nu har hela systemet kraschat.

Jag har försökt göra vad jag kan för att tryckutjämna, för att städa upp, laga, reparera men så länge det fortsätter att läcka och så länge det inte får komma fram i dagsljuset utan bara pågår i det fördolda så är det omöjligt. Jag har vidtagit åtgärder för att försöka läka och det straffade sig direkt. Men det finns ingen annan väg. Jag måste plocka ner allting, bit för bit, och varsamt göra rent, och försöka foga samman allt igen. Försöka foga samman mig själv. Jag kommer aldrig bli den jag var. Jag kommer alltid bära spåren av det som hänt. Men jag måste försöka bli en hel människa igen.

En reseberättelse från Manchester

Jag hade tänkt blogga om min och mammas resa till Manchester, men det går verkligen trögt med bloggandet just nu. Men så kom jag på att jag kan samordna mina små projekt. I PowerPoint-kursen jag gått har jag gjort ett fotoalbum från resan så jag lägger helt enkelt upp det här. Tyvärr går det lite för fort i den här versionen, det handlar om filformat och komprimerade filer och en massa annat jox som gör att jag inte kan lägga upp det precis som jag vill ha det. Men om du inte hinner läsa så går det att pausa och backa. Jag hoppas att jag ska få tid och energi att skriva mer om resan längre fram men jag lovar ingenting som jag inte säkert vet att jag kan hålla. Så detta får vara bättre än ingenting.

 

Hallå? Vad hände med bloggen?

Det har varit väldigt tyst här. Vad har hänt med bloggen och med mig?

Ja det blev ungefär som jag hade förutsett med den här bloggen. Jag startade den som ett led i min webbredaktörskurs och tänkte ge bloggandet ett nytt försök men var samtidigt medveten om att det nog skulle bli glest med inlägg när kursen väl var över. Och så blev det.

Under våren hade jag fullt upp med mina universitetskurser. (Kursen i Storytelling var bland det bästa jag någonsin gjort!) Då jag ägnade så mycket av min ”arbetstid” vid datorn varken ville eller orkade jag ägna mig åt bloggande på övrig tid. Inte för att det har saknats ämnen att blogga om. Oj, oj, oj så många gånger jag tänkt att detta skulle jag skriva ett inlägg om. Men att gå från tanke till handling kan vara väldigt besvärligt.

Utöver studierna har det också varit annat på agendan, såsom Ullaredsäventyr, körresa, konserter med mera. Så kom sommaren och då borde jag ju ha tid men hela tiden har det funnits annat som gått före. Först skulle jag ju döpa min yngsta lilla släkting – min äldsta brorsdotters första barn. Det var på midsommardagen. Efter det stannade jag och barnen kvar i Halland för helgen efter konfirmerades min ena brorsdotter. Dagen efter det hade ”Partybrudarna” samkväm på Gothia Towers. Trevligt trevligt!

Tillbaka till Östergötland ägnade jag mig åt en ny kurs som jag köpte när jag var lite uttråkad och rastlös i början av sommaren. Nu står Officepaketet på schemat och först ut är PowerPoint. Det är kul. Sedan har jag och mamma varit i Manchester och hälsat på en brorsdotter och hennes sambo. (Jag har fyra brorsdöttrar om nu någon undrar.) Och nu är vi här.

Det är min ambition att hålla den här bloggen uppdaterad men det händer hela tiden saker som har förtur. Just nu håller jag på med en del dokumentation av vissa tråkigheter – det måste göras och det blir bra när det är klart men det är trist under tiden. Och så läser jag mycket – den delen av bloggen uppdateras faktiskt. Det går alltid att följa vilka böcker jag för närvarande läser. Nu är skogen full av blåbär så jag borde verkligen ge mig ut och plocka. Dessutom försöker jag varje dag ta en powerwalk med något sommar- eller vinterprat i lurarna.

Jag ska dock försöka skriva några inlägg om Manchester för det var en underbar resa i en jättemysig stad. Så kika in här emellanåt. Plötsligt händer det.

Diabetesforum 2017

Så har tåget rullat ut från Stockholms central och jag är på väg hem från tre fantastiska och intensiva dagar. I onsdags besökte jag min vän Elisabet på Stockholms universitet och höll en föreläsning för blivande studie- och yrkesvägledare om hur det kan vara att arbeta när man har Aspergers syndrom. Jag tog hjälp av både Saga Norén och Jack Sparrow. Det var kul och jag vill absolut föreläsa igen – det här var bara en slags övningskörning. Men anledningen till Stockholmsbesöket var ju egentligen inte att föreläsa utan att utöva diabetesengagemang så efter ett synnerligen trivsamt restaurangbesök med mycket champagne, tog jag farväl av Elisabet och tog tunnelbanan från Östermalm till centrum där jag sammanstrålade med två av vännerna ur föräldrarådet. Det blev cava, skratt, skvaller och resultatlös flamingospaning.

Så kom torsdagen och då invigdes Diabetesforum 2017 med 960 deltagare från vården, patientorganisationer, läkemedelsföretag med mera. Inledningen på dessa två dagar blev minst sagt storslagen. För innan den första programpunkten hade Diabetesförbundets ordförande Fredrik Löndahl en riktig överraskning i bakfickan. Upp på scenen kom Anders Jensen, VD för MTG Sverige, och tillsammans presenterade de ett nytt, treårigt samarbete mellan MTG och Diabetesförbundet. MTG upplåter utrymme i sina kanaler för information från Diabetesförbundet, och man kommer också producera olika program om diabetes. Dessutom vill man satsa på en årlig diabetesgala med insamling till Diabetesfonden. Hela pressmeddelandet finns att läsa på Diabetesförbundets hemsida. Det här är jättestort och många har ju länge önskat en TV-sänd gala, men för egen del tror jag minst lika mycket på att vi nu under lång tid, kontinuerligt kommer att få ut information om diabetessjukdomar. För med mer kunskap i samhället kommer vi både få ett bättre bemötande gentemot diabetiker och få människor att förstå hur viktigt det är att stödja forskningen. Extra bra var det att Anders Jensen tryckte på hur viktigt det är att vi jobbar tillsammans, att vi inte skapar barriärer mellan olika typer av diabetessjukdomar. Tillsammans är vi många och starka. Då han själv är diabetesförälder vet han också vad han talar om och det bådar verkligen gott.

Anders Jensen och Fredrik Löndahl.

Vad kan överträffa detta? Ja inte mycket. Men är det någon som kan åtminstone matcha en sån nyhet, så är det väl sir Michael Hirst, som jag hörde första gången på förbundets riksstämma häromåret. Redan då blev jag helt såld, och nu fick jag återigen lyssna på honom. Denne skotte och före detta parlamentsledamot är även han diabetesförälder och har också varit ordförande för internationella diabetesförbundet. Han har ett stort engagemang och är verkligen en inspirerande talare. Den här gången fick vi höra berättelsen om hur han fick Margaret Thatcher att öppna plånboken för att ge britterna bättre diabeteshjälpmedel.

Sedan löpte dagarna på med olika föreläsningar både gemensamma för alla deltagare och i olika valbara ”spår”. Mellan varven var det mingel bland utställarna som visade pumpar, nålar, blodsockermätare och annat och jag tänkte på hur mycket som hänt bara på de fyra år som gått sedan jag var på förra Diabetesforum för fyra år sedan. Oj oj oj! Och mycket mer är på gång.

Jag var på ett ”spår” som handlade om barn, familj och skola där bland annat resultaten från den stora undersökningen Diabetes i skolan presenterades. Ett annat spår handlade om diabetesvård för ungdomar som blir omhändertagna genom LVU och vård för äldre i hemtjänst och på äldreboende. Superviktigt!

Efter det ordinarie programmet hade vi i föräldrarådet ett möte med barndiabetesläkarna Stefan Särnblad och Ragnar Hanås som arbetar med det nya vårdprogrammet för barn och ungdomar med diabetes. Vi fick samtala om de olika texterna och komma med synpunkter ur ett föräldra- och patientperspektiv. Det är sånt som verkligen är så meningsfullt, att vi känner att vi får vara med och påverka och göra skillnad. Idag var det en föreläsning om det nya vårdprogrammet som jag inte var på själv men mina föräldrarådsvänner berättade att det lyftes fram att vi är med i processen med programmet. Så visst är det viktigt med vårt arbete!

På kvällen igår avstod vi den stora banketten som säkert var högtidlig och magnifik men vi gick på vanlig restaurang istället.

Idag började dagen med föreläsningar om kostrekommendationer innan det blev valbara föreläsningar igen. Då valde jag att gå på föreläsningar om ätstörningar och unga med övervikt som var väldigt bra. Efter det valde jag att lyssna på två föreläsningar om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och kognitivt stöd i diabetesvården. Arbetsterapeuten som pratade om kognitivt stöd var så superproffsig och på något sätt knöt det ju ihop hela min stockholmsvistelse. För som hon sa, kognitivt stöd har inga biverkningar – det kan man ge till alla oavsett om de har NPF eller inte. Dessutom påpekade hon att det inte bara är barn och ungdomar som kan ha NPF utan även föräldrarna. Det tackade jag henne särskilt för efteråt.

Efter lunch blev det ett avslutande pass med föreläsning och paneldebatt där Anne Lundberg var  moderator. Först talade Peter Jihde om sin diabetesresa och sitt engagemang och han kan verkligen konsten att åskådliggöra hur oerhört komplext det är att leva med diabetes. Han knöt också ihop dagarna genom att trycka på samma saker som Anders Jensen gjort nämligen att vi måste arbeta tillsammans för att göra livet lättare för alla som har diabetes. Innan föreläsningen pratade jag lite med Jihde och nämnde att jag särskilt uppskattade den teori som både han och hans fru driver i boken Jihdes diabetes och som jag bloggade om i vintras, för jag tror att det är en viktig tes.

Robin Bryntesson och Peter Jihde.

Så blev det en paneldebatt med representanter från riksdagen, Socialstyrelsen, TLV m fl och det blev precis sådär som det alltid blir. Alla presenterar sig först genom att säga ”jag tycker det är JÄTTEVIKTIGT med bra diabetesvård och patienterna har rätt till den BÄSTA vården och den ska vara JÄMLIK i hela landet” och sedan när själva debatten börjar så säger alla ”ja men det här kan inte VI göra något åt för det ligger inte på VÅRT bord, det är de ANDRA som styr med sina beslut.” Så vad kommer ut av detta? Knappast särskilt mycket. Men en rolig sak var att Ragnar Hanås ställde en fråga, som bland annat vi i föräldrarådet har drivit, nämligen att det behövs en nationell dygnet runt-öppen jourtelefon som bemannas av diabetesläkare eller diabetessköterskor. ”Vem kan ordna det?” frågade Hanås. ”Ja, det kan väl vi”, sa representanten från regeringen. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Så hur ska jag sammanfatta dagarna? Mycket hopp, mycket glädje och en viss uppgivenhet är nog en rätt bra beskrivning. För trots att det är extremt trögt att påverka våra politiker, och trots att många envisas med att ställa de olika patientgrupperna mot varandra, så är det ändå större, starkare och viktigare att det går framåt. Vi får bättre hjälpmedel, bättre vård och nu också större genomslagskraft och synlighet i media med hjälp av personer som har möjlighet att på olika sätt föra vår talan.

På Diabetesförbundets hemsida kan du se olika filmer från dagarna.

 

 

Att erövra ny kunskap och lära sig främmande språk

Skryter om kunskap

Jag vet att jag tjatar om kunskap, ny kunskap. Om jag av någon märklig anledning skulle börja lära mig sticka skulle jag nog trötta ut mina vänner och läsare med uppdateringar om varje nytt litet framsteg. Jag skulle lägga ut bilder på inte särskilt avancerade eller snygga alster, jag skulle tjohoooa när jag lyckats med något jag försökt länge utan att få rätt.

Nu håller jag inte på med stickning. Det gav jag upp redan på mellanstadiet. Idag vet jag att det till viss del handlar om bristande finmotorik men det är en annan historia. Ingen måste kunna sticka. Det går alldeles utmärkt att leva ett helt liv utan att behärska den konsten. Tyvärr ingår det fortfarande i läroplanen vilket innebär att min son som inte heller får till det med stickor och garn, riskerar att bli underkänd i slöjd. Tigermamman kommer att ryta i om den saken framöver.

Jag knäcker koden

Men som sagt, det är inte stickning jag ägnar mig åt, utan en helt annan kunskap. Nämligen den att skapa webbsidor. Och det är så himla häftigt! För ett halvår sedan visste jag absolut ingenting om html-kod och taggar och validering. Nu kan jag massor! Den förra uppgiften vi hade var att skriva css-koden till färdiga html-sidor alltså att skriva kod för designen, utseendet på sidor. Nu har vi levlat upp och ska bygga en webbplats från början – både innehåll och design. Alla texter skriver vi också och nu har jag börjat lägga in dem i html-dokument där jag långsamt arbetar mig framåt och lägger in rätt taggar. Jag testar också min uppmärkning genom att samköra med css-koden. Och det funkar! Jag kan! Det är en sån himla skön känsla att behärska något helt nytt. Visserligen blir det inte alltid som jag tänkt mig, jag får ofta testa många olika varianter innan jag får det som jag vill ha det men nu i eftermiddag har jag också märkt att mer och mer blir rätt från början.

Två nycklar ligger på ett bord - nycklar till kunskap

Hitta rätt ambitionsnivå

Det ska också tilläggas att jag arbetar inom ramarna för vad jag kan, jag anpassar designen utifrån de koder jag hittills behärskar istället för att försöka uppnå något jag inte alls vet hur jag gör. Men än så länge är jag bara i början av arbetet med webbplatsen. När grunderna är klara kan jag ta ut svängarna lite mer efterhand. Jag har också bestämt mig för att ambitionen ska vara ”good enough”. Det här ska inte bli världens bästa och snyggaste webbplats. Den ska vara tillräckligt bra. Den ska vara tydlig, lättnavigerad och konsekvent. Det räcker för mig att få godkänt på kursen – jag behöver ingen guldstjärna.

Beroendeframkallande kunskap

Nu finns det bara ett problem. Jag vill så gärna praktisera min kunskap och fortsätta mina erövringar att jag glömmer både tid och rum. Eller snarare, jag glömmer alla andra plikter, jag glömmer att jag och familjen ska ha mat och att det kanske finns annat att göra än att sitta vid datorn. Men det är ju så galet kul. Och det är så många andra dagar då jag inte får något alls gjort av studierna. Så är det ju att leva med Aspergers syndrom. Energinivåerna är väldigt ojämna. Då gäller det att passa på när man har flow!

Examen för webbredaktör – videoredigering

Webbredaktör – examensdags

Det sista momentet i Distansskolans kurs Webbredaktör handlade om videoredigering. Det var roligt att se hur enkelt man kan arbeta med film i Photoshop om man bara ska göra korta filmer exempelvis till Facebook.

Jag har varit lite angelägen att avsluta kursen snabbt för att kunna fokusera helt på universitetsstudierna. Därför fick jag arbeta med vad jag har, och det var i det här fallet en ganska dålig film från Instagram. Men momenten är ju ändå desamma. Jag klippte, lade till musik, text, ett par stillbilder och gjorde övergångar. Det blev en liten film som visar hur vi bodde på Servatur Puerto Azul i Puerto Rico. Ett jättebra hotell som jag absolut kan tänka mig att återvända till.

Kort sammanfattning av kursen

I höstas gick jag kursen TrycksaksproduktionDistansskolan. Den innehåller grunderna i Adobes program Photoshop, In Design och Illustrator. Efter det var jag sugen på mer kunskap och anmälde mig till kursen Webbredaktör. Jag kan rekommendera båda kurserna som ger en bred grund att bygga vidare på. Man får prova på lite av varje och kan sedan se vad man vill lära sig mer om. Webbredaktörskursen har innehållit en hel del teori om internet, om hur man bygger upp bra hemsidor, hur man skriver för att fånga läsaren men också för att hamna högre i sökmotorerna. Rent praktiskt har det handlat mycket om att bygga upp en WordPress-sida och lära sig grundläggande funktioner i det verktyget. De sista momenten har handlat om animationer och så slutligen videoredigering.

Kod på dataskärm, ett språk för en webbredaktör

En webbredaktör behöver ha åtminstone lite kunskap om HTML-kod och en liten del av kursen tog upp grunderna i detta mystiska språk.

Det bästa med kursen är att man kan göra övningarna och uppgifterna utifrån sina egna behov och förutsättningar. Har man ett litet företag kan man använda kursen till att bygga upp en webbplats för företaget och tillämpa de olika kursmomenten i sitt eget sammanhang. För mig som (ännu inte) har något företag har det i stället handlat om att bygga upp en blogg, och då har vissa moment känts mindre relevanta men man får försöka översätta det till sin egen kontext.

Jag är supernöjd med den här kursen och har lärt mig massor som jag dels har nytta av i mina andra studier och som jag absolut tror att jag kommer ha användning av i framtiden. Dessutom har jag lärt mig hur jag kan skriva bättre inlägg på bloggen och få fler att hitta hit.

Nya äventyr i kunskapsfabriken

 

De senaste dagarna har jag äntligen fått lite fart på studierna. Tänk vad mars, sol och ljus kan göra skillnad! Jag är klar med designen av webbplatsen om tigrar och har även skrivit rapporten så den är klar att skickas in, men den får ligga till sig några dagar till. Kanske kommer jag på något mer att fixa med.

Innan jag kastar mig över terminens sista och största uppgift så har jag bestämt mig för att avsluta webbredaktörskursen som jag läser vid sidan av. Den har vilat sedan jullovet och jag har bara några moment kvar. Därför har jag idag och igår kastat mig över Adobes program Animate. Oj oj oj vad kul! Fast så säger jag i och för sig  om alla nya program jag nosar på.

I alla fall så gjorde jag en liten ”annons” som jag hade tänkt lägga ut i det här inlägget men på grund av diverse inställningar så blev det inte helt bra. Istället har jag lagt det på en egen sida (som också blev jättekonstig men det orkar jag inte bråka med nu).

Så titta gärna på sidan Arbetsprov Adobe Animate där resultatet av de senaste två dagarnas möda kan beskådas.