Lilla Facebook-skolan: Att följa och sluta följa en diskussion

Du har skrivit en fråga på Facebook, antingen på din egen sida eller i en grupp. När du några timmar senare ser i aviseringarna att du fått en massa kommentarer blir du glad – nu ska du få svar. Men istället för lösningar på ett problem ser kommentarsfältet ut så här:

– Följer
– Följer – jag undrar samma sak.
– …
– Följer också.
– Följer.

Har du varit med om samma sak? Eller är du en av de som skriver ”Följer” i en tråd där du inte vill delta men vill veta vad andra svarar. Snälla – sluta med det! Det är galet irriterande både för TS (trådstartaren) och för alla som skriver kommentarer med innehåll utöver att meddela att de följer ämnet.

Många tror att man måste skriva en kommentar själv för att få aviseringar om att det kommit nya kommentarer men det finns betydligt bättre sätt. Exakt hur man gör eller hur det ser ut kan variera lite beroende på vilken enhet du använder. Om du sitter vid datorn eller mobilen, och vilken mobil du har. Men på ett ungefär går det till så här.

Längst upp till höger i Facebook-inlägget finns det tre prickar (tidigare en liten pil). Håll markören över dem och klicka och välj sedan ”Slå på aviseringar för det här inlägget”. Vips kommer du nu att få en avisering när någon skriver en kommentar och du kan följa diskussionen även om du inte tycker att du själv har något att tillföra. För ärligt talat är det rätt tröttsamt med långa trådar där människor upprepar vad som redan sagts.

Vill du sedan stänga av aviseringarna för att du inte längre är intresserad av diskussionen, eller att det helt enkelt blir för mycket så kan du göra på samma sätt fast i stället välja ”Stäng av aviseringar för det här inlägget”. Detta kan du också göra i listan med aviseringar. Håll markören över en avisering så dyker de tre prickarna upp till höger. I mobilen kan man hålla kvar fingret en stund på den aktuella aviseringen så kommer det upp en lista med olika alternativ där man också kan välja att stänga av aviseringar. Du kommer att fortsätta få aviseringar om svar på dina egna kommentarer.

Om du har kommenterat ett inlägg på en Facebook-sida (alltså inte en grupp eller en annan persons ”vägg”) så rekommenderar jag att slå på aviseringar för inlägget om du vill fortsätta följa diskussionen. Ofta får man nämligen inte automatiskt aviseringar om ytterligare kommentarer där utan enbart om någon svarar på min egen kommentar.

I ett annat inlägg ska jag skriva mer om hur Facebook-användningen kan bli mer effektiv genom att slå på eller slå av olika aviseringar.

Om Lilla Facebook-skolan: I ett antal inlägg kommer jag att beskriva lite olika tips och knep som inte alla känner till. Jag gör inga som helst anspråk på att kallas expert på området, men de saker jag skriver om här är sådant som jag märkt att många inte känner till och som flera blivit glada över att jag upplyst om. 

En Borg faller men vågar vi se problemet?

Vad hände på festen i skärgården? Ja vi vet inte så mycket säkert mer än att Anders Borg blev full och betedde sig väldigt illa. Det var idiotiskt att yra om att han var pressad och andra dåliga ursäkter. Han har agerat jäkligt korkat och det får han ta konsekvenserna av. Högst troligt har han ett inte jättesunt förhållande till alkohol men han har goda möjligheter att få hjälp med det. Jag önskar att han ska få gå vidare och ta tag i sina problem. Gör han det bra kan han faktiskt bli en förebild för andra i det. Jag hoppas att han och hans familj inte ska behöva utstå hån och påminnelser om detta för all framtid så som det ofta blir när en känd person gjort bort sig. Men framför allt hoppas jag att vi tar tag i de värderingar som gör att en människa beter sig på det här sättet.

För Anders Borg är ju en ganska vanlig kille. Han är inte vad som ibland kallas white trash. Han är inte heller från mellanöstern. Dessa två grupper får oftast skulden när den här typen av händelser inträffar. Han är en välutbildad helyllesvensk, typ. Och ändå spårar han ur så här. Jag skriver inte detta för att ursäkta eller släta över det han gjorde på den där festen. Men fokus ska inte ligga på Anders Borg. Fokus ska ligga på att det finns ett samhälle som matar oss med de värderingar han gav uttryck för. Jag skrev igår på Facebook att det vi säger och gör på fyllan inte uppstår i ett vakuum. Med det menar jag inte att alkohol är ett sanningsserum som blottlägger våra innersta värderingar. Det kan vara så, men det kan också vara så att det vi säger och gör på fyllan är sådant som vi är impregnerade med av vår omgivning.

Jag läser dagligen på Facebook hur män och kvinnor i alla åldrar och med alla möjliga sorters bakgrund kallar andra människor för hora, bög, fitta, rövknullare och liknande. Jag läser hur man tycker namngivna personer ska våldtas, skjutas, få halsen avskuren eller bara behöver rejält med kuk. Ibland skrivs detta under mer eller anonyma profiler men skrämmande ofta helt öppet. Människor som däremellan lägger upp bilder på barnbarn, rosévin, sin nya bil eller grannens katt. Och ja, det finns kvinnor som uttrycker sig så, men väldigt ofta är det män. Män som när argumenten inte räcker till (och de brukar inte räcka särskilt långt) går över på sexualiserat språk och hot om sexualiserat våld. Detta riktas mot kvinnor och mot andra män som inte når upp till avsändarnas krav på manlighet enligt deras oerhört snäva normsystem.

Men Facebook är inte en isolerad parallell värld. Det här är integrerat i vårt samhälle. Språkbruket och värderingarna existerar även hemma i soffan framför TV:n och på krogen. Och det är det som gör att en människa kan spåra ur som Anders Borg. Tänker jag. Och det är det som gör att vi inte ska fokusera på honom utan på dessa värderingar. För så länge vi hela tiden möter de värderingarna så kommer någon att i nyktert eller berusat tillstånd totalt misslyckas med att ställa in frekvensen för sitt eget agerande och gå över alla accepterade gränser.

En reseberättelse från Manchester

Jag hade tänkt blogga om min och mammas resa till Manchester, men det går verkligen trögt med bloggandet just nu. Men så kom jag på att jag kan samordna mina små projekt. I PowerPoint-kursen jag gått har jag gjort ett fotoalbum från resan så jag lägger helt enkelt upp det här. Tyvärr går det lite för fort i den här versionen, det handlar om filformat och komprimerade filer och en massa annat jox som gör att jag inte kan lägga upp det precis som jag vill ha det. Men om du inte hinner läsa så går det att pausa och backa. Jag hoppas att jag ska få tid och energi att skriva mer om resan längre fram men jag lovar ingenting som jag inte säkert vet att jag kan hålla. Så detta får vara bättre än ingenting.

 

Hallå? Vad hände med bloggen?

Det har varit väldigt tyst här. Vad har hänt med bloggen och med mig?

Ja det blev ungefär som jag hade förutsett med den här bloggen. Jag startade den som ett led i min webbredaktörskurs och tänkte ge bloggandet ett nytt försök men var samtidigt medveten om att det nog skulle bli glest med inlägg när kursen väl var över. Och så blev det.

Under våren hade jag fullt upp med mina universitetskurser. (Kursen i Storytelling var bland det bästa jag någonsin gjort!) Då jag ägnade så mycket av min ”arbetstid” vid datorn varken ville eller orkade jag ägna mig åt bloggande på övrig tid. Inte för att det har saknats ämnen att blogga om. Oj, oj, oj så många gånger jag tänkt att detta skulle jag skriva ett inlägg om. Men att gå från tanke till handling kan vara väldigt besvärligt.

Utöver studierna har det också varit annat på agendan, såsom Ullaredsäventyr, körresa, konserter med mera. Så kom sommaren och då borde jag ju ha tid men hela tiden har det funnits annat som gått före. Först skulle jag ju döpa min yngsta lilla släkting – min äldsta brorsdotters första barn. Det var på midsommardagen. Efter det stannade jag och barnen kvar i Halland för helgen efter konfirmerades min ena brorsdotter. Dagen efter det hade ”Partybrudarna” samkväm på Gothia Towers. Trevligt trevligt!

Tillbaka till Östergötland ägnade jag mig åt en ny kurs som jag köpte när jag var lite uttråkad och rastlös i början av sommaren. Nu står Officepaketet på schemat och först ut är PowerPoint. Det är kul. Sedan har jag och mamma varit i Manchester och hälsat på en brorsdotter och hennes sambo. (Jag har fyra brorsdöttrar om nu någon undrar.) Och nu är vi här.

Det är min ambition att hålla den här bloggen uppdaterad men det händer hela tiden saker som har förtur. Just nu håller jag på med en del dokumentation av vissa tråkigheter – det måste göras och det blir bra när det är klart men det är trist under tiden. Och så läser jag mycket – den delen av bloggen uppdateras faktiskt. Det går alltid att följa vilka böcker jag för närvarande läser. Nu är skogen full av blåbär så jag borde verkligen ge mig ut och plocka. Dessutom försöker jag varje dag ta en powerwalk med något sommar- eller vinterprat i lurarna.

Jag ska dock försöka skriva några inlägg om Manchester för det var en underbar resa i en jättemysig stad. Så kika in här emellanåt. Plötsligt händer det.

Stolt mor till miljöaktivist

Det är en enorm kick man får av att känna att man är med och påverkar och gör skillnad. Det är väl en av förklaringarna till mitt diabetesengagemang och där har det verkligen hänt massor sedan jag kom med i föräldrarådet för fyra år sedan. Men alldeles oavsett om man får en kick av det eller inte så är det något jag vill förmedla till mina barn – att alla har möjlighet att påverka, förändra och förbättra världen oftast i det lilla men ibland också i det stora. Och även om det inte blir en förändring åt det håll vi önskar så är det viktigt för självkänslan att veta att man ändå har gjort sin röst hörd.

Min nioåring gillar att läsa på mjölkpaketen. Vilken folkbildningsinsats Arla gör med sina baksidor! Veckan innan påsklovet läste han om en kille som hade satt upp skyltar i skolmatsalen för att minska matsvinnet. ”Mamma, när vi har druckit upp mjölken vill jag ta med det här paketet och visa för Gunilla (hans lärare, min anm.) så kanske vi kan göra det på skolan.” Javisst, sa jag och var glad både över hans tilltro till förmågan att påverka och hans intresse av att vara klimatsmart. När påsklovet var slut fick han därför med sig den urklippta baksidan från mjölkpaketet (istället för hela paketet) och sedan glömde jag bort alltihop.

Igår när jag kom hem från Stockholm kom han och strålade av både stolthet och glädje och berättade att det nu satt likadana skyltar i matsalen som han hade läst om, för hans lärare tyckte att det var ett bra förslag och tog det vidare.

Allt som kan bidra till att vi minskar matsvinnet och allt vi kan göra för att värna om vårt jordklot är goda nyheter, men bäst av allt är pedagoger som tar emot barnens idéer och hjälper till att förverkliga dem. Det formar samhällsmedborgare som vill vara med och ta ansvar och påverka utvecklingen också i framtiden.

Diabetesforum 2017

Så har tåget rullat ut från Stockholms central och jag är på väg hem från tre fantastiska och intensiva dagar. I onsdags besökte jag min vän Elisabet på Stockholms universitet och höll en föreläsning för blivande studie- och yrkesvägledare om hur det kan vara att arbeta när man har Aspergers syndrom. Jag tog hjälp av både Saga Norén och Jack Sparrow. Det var kul och jag vill absolut föreläsa igen – det här var bara en slags övningskörning. Men anledningen till Stockholmsbesöket var ju egentligen inte att föreläsa utan att utöva diabetesengagemang så efter ett synnerligen trivsamt restaurangbesök med mycket champagne, tog jag farväl av Elisabet och tog tunnelbanan från Östermalm till centrum där jag sammanstrålade med två av vännerna ur föräldrarådet. Det blev cava, skratt, skvaller och resultatlös flamingospaning.

Så kom torsdagen och då invigdes Diabetesforum 2017 med 960 deltagare från vården, patientorganisationer, läkemedelsföretag med mera. Inledningen på dessa två dagar blev minst sagt storslagen. För innan den första programpunkten hade Diabetesförbundets ordförande Fredrik Löndahl en riktig överraskning i bakfickan. Upp på scenen kom Anders Jensen, VD för MTG Sverige, och tillsammans presenterade de ett nytt, treårigt samarbete mellan MTG och Diabetesförbundet. MTG upplåter utrymme i sina kanaler för information från Diabetesförbundet, och man kommer också producera olika program om diabetes. Dessutom vill man satsa på en årlig diabetesgala med insamling till Diabetesfonden. Hela pressmeddelandet finns att läsa på Diabetesförbundets hemsida. Det här är jättestort och många har ju länge önskat en TV-sänd gala, men för egen del tror jag minst lika mycket på att vi nu under lång tid, kontinuerligt kommer att få ut information om diabetessjukdomar. För med mer kunskap i samhället kommer vi både få ett bättre bemötande gentemot diabetiker och få människor att förstå hur viktigt det är att stödja forskningen. Extra bra var det att Anders Jensen tryckte på hur viktigt det är att vi jobbar tillsammans, att vi inte skapar barriärer mellan olika typer av diabetessjukdomar. Tillsammans är vi många och starka. Då han själv är diabetesförälder vet han också vad han talar om och det bådar verkligen gott.

Anders Jensen och Fredrik Löndahl.

Vad kan överträffa detta? Ja inte mycket. Men är det någon som kan åtminstone matcha en sån nyhet, så är det väl sir Michael Hirst, som jag hörde första gången på förbundets riksstämma häromåret. Redan då blev jag helt såld, och nu fick jag återigen lyssna på honom. Denne skotte och före detta parlamentsledamot är även han diabetesförälder och har också varit ordförande för internationella diabetesförbundet. Han har ett stort engagemang och är verkligen en inspirerande talare. Den här gången fick vi höra berättelsen om hur han fick Margaret Thatcher att öppna plånboken för att ge britterna bättre diabeteshjälpmedel.

Sedan löpte dagarna på med olika föreläsningar både gemensamma för alla deltagare och i olika valbara ”spår”. Mellan varven var det mingel bland utställarna som visade pumpar, nålar, blodsockermätare och annat och jag tänkte på hur mycket som hänt bara på de fyra år som gått sedan jag var på förra Diabetesforum för fyra år sedan. Oj oj oj! Och mycket mer är på gång.

Jag var på ett ”spår” som handlade om barn, familj och skola där bland annat resultaten från den stora undersökningen Diabetes i skolan presenterades. Ett annat spår handlade om diabetesvård för ungdomar som blir omhändertagna genom LVU och vård för äldre i hemtjänst och på äldreboende. Superviktigt!

Efter det ordinarie programmet hade vi i föräldrarådet ett möte med barndiabetesläkarna Stefan Särnblad och Ragnar Hanås som arbetar med det nya vårdprogrammet för barn och ungdomar med diabetes. Vi fick samtala om de olika texterna och komma med synpunkter ur ett föräldra- och patientperspektiv. Det är sånt som verkligen är så meningsfullt, att vi känner att vi får vara med och påverka och göra skillnad. Idag var det en föreläsning om det nya vårdprogrammet som jag inte var på själv men mina föräldrarådsvänner berättade att det lyftes fram att vi är med i processen med programmet. Så visst är det viktigt med vårt arbete!

På kvällen igår avstod vi den stora banketten som säkert var högtidlig och magnifik men vi gick på vanlig restaurang istället.

Idag började dagen med föreläsningar om kostrekommendationer innan det blev valbara föreläsningar igen. Då valde jag att gå på föreläsningar om ätstörningar och unga med övervikt som var väldigt bra. Efter det valde jag att lyssna på två föreläsningar om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och kognitivt stöd i diabetesvården. Arbetsterapeuten som pratade om kognitivt stöd var så superproffsig och på något sätt knöt det ju ihop hela min stockholmsvistelse. För som hon sa, kognitivt stöd har inga biverkningar – det kan man ge till alla oavsett om de har NPF eller inte. Dessutom påpekade hon att det inte bara är barn och ungdomar som kan ha NPF utan även föräldrarna. Det tackade jag henne särskilt för efteråt.

Efter lunch blev det ett avslutande pass med föreläsning och paneldebatt där Anne Lundberg var  moderator. Först talade Peter Jihde om sin diabetesresa och sitt engagemang och han kan verkligen konsten att åskådliggöra hur oerhört komplext det är att leva med diabetes. Han knöt också ihop dagarna genom att trycka på samma saker som Anders Jensen gjort nämligen att vi måste arbeta tillsammans för att göra livet lättare för alla som har diabetes. Innan föreläsningen pratade jag lite med Jihde och nämnde att jag särskilt uppskattade den teori som både han och hans fru driver i boken Jihdes diabetes och som jag bloggade om i vintras, för jag tror att det är en viktig tes.

Robin Bryntesson och Peter Jihde.

Så blev det en paneldebatt med representanter från riksdagen, Socialstyrelsen, TLV m fl och det blev precis sådär som det alltid blir. Alla presenterar sig först genom att säga ”jag tycker det är JÄTTEVIKTIGT med bra diabetesvård och patienterna har rätt till den BÄSTA vården och den ska vara JÄMLIK i hela landet” och sedan när själva debatten börjar så säger alla ”ja men det här kan inte VI göra något åt för det ligger inte på VÅRT bord, det är de ANDRA som styr med sina beslut.” Så vad kommer ut av detta? Knappast särskilt mycket. Men en rolig sak var att Ragnar Hanås ställde en fråga, som bland annat vi i föräldrarådet har drivit, nämligen att det behövs en nationell dygnet runt-öppen jourtelefon som bemannas av diabetesläkare eller diabetessköterskor. ”Vem kan ordna det?” frågade Hanås. ”Ja, det kan väl vi”, sa representanten från regeringen. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Så hur ska jag sammanfatta dagarna? Mycket hopp, mycket glädje och en viss uppgivenhet är nog en rätt bra beskrivning. För trots att det är extremt trögt att påverka våra politiker, och trots att många envisas med att ställa de olika patientgrupperna mot varandra, så är det ändå större, starkare och viktigare att det går framåt. Vi får bättre hjälpmedel, bättre vård och nu också större genomslagskraft och synlighet i media med hjälp av personer som har möjlighet att på olika sätt föra vår talan.

På Diabetesförbundets hemsida kan du se olika filmer från dagarna.

 

 

Bortom blomsterhav och ljusmanifestationer

Det finns så oerhört mycket att skriva om terrordådet i Stockholm i fredags. Så många vinklingar. Vi kan diskutera vad som låg bakom dådet och hur det blev möjligt. Eller så kan vi diskutera polisinsatsen. Eller medmänniskorna som hjälpte de skadade på plats innan räddningsfordon kom fram. Eller så kan vi prata om de ”medmänniskor” som istället för att hjälpa skadade eller täcka över kropparna efter de människor vars liv omedelbart flydde, valde att att fotografera och lägga ut bilderna på nätet. Vi kan också tala om mediernas roll, hur mycket och vad som rapporterades. Och vi kan naturligtvis prata om offren, de sörjande, de drabbade – men också alla manifestationer som hållits efteråt. Allt detta kan vi prata om i olika forum och med olika infallsvinklar.

Jag vill tala om det som inte syns på torgen bland blommor och ljus. Det som inte sägs från scener och ledarsidor. Jag vill tala om hatet. Det hat som var så enormt redan innan fredagen den 7april 2017 kl 14.53. Hatet mot invandrare och flyktingar och i synnerhet muslimer. Men också hatet mot våra politiker och tjänstemän, och hatet mot alla människor som vill hjälpa medmänniskor på flykt och underlätta integrationen. Allt det där hatet, som jag inte trodde kunde bli större, det blev med ens så enormt mycket större, starkare och vidrigare. Jag vill lyfta fram ett exempel på detta där det vedervärdiga hatet spränger alla gränser för anständighet, vett och sans.

I samband med händelserna vid Åhléns så rapporterades det om skottlossning på olika håll i Stockholm. Enligt polisen är detta obekräftade uppgifter men självklart skapade det en oro och anledning för polisen att kontrollera saken. Fridhemsplan var en av de platser där det skulle ha förekommit skottlossning så både polis och media kom dit.

Jag har dolt barnets ansikte och även personerna i bakgrunden, då identiteten inte är intressant för sammanhanget.

När reportern filmas kan TV-tittarna se en kille på cirka 10-11 år som står bakom och flinar och gör tummen upp. Ett högst ordinärt beteende för ett barn som ser sin chans att komma med i TV. Barnet är sannolikt på väg hem från skolan och har sannolikt ingen aning om vad som hänt i staden, eller omfattningen och betydelsen av det. Det hör till saken att barnet är mörkhårigt, men inte mörkhyat, och en kvalificerad gissning är att minst en av hans föräldrar är utlandsfödd men det kan vi inte veta av vad vi ser. Och vi kan absolut inte veta något om vilken religion han och hans föräldrar eventuellt bekänner sig till. Inget av detta spelar dock någon roll för de islamfientliga rasisterna. Att deras egna barn troligen skulle betett sig likadant i samma situation är inget de reflekterar över. Allt de ser på den här bilden är en muslim och terrorist. Det är helt befängt. Hatstormen mot detta barn finner inga gränser. Och det levereras ogenerat från män och kvinnor i alla åldrar och oftast från alldeles vanliga facebook-konton. Jag har här klippt ut några av kommentarerna, helt autentiska med särskrivningar och allt,  i ett av de många inlägg som gjordes med den här bilden. Detta är alltså bara en del av allt man skriver om ett barn man inte vet någonting om:

  • Det ligger i generna på dom
  • Satan är där??
  • Ett svin
  • Vilken jävla musse unge! ?
  •  Grip apungen omedelbart.
  • Jävla flinande apunge, far åt helvete…
  •  Kackerlacka
  •  Muzzlimsvinen skrattar?
  • Ett blockmongo
  • Fy fan! När nån gör tummen upp efter en sån här sak så ska man bryta bägge tummarna ????
  • Det där med att hugga händerna av folk känns kanske inte så dumt när man ser en sån horunge.
  •  … eller bryta nacken till!
  •  Bryt av fingrarna med tång
  • Är det någon som hade förväntat sig nåt annat från en svartskalle
  •  Plocka den fan
  •  Äckelunge!
  •  Jävla hor musse unge
  •  Men vad I helvete! ?
  •  Smutsiga horunge.
  •  Litet jävla as!!??
  • Satans äckelunge?
  • Typiskt afghaner
  • Mussarna är väl glada nu?
  • JÄVLA INVÄLLARE.
  • neandertalare!
  •  DITT LILLA SVIN INGEN GRISMUSLIM GÅR SÄKER LÄNGRE I SVERIGE…
  • Jävla snorunge???
  • Satans skäggbarn…Ut med skiten.
  • Den lilla svarta jäveln
  • SD 2018
  • Det är en ouppfostrad, förmodligen blivande terroristskitunge som borde förpassas ut med första bästa flyg härifrån!
  •  Det är hets mot folkgrupp ! Kan ingen anmäla fan skapet!
  • Han gör tumme upp barnet, han har nog fått lära sig hemifrån att de ska förgöra och döda svennar
  •  Ut med det svarta packet ur landet,
  • Bara slå han på käften
  • Jävla äckelunge!!!
  • skulle vilja slå in tänderna och bryta tummarna på den jävla pissluffaren
  • En fet örfil borde någon gett honom.
  •  Hjärntvättat jihadistkräk! ?
  • Dessa har de styrande släppt in i VÅRT LAND

Det ska nämnas att detta blev för mycket till och med för en del av medlemmarna i de aktuella rasistgrupperna. De protesterade och sa att det är ju bara ett barn, är ni inte riktigt kloka och så vidare. Då fick de veta att de var fittor som skulle hålla käft och annat i den stilen.

Det är fantastiskt med all kärlek och omsorg vi sett de senaste dagarna. Men vad ska vi göra för att få ett slut på näthatet? Den linje jag driver är att ingen kan ”omvända” okända människor. Däremot blir det betydligt mer kännbart när någon jag känner bevisar att påståendena jag sprider är fake news, eller uppmärksammar att jag delar inlägg i och från rasistiska grupper.  De här människorna som sitter och skriver avskyvärda saker är någons granne, farmor, dotter, arbetskamrat, tennistränare och så vidare. Det är dem vi måste rikta in oss på. Därför uppmanar jag alla att utsätta sig för den prövning det innebär att läsa på de rasistiska grupperna och sidorna då och då, för att se om någon du känner rör sig där. Och våga ta debatten med dem. Ifrågasätt, motbevisa, gör tydligt att det inte är acceptabelt. För vi kan faktiskt inte ha vuxna människor som sitter och dödshotar barn. Det är ett beteende som inte får plats i en civiliserad kultur.

 

Att erövra ny kunskap och lära sig främmande språk

Skryter om kunskap

Jag vet att jag tjatar om kunskap, ny kunskap. Om jag av någon märklig anledning skulle börja lära mig sticka skulle jag nog trötta ut mina vänner och läsare med uppdateringar om varje nytt litet framsteg. Jag skulle lägga ut bilder på inte särskilt avancerade eller snygga alster, jag skulle tjohoooa när jag lyckats med något jag försökt länge utan att få rätt.

Nu håller jag inte på med stickning. Det gav jag upp redan på mellanstadiet. Idag vet jag att det till viss del handlar om bristande finmotorik men det är en annan historia. Ingen måste kunna sticka. Det går alldeles utmärkt att leva ett helt liv utan att behärska den konsten. Tyvärr ingår det fortfarande i läroplanen vilket innebär att min son som inte heller får till det med stickor och garn, riskerar att bli underkänd i slöjd. Tigermamman kommer att ryta i om den saken framöver.

Jag knäcker koden

Men som sagt, det är inte stickning jag ägnar mig åt, utan en helt annan kunskap. Nämligen den att skapa webbsidor. Och det är så himla häftigt! För ett halvår sedan visste jag absolut ingenting om html-kod och taggar och validering. Nu kan jag massor! Den förra uppgiften vi hade var att skriva css-koden till färdiga html-sidor alltså att skriva kod för designen, utseendet på sidor. Nu har vi levlat upp och ska bygga en webbplats från början – både innehåll och design. Alla texter skriver vi också och nu har jag börjat lägga in dem i html-dokument där jag långsamt arbetar mig framåt och lägger in rätt taggar. Jag testar också min uppmärkning genom att samköra med css-koden. Och det funkar! Jag kan! Det är en sån himla skön känsla att behärska något helt nytt. Visserligen blir det inte alltid som jag tänkt mig, jag får ofta testa många olika varianter innan jag får det som jag vill ha det men nu i eftermiddag har jag också märkt att mer och mer blir rätt från början.

Två nycklar ligger på ett bord - nycklar till kunskap

Hitta rätt ambitionsnivå

Det ska också tilläggas att jag arbetar inom ramarna för vad jag kan, jag anpassar designen utifrån de koder jag hittills behärskar istället för att försöka uppnå något jag inte alls vet hur jag gör. Men än så länge är jag bara i början av arbetet med webbplatsen. När grunderna är klara kan jag ta ut svängarna lite mer efterhand. Jag har också bestämt mig för att ambitionen ska vara ”good enough”. Det här ska inte bli världens bästa och snyggaste webbplats. Den ska vara tillräckligt bra. Den ska vara tydlig, lättnavigerad och konsekvent. Det räcker för mig att få godkänt på kursen – jag behöver ingen guldstjärna.

Beroendeframkallande kunskap

Nu finns det bara ett problem. Jag vill så gärna praktisera min kunskap och fortsätta mina erövringar att jag glömmer både tid och rum. Eller snarare, jag glömmer alla andra plikter, jag glömmer att jag och familjen ska ha mat och att det kanske finns annat att göra än att sitta vid datorn. Men det är ju så galet kul. Och det är så många andra dagar då jag inte får något alls gjort av studierna. Så är det ju att leva med Aspergers syndrom. Energinivåerna är väldigt ojämna. Då gäller det att passa på när man har flow!

Examen för webbredaktör – videoredigering

Webbredaktör – examensdags

Det sista momentet i Distansskolans kurs Webbredaktör handlade om videoredigering. Det var roligt att se hur enkelt man kan arbeta med film i Photoshop om man bara ska göra korta filmer exempelvis till Facebook.

Jag har varit lite angelägen att avsluta kursen snabbt för att kunna fokusera helt på universitetsstudierna. Därför fick jag arbeta med vad jag har, och det var i det här fallet en ganska dålig film från Instagram. Men momenten är ju ändå desamma. Jag klippte, lade till musik, text, ett par stillbilder och gjorde övergångar. Det blev en liten film som visar hur vi bodde på Servatur Puerto Azul i Puerto Rico. Ett jättebra hotell som jag absolut kan tänka mig att återvända till.

Kort sammanfattning av kursen

I höstas gick jag kursen TrycksaksproduktionDistansskolan. Den innehåller grunderna i Adobes program Photoshop, In Design och Illustrator. Efter det var jag sugen på mer kunskap och anmälde mig till kursen Webbredaktör. Jag kan rekommendera båda kurserna som ger en bred grund att bygga vidare på. Man får prova på lite av varje och kan sedan se vad man vill lära sig mer om. Webbredaktörskursen har innehållit en hel del teori om internet, om hur man bygger upp bra hemsidor, hur man skriver för att fånga läsaren men också för att hamna högre i sökmotorerna. Rent praktiskt har det handlat mycket om att bygga upp en WordPress-sida och lära sig grundläggande funktioner i det verktyget. De sista momenten har handlat om animationer och så slutligen videoredigering.

Kod på dataskärm, ett språk för en webbredaktör

En webbredaktör behöver ha åtminstone lite kunskap om HTML-kod och en liten del av kursen tog upp grunderna i detta mystiska språk.

Det bästa med kursen är att man kan göra övningarna och uppgifterna utifrån sina egna behov och förutsättningar. Har man ett litet företag kan man använda kursen till att bygga upp en webbplats för företaget och tillämpa de olika kursmomenten i sitt eget sammanhang. För mig som (ännu inte) har något företag har det i stället handlat om att bygga upp en blogg, och då har vissa moment känts mindre relevanta men man får försöka översätta det till sin egen kontext.

Jag är supernöjd med den här kursen och har lärt mig massor som jag dels har nytta av i mina andra studier och som jag absolut tror att jag kommer ha användning av i framtiden. Dessutom har jag lärt mig hur jag kan skriva bättre inlägg på bloggen och få fler att hitta hit.

Nya äventyr i kunskapsfabriken

 

De senaste dagarna har jag äntligen fått lite fart på studierna. Tänk vad mars, sol och ljus kan göra skillnad! Jag är klar med designen av webbplatsen om tigrar och har även skrivit rapporten så den är klar att skickas in, men den får ligga till sig några dagar till. Kanske kommer jag på något mer att fixa med.

Innan jag kastar mig över terminens sista och största uppgift så har jag bestämt mig för att avsluta webbredaktörskursen som jag läser vid sidan av. Den har vilat sedan jullovet och jag har bara några moment kvar. Därför har jag idag och igår kastat mig över Adobes program Animate. Oj oj oj vad kul! Fast så säger jag i och för sig  om alla nya program jag nosar på.

I alla fall så gjorde jag en liten ”annons” som jag hade tänkt lägga ut i det här inlägget men på grund av diverse inställningar så blev det inte helt bra. Istället har jag lagt det på en egen sida (som också blev jättekonstig men det orkar jag inte bråka med nu).

Så titta gärna på sidan Arbetsprov Adobe Animate där resultatet av de senaste två dagarnas möda kan beskådas.