Psykisk ohälsa botas inte med valfläsk

”Man ska inte skämmas över psykisk ohälsa. Det är inte konstigare att ha ont i själen än att bryta benet.”
 
Så låter det ofta. Man vill få bort stigmat kring psykisk ohälsa. Gott så. Det är inte konstigt att må psykiskt dåligt ibland. Det är oftast helt sunda reaktioner på osunda förhållanden. Och ibland uppstår det utan någon som helst yttre påverkan. Så långt är det inte konstigare än ett benbrott. Men det som vore konstigt är om det plötsligt skulle ske en enorm ökning av antalet benbrott. Om en stor andel av alla barn, unga, vuxna och gamla var hindrade sin vardag pga smärtor, gips och kryckor. Om det bara smattrade av alla skenben och lårben och vadben som knäcktes. Det skulle verkligen vara konstigt. Inte så att det är något fel på den enskilda individen, utan på ett övergripande plan. Något måste vara fel om så många bryter benen hela tiden. Det skulle krävas mer resurser till vård och rehabilitering. Men man skulle också ta krafttag för att ta reda på varför det blev så många benbrott. Och man skulle göra allt för att förhindra att så många drabbades. För det skulle såklart vara mycket billigare och orsaka mindre lidande än att behandla när benbrottet redan är ett faktum.
 
Just nu kommer det dagliga utspel från de politiska partierna som vill överträffa varandra i sina satsningar mot psykisk ohälsa i allmänhet och psykisk ohälsa bland unga i synnerhet. Avicii-effekten är tydlig och valfläsket dryper av fett. Massor av miljoner ska satsas på elevhälsa, ungdomsmottagning, vårdcentraler, BUP och vuxenpsykiatri. Jättebra. Verkligen. Det behövs. Framför allt måste det till mer resurser till de första instanserna så att människor kan få hjälp innan de blir så sjuka att de behöver specialistvård. Satsar vi mer i primärvård och elevhälsa så skulle nog de resurser som redan finns i specialistvården räcka. 
 
Men lika viktigt är att jobba med orsakerna. Vi måste kartlägga VARFÖR barn och vuxna drabbas av psykisk ohälsa, så att vi kan förebygga det. För det skulle såklart vara mycket billigare och orsaka mindre lidande än att behandla när den psykiska ohälsan redan är ett faktum.
 
Tyvärr kommer detta bli jättesvårt. För det kräver samordnade insatser som går kors och tvärs och upp och ner i hela vårt samhälle. Och är det något svenska politiker, myndigheter och samhällsaktörer inte klarar av, så är det att samverka över gränserna, att slå på vidvinkelobjektivet, att se att målet är viktigare än vägen dit. Dessutom vill jag påstå att det inte alltid är brist på resurser som är problemet, utan hur man använder resurserna. Mycket skulle kunna vara bättre redan idag om man var mer effektiv och organiserade vården annorlunda. Jag har själv sett konsekvenserna av ett enormt slöseri med både min och vårdens tid, på grund av ineffektivitet. 
 
Så, jag är glad att man pratar om psykisk ohälsa. Verkligen. Men som vanligt är jag milt skeptisk. För det är så himla lätt att det stannar där. Men ingen har blivit frisk av att politiker med gråtmild stämma förkunnar att vi måste praaaata om psykisk ohälsa.

Vårtal

Med kort varsel erbjöd jag mig att hålla ett vårtal, då den ursprungliga talaren dragit sig ur. Min tidigare kyrkoherde sade alltid med skärpa att vårtal inte är en prästerlig uppgift, och de orden har jag burit som ett sigill vid mitt hjärta. Men nu gjorde jag det inte i tjänsten och då känns det lättare. Så varsågod – mitt vårtal anno 2018. 

De är ju bra märkliga de där mänskorna, med sina obegripliga traditioner. Det passar knappast här. Vad ska det ens vara bra för? Ja jag talar alltså om svenskarna som år efter år envisas med att gå ut en svinkall kväll i snålblåst och duggregn och fira våren. Vad är det som gör att vi inte bara stannar inne, tänder en brasa och letar upp en skvätt kvarglömd glögg?

Men den är alltså här nu. Våren! Det märks på reklambladen som vill få mig att köpa penséer, nya utemöbler, en större grill än grannen har, och vore det inte trevligt med en sådan där paviljong eller en badtunna? Innerst inne vet vi ju att hjortarna kommer äta upp penséerna och paviljongen kommer blåsa bort. Men vi vill så gärna. Vi har suttit inne och kurat i evigheter. Vi vill tro på sommaren. Efter en lång vinter känns den lika oändlig som den gjorde på sommarlovets första dag när vi var små. Och vi kan inte ens vänta till sommaren. Så vi går ut och hojtar glatt att våren är här så fort termometern stigit över nollan. Och vi glömmer på något sätt att våren inte är samma sak som sommar. Att våren ska ta oss från kylan till värmen. Att det är en vandring som varken är snabb eller spikrak. Det är ett steg fram och två steg bak. Men låt oss inte se våren enbart som en transportsträcka. Låt oss verkligen ta vara på den – med alla sina nycker och plötsliga infall. För våren har något viktigt att lära oss.

När snön har smält undan börjar jakten på vårens skatter. Vi letar i vägkanter och vid soliga husväggar. Där! De första snödropparna, ett par små tussilago, vintergäcken, scillan och plötsligt en dag har hela backen exploderat av vitsippor. Solen och värmen låter ett färgsprakande liv blomstra där det nyss var visset och dött och tomt. Och här tror jag vi kan lära oss något viktigt, något livsviktigt, av våren. Nämligen att vi själva kan komma med ljus och värme till andra människor och få dem att blomstra och leva upp. För vi är så många som ofta känner oss vissna, livlösa och tomma. Att då bli sedd och bemött med omtanke kan tina en djupfryst själ. En vänlig handling kan bli en ljusstrimma som letar sig in i mörkret. Det behövs så lite egentligen och om vi hjälps åt med det så kan hela vårt samhälle bli som en blomstrande äng med alla former och färger där den enskilda blomman blir så mycket mer när hon ingår i en större gemenskap. Så låt oss hjälpa varandra att blomma.

Och vi kan också lära oss något mer av vårblommorna. De vänder sig alltid mot ljuset. Och de sluter sig när mörkret kommer. Vi lever i en värld där det ofta blåser snåla vindar och mörka moln drar fram över himlen. Men det är viktigt att vi vänder oss mot ljuset och ser allt som faktiskt är bra, allt som fungerar, alla framsteg vi gör. Arbetslösheten sjunker, i många tidigare hårt utsatta områden har antalet våldsbrott och attacker mot blåljuspersonal minskat, färre svenskar dör av droger än tidigare… det finns massor av bra exempel på att det inte går åt skogen. Det betyder inte att vi ska blunda för de problem som finns, de ska tas på allvar, men istället för att ge upp får vi får hämta handlingskraft från det saker som går bra. Och vi ska vara försiktiga med vilka larmrapporter vi tar till oss för de är inte alltid sanna.

Kanske var det fler än jag som läste Corren förra lördagen om vikten av att ha framtidstro. Det finns väldigt många som vill göra gällande att det bara går utför med vårt eget land och hela världen. Vi kommer inte minst att få höra det i årets valrörelse. Men texten i Corren handlade om att det är enormt viktigt att vi fortsätter tro att världen blir bättre, att kommande generationer kommer få det bättre än vi. För när ett samhälle tappar den tron då blir det en grogrund för all slags extremism, religiös och politisk, höger och vänster. Och tror vi att det bara går utför så finns det inte heller någon motivation för oss själva att faktiskt göra vad vi kan för att forma en bättre värld. Hoppet och framtidstron är den bästa drivkraften för en god utveckling, i stort och smått. Därför ska vi som blommorna vända oss mot ljuset så att vi får livskraft att dela med oss av.

Det är det vi gör, nu när vi står här och huttrar. Vi vänder oss mot ljuset, vi förenas i ett trotsigt hopp om bättre tider, om en sommar som kommer. Vi firar en vår som vi vet pågår även de dagar det inte känns så. För även gråa och kalla dagar gror det under ytan, och liv spirar där. Våren är hoppets tid. Och hoppet är livsviktigt för vår tro på världens framtid. Därför firar vi våren. Och vi gör det med ett fyrfaldigt leve, för våren – den leve! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Källor:

http://www.corren.se/asikter/kronikor/ingen-framtidstro-pa-landet-om5257233.aspx

https://www.folkhalsomyndigheten.se/nyheter-och-press/nyhetsarkiv/2018/april/minskning-av-antalet-narkotikarelaterade-dodsfall/

https://polisen.se/aktuellt/nyheter/2018/april/kraftig-minskning-av-vald-i-offentlig-miljo-i-stockholms-city/

https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/arbetsmarknad/arbetskraftsundersokningar/arbetskraftsundersokningarna-aku/pong/statistiknyhet/arbetskraftsundersokningarna-aku-mars-2018/

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=6934955

Passionstid. Tankar en palmsöndag.

Palmsöndag. Jubel och sång. Fest och trängsel. Så lätt det är att dras med av stämningen. Ibland utan att riktigt förstå. Men man vill vara där. Man vill vara med. Och det är som om hyllningarna föder ny förväntan och nytt jubel så att yran till slut lever sitt eget liv. Det bara snurrar på. Varför kom vi hit egentligen? Vad handlar det om? Och mitt i allt liksom guppar han fram på åsnan. Jesus. Han ser nästan lite skygg ut. Visst ler han mot dem han möter med blicken, men ändå, det är som om leendet inte riktigt når ögonen. Det finns en skugga, som ett slöjmoln över själen.

Sådär är det ju för det mesta. Livet är sällan bara party och fredagsmys. Kampen finns där hela tiden. De där stråken som gör att tillvaron får djup och perspektiv och inte bara är slät yta. På varje fest finns det några som mitt bland parfymdunster och klingande glas kämpar med hela tillvarons tyngd på sina axlar. Men det är ju inget vi pratar om och berättar så där i förbigående innan vi hugger ett par snittar till. Det får istället vila som en vibrerande baston under allt som pågår. Eller som en ångestklo som griper tag om hjärtat just när bordsgrannen levererar poängen i sitt väl inövade spontana skämt.

Jesus är närvarande i palmsöndagens feststämning. Han vet att den är viktig. Men han bär också vetskapen om att imorgon är en annan dag. Att den som är min vän idag sviker mig imorgon. För så är det att vara människa. Grottmänniskans kamp för överlevnad lever vidare genom årtusenden. Äta eller ätas. Hugg innan du själv får kniven i ryggen. Survival of the toughest.

Jesus har försökt prata med sina vänner om det som ska komma. Jag ska lida och dö. Jag ska bli tillfångatagen och avrättad. Jag ska bli övergiven och förrådd. Av er. Men de viftar bort det. Nä, hörru, så där ska du inte tänka, det klart att det ordnar sig! Tänk positivt! Välj glädje! Du skapar själv din framtid!

Glädjeväljarprofeterna och lidandeförnekarna finns överallt. De som blir så rädda av att höra om andra människors svåraste stunder att de helt kör över dem. Tystar ner berättelsen. Om vi inte pratar om det så finns det inte. Det är ett av de största sveken en människa kan drabbas av. Att inte få berätta sin berättelse sådan den är. Att andra tar över berättelsen och målar över det otäcka med regnbågar och kattungar. Om den utsatta människan inte ens får äga sin egen utsatthet – vem är hon då? Vad är hon då? Ingenting.

Men Jesus han vet ju allt det där om hur vi människor är. Att vi sållar alla intryck och bara hör det vi vill höra. Filterbubblan är ingen ny företeelse. Så han suckar överseende. Och levererar lite bra oneliners som vännerna förhoppningsvis förstår och kommer ihåg sedan. När han inte är kvar.

Så inleds den stilla veckan. Den andra veckan i passionstiden. Passion som i lidande. Passion som i känslor så starka att de inte ryms varken i kroppen eller i språket. Det är lätt för oss som har facit i hand och vet hur boken slutar att hoppa över de jobbiga bitarna, att läsa om långfredagen med påskdagen som tolkningsnyckel. För vi vill ju ha ett lyckligt slut. Vi vill ju tro att allting har en mening. Eller som man ibland säger till en del människor som går igenom helvetet på jorden – att det är de starkaste människorna som får de svåraste prövningarna. Men tack då. Gud, varför gjorde du mig inte svagare?!

Nej lidandet är bara lidande. Det är inte bra för någonting. Och även om det händer att vi lär oss saker av de svårigheter vi möter så finns det ingen annan än den lidande människan själv som har rätt att uttala sig om det. Efteråt.

Vi lever efter påsken. Men också innan påsken. Och i påsken. För påsken sker gång på gång i våra liv. Det kommer skärtorsdagar och långfredagar och, förhoppningsvis, också påskdagar i våra liv. För en del av oss är det en ständigt upprepad livsrytm. För andra är det några enstaka tillfällen i livet som påskens mönster, dopets mönster upprepas. Från död till liv. Den uppochnedvända loopen. Och allt har sin tid. Låt det ha sin tid. Låt den stilla veckan i livet, vara stilla. Tvinga inte fram en falsk påskglädje i förtid. Glädjen kommer när den kommer. Låt dagar av svek och plåga och tomhet få finnas. De är lika mycket liv som de underbara dagarna när tillvaron tar dig i sin famn och dansar.

Vad vore berättelsen om Jesus om inte stilla veckan fanns? Vad vore berättelsen om Jesus om den bara innehöll en tom grav? Berättelsen vore just tom. Meningslös. Det betyder inte att allt lidande har en mening. Men vi kan inte bara sätta fokus på påskdagens morgon och låtsas som om tiden fram till dess inte finns. Och vi kan inte låtsas som om vårt livs skärtorsdagar och långfredagar är parenteser, transportsträckor som ska hastas igenom så fort som möjligt. Då missar vi ju allt som händer de dagarna. Vi missar en stor del av livet.

Du ska se att det blir bättre. Efter regn kommer sol. Efter vinter kommer vår. Ja. Men det är lika sant att det kommer regn igen. Och höst. Och ännu mera vinter. Att bara ta höjd för det som kommer längre fram är att förneka det svåra. Men så gjorde inte Jesus. Han tillät sig att vara ofattbart ledsen över vännerna som svek. Han tillät sig gråta av vånda. Han tillät sig att ropa ut sin övergivenhet. Ska då inte också vi få tillåta oss allt detta? Och ska vi inte tillåta varandra detta, utan att släta över och komma med käcka affirmationer?

Vi hoppas på påsken. Men vi vågar också möta ensamheten, smärtan och sorgen. För vi vet att vi möter den tillsammans med Jesus, med livets Gud som bär universum och bor i vårt hjärta.

År 2017 – don’t look back in anger

Då är det dags att göra ett svep genom kalendern för att vaska fram det jag vill minnas och det jag vill glömma från året som gått. Och är det något jag helst vill glömma så är det hur året startade för det var inte roligt. Jag mådde enormt dåligt på grund av saker som hänt och saker som inte hänt och min maktlöshet inför alltihop. Men jag bet ihop och gnetade mig igenom den värsta tiden.

I januari började jag två nya distanskurser på Linnéuniversitetet: Bild och grafisk form för webben och Storytelling. Båda var roliga och intressanta men den där webbkursen gav mig stundtals gråa hår.

En vinterpromenad

I februari reste jag till Stockholm och träffade föräldrarådet, råddade ihop ett bowlingkalas för Jonathan och sedan var det äntligen dags för semester. Vi återvände till Gran Canaria och den här gången bodde vi i Puerto Rico. Härligt, skönt och underbart på alla sätt och vis.

Servatur Puerto Azul, Puerto Rico

Mars var en sedvanlig ”mellanmånad” men inte händelselös. Jag blev nämligen gammelfaster till en alldeles fantastisk liten kille vid namn Lucas.

Så kom april, då vi firade påsk i Halland med Lucas som huvudperson. Jag reste till Stockholm och höll en föreläsning om Aspergers syndrom för blivande studievägledare, drack champagne och deltog i Diabetesforum.

Två diabeteshjältar – Robin Bryntesson och Peter Jihde

I maj slet jag med de sista uppgifterna på universitetet, bokade en resa till Manchester och så var det dags för vårens Ullaredsäventyr.

Skål och välkommen till Halland!

Juni inleddes med en körresa man sent ska glömma och sedan avslutades terminen med en bejublad konsert med film- och musikalmusik. Midsommarhelgen blev en av årets höjdpunkter då jag fick glädjen och äran att döpa Lucas.

Jag och barnen var kvar i Åsa en vecka till för att vara med på kusinens konfirmation, hon som var ett av mina första dopbarn. Dagen efter drog partybrudarna till Göteborg och festade loss med cava, räkmacka och andra glädjeämnen. Jag fyllde år och vi åkte hem men snart var det dags att packa väskan igen. Mamma och jag åkte till Manchester och hälsade på min brorsdotter. En alltigenom underbar resa – nu har jag ännu en favoritstad som jag vill återvända till.

Espresso Martini

I augusti firade vi femtonårig bröllopsdag i Helsingborg och Helsingör. Sedan åkte vi hem men mina klänningar hängde kvar i hotellgarderoben. Så kan det gå. Skolstart för barnen. Och jag själv kände förhoppningar som under en förmiddag grusades.

Bröllopsdagsmiddag

I september började jag min nya utbildning ”Digital kommunikatör i offentlig verksamhet”, vi startade en bokcirkel och så påbörjades projekt köksrenovering.

I oktober hade barnen studiedagar och vi åkte till Halland. Jag var i Ullared – igen. När vi kom hem började jag på min praktik i Linköpings domkyrkopastorat. Superkul. Föräldrarådet träffades i Stockholm – nu i nya lokaler i ny förort. Köksrenoveringen tog ny fart när snickaren gick loss. Stökigt men underbart.

Knasigt barn dabar vid bronsåldersgrav.

Oktober blev november och köksprojektet fortsatte och plötsligt en dag kunde vi ”flytta in” igen. Så fint det blev! Bokcirkeln var på Bokens dag och jublade över Marie Göranzon och hänfördes av Fatima Bremmer. Jag var på konsert med VibaFemba och Riltons vänner. Känslosamt och magiskt. Innan månaden var slut hann jag också med ett besök i Lund för att få lite perspektiv på saker och ting.

VibaFemba och Riltons vänner

I december njöt jag av lugnet medan andra stressade. Men jag låg inte på latsidan. Hepp hepp, plötsligt hade jag skaffat mig en alldeles egen PT. Nu ska det bli fart på den här tanten. Julen firades lugnt och stilla här hemma och det nya året firades in i Halland.

Granen står så grön och sned i stugan.

Ja det var några nedslag, sånt jag kan utläsa ur min kalender. Men året rymde ju så mycket mer av glädje, sorg, kamp, vardag, fest, vänskap, konflikt, drömmar, besvikelser, insikter, åsikter och mycket, mycket mer. Redan i januari påbörjade jag en resa som ännu inte är avslutad men där jag närmar mig målet nu. Förhoppningen är att jag ska kunna läka och gå vidare. Det som gjorde att jag mådde dåligt när året började består än idag men äntligen börjar jag se en väg framåt. Det är gott. Jag har lärt mig saker om mig själv och om andra under året. Det är kunskaper som inte alltid är trevliga, men ändå viktiga. Det jag varit gladast för är nog de gånger då jag fått vara präst: när jag döpte Lucas och när jag varit assisterande präst i domkyrkan. Jag ser fram emot mer sådant under året som kommer. Till exempel ska ju Lucas föräldrar gifta sig.  Det jag är mest ledsen över är vissa trasiga och trassliga relationer, där känner jag en oro. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska hantera en del tillfällen som ligger framför mig.  Det jag är mest stolt över är att jag började träna med PT. Där har jag stora förväntningar om ett friskare och starkare år.

 

 

Läslistan 2017

Ett sätt att sammanfatta året som gått är att redovisa de böcker jag läst. Det här är tredje året jag publicerar min läslista. Tidigare år har jag noterat böckerna i ett Worddokument allt eftersom jag läst dem och sedan lagt in listan på bloggen. I år har jag använt appen Goodreads och tänkte att det skulle vara enkelt att göra en lista därifrån, men nu när jag skulle göra detta inlägg visade det sig vara fel. Det blev rätt mycket fix och trix. Så nu har jag bestämt mig för att köra parallella system. Via appen kommer jag fortsätta registrera de böcker jag läser så att de syns här på bloggen, men listan gör jag i Word som tidigare. Om det inte sitter någon därute som har ett bättre förslag – jag är öppen för alla lösningar.

Mitt mål var att komma upp i 50 böcker under året och det klarade jag med några böckers marginal trots att det var trögt med läsningen under slutet av året. Jag tycker  att 50 är ett bra tal, så jag behåller den ambitionen även för det här året.

Apropå ambitioner. Jag hade en ambition att skriva recensioner och reflektioner över böcker jag läst. Det blev nog bara en sådan, kanske två. Mest beror det på att jag inte haft ork och koncentration nog för att blogga överhuvudtaget. Har varit på väg att skriva om olika böcker flera gånger men det har aldrig blivit av. Så istället kommer här några övergripande kommentarer till 2017 års läsning.

Som vanligt är det mest deckare och i deckarkategorin är det mest gamla säkra kort. Men en ny bekantskap var Eva Dolan som skriver en serie om ett par poliser som arbetar på en särskild enhet för hatbrott. Där finns en del vanliga deckarklichéer men det är ändå en ny infallsvinkel på brott och brottsutredning och de böcker som hittills kommit på svenska har varit mycket läsvärda. Även Malin Persson Giolito var en ny författare för mig. Jag läste först hennes prisade bok ”Störst av allt” som var mycket bra och har sedan hunnit läsa en av hennes tidigare böcker. Det är min absoluta ambition att ta mig an hennes övriga böcker under året som kommer. När det gäller deckare är annars min stora favorit Elly Griffiths serie om Ruth Galloway. Även om den rymmer en del schabloner och framför allt det irriterande draget att någon av huvudpersonerna alltid blir inblandade i själva brottet, som offer eller vittne, så längtar jag starkt efter nya böcker i serien. Huvudpersonen Ruth är en fantastisk vardagsfeministisk förebild. Jag älskar henne!

En hel del kurslitteratur blev det under våren och det är väl inte så mycket att orda om, men jag vill lyfta fram Matts Heijbels bok ”Storytelling befolkar varumärket”. David Qviströms ”Evangelium för troll” är en annorlunda men tänkvärd bok som brottas med våra känslor inför invandring och migration. Läsvärd. En riktig aha-upplevelse var Lena Sundströms ”Spår”, som egentligen är ett journalistiskt ”gräv” men i formen av en riktig rysare.

Årets feministiska måste-läsning är Birgitta Ohlssons ”Duktiga flickors revansch”. Lite förnumstig ibland men hon sätter fingret på så många saker som känns igen i hela samhället och är därför inte bara en bekräftelse för oss som upplevt mycket av det, utan också en ögonöppnare. Till den feministiska läsningen kan man absolut föra Fatima Bremmers biografi om Ester Blenda Nordström – ”Ett jävla solsken”. En imponerande, vacker, spännande och tragisk berättelse. Den hade jag nog inte läst om det inte vore för att vi var några som under hösten startade en liten bokcirkel, och vi lyssnade på Bremmer på bokens dag i Linköping och blev totalt hänförda.

Årets teologiska bok är Martin Linds andaktsbok ”Med Gud lever vi utan Gud”. Den har berört mig djupt och jag kommer garanterat återkomma till den. Den är en av de böcker jag gärna skulle vilja skriva mer om men nu kastar vi oss över listan istället.

Dra åt helvete: En bok om gräl, Malin Haawind

Jihdes diabetes, Peter och Karin Jihde

Det vi kan stå for, Geir Lippestad

Konsten att skapa en tjej, Caitlin Moran

Storytelling befolkar varumärket, Matts Heijbel

Webbredaktörens skrivhandbok, Karin Guldbrand & Helena Englund Hjalmarsson

Samlade dikter, Bodil Malmsten

Effektiv visuell kommunikation, Bo Bergström

Storytelling: Marknadsföring i upplevelseindustrin, Lena Mossberg, Erik Nissen Johansen

Visning pågår, Sofie Sarenbrant

Revolutionens barn, Peter Robinson

Bron, Stephen Booth

Själens dunkla rum, Peter Robinson

Nödrop: När krisen kommer, Lottie Knutsson

Karaktärer, repliker, dialog, Richard Rosengren

Evangelium för troll – Hopp och ansvar i flyktingkrisens tid, David Qviström

Snällfällan: att bryta med känslomässigt ätande, Lisbeth Stahre

Talarens hantverk – Att göra framgångsrika presentationer, Inger Lindstedt

Washingtondekretet, Jussi Adler-Olsen

50 genvägar till ett sockerfritt liv, Fredrik Paulún

Lotus blues, Kristina Ohlsson

Mios blues, Kristina Ohlsson

Falleri, fallera, falleralla, Carin Gerhardsen

Kaninjägaren, Lars Kepler

Redan död, Stephen Booth

Gud hjälpe barnet, Toni Morrison

En Marialegend, Niklas Rådström

Idag ska allt bli annorlunda, Maria Semple

De galnas hus, Karin Fossum

En mörk välsignelse, Dennis Lehane

Tjockare än vatten, Mark Billingham

De nya dödssynderna: Våra mörkaste sidor och hur vi kan hantera dem, Stefan Einhorn

Bombmakaren och hans kvinna, Leif G W Persson

Efter din död, Eva Dolan

Från de döda, Mark Billingham

Störst av allt, Malin Persson Giolito

Spår, Lena Sundström

Syndafloder, Kristina Ohlsson

De öde fälten, Elly Griffiths

Lång väg hem, Eva Dolan

Selfies, Jussi Adler-Olsen

När musiken tystnar, Peter Robinson

Döda talar inte, Eva Dolan

En kvinna i blått, Elly Griffiths

Låt bönor förändra ditt liv, Lars-Erik Litsfeldt & Patrik Olsson

En syster i mitt hus, Linda Olsson

Med Gud lever vi utan Gud: 30 texter med inspiration från Dietrich Bonhoeffer, Martin Lind

Bara ett barn, Malin Persson Giolito

De polyglotta älskarna, Lina Wolff

Duktiga flickors revansch, Birgitta Ohlsson

Det mörka nätet: nedslag i den digitala underjorden, Jamie Bartlett

Ett jävla solsken: En biografi om Ester Blenda Nordström, Fatima Bremmer

Liv i gemenskap, Dietrich Bonhoeffer

Övergrepp i en tystnadskultur #vardeljus

Ett kyrkorum där en ung kvinna håller händerna till bön, Ett ljus som brinner.

Me too har vuxit till en fullkomligt rasande flod som väller fram efter att i åratal ha varit uppdämd av skam och tystnad. Berättelser om övergrepp forsar genom alla yrkesgrupper och självklart – det vore naivt att tro något annat – också genom Svenska kyrkan.

Den här texten bygger på egna erfarenheter (även om de är förhållandevis lindriga i sammanhanget), vänners erfarenheter och de erfarenheter som delats i samband med uppropet #vardeljus. Det är erfarenheter från en mängd olika församlingar i olika delar av landet – ingen ska känna sig utpekad. Jag skriver ur ett arbetsmiljöperspektiv. Jag vill inte på något sätt osynliggöra övergrepp i Svenska kyrkans sammanhang där de drabbade inte är anställda. De berättelserna ska också berättas men det finns andra som gör det bättre än jag.

Det finns en tystnadskultur och ett lojalitetskrav i kyrkan som gör att berättelser om övergrepp sopas under mattan. Problemet blir extra stort då det på många kyrkliga arbetsplatser saknas förmåga hos ledningen att hantera den här sortens frågor. Redan här tystas berättelserna och den drabbade står ensam.

Kanske vänder man sig till stiftet, till biskopen eller domkapitlet i hopp om att tillsynsansvaret och stiftets uppdrag att främja och stödja församlingarna ska innebära att en församling där det finns problem kan få stöd. Alltför ofta får den hjälpsökande höra att stiftet inte kan göra någonting – arbetsmiljöansvaret ligger helt och hållet hos församlingarna. Det är en ganska feg hållning. I de fall där förövaren är en ämbetsbärare ökar möjligheten att domkapitlet tar sig an ärendet. Tyvärr verkar det saknas rutiner även här för att hantera sexuella övergrepp. Vi har alldeles för många exempel på det. Man friar hellre än man fäller. Anmälaren får stå med skammen och skulden.

Det mest destruktiva är dock inte bristen på rutiner att hantera kränkningarna. Det allra värsta är kravet på tystnad, ett krav som blir ett övergrepp i sig. Att inte få berätta vad man varit med om. För man ska vara lojal mot sin arbetsgivare annars får man sparken. Och man får absolut inte skada kyrkans rykte, orsaka skandaler och medlemsflykt. Det är ett enormt ansvar som läggs på ett offer. Människor är så lojala att de förintar sig själva genom att tiga. När de sedan blir sjukskrivna heter det att de gått in i väggen. Den som utsatts för övergrepp blir sjukdomsstämplad.

Ett annat dilemma är att det inte bara handlar om anställda som går över gränsen utan det är ofta besökare, församlingsbor, människor vi möter i vår tjänst. De händelserna är ännu svårare att hantera. För när saker inträffar mellan anställda så finns det lagar och regler och det ska (i teorin) finnas rutiner för hur man arbetar med problemen. Men vad händer när jag gång på gång blir verbalt eller fysiskt angripen av en församlingsbo? Vad händer när jag blir tafsad på av en gudstjänstbesökare? Det är ett arbetsmiljöproblem som inte ryms i vanliga handlingsplaner. Och så ska man ju vara så förbaskat snäll. Man ska le och ta emot vad folk än gör eller säger, inte brusa upp, inte avfärda människor, inte vara otrevlig. Alltid behärskad, lugn och god. Och lojal.

Snällheten och tystnaden går hand i hand. Till dem sällar sig överseendet och förminskandet. Det som gör att man i Svenska kyrkan kan bete sig på ett sätt som aldrig någonsin skulle accepteras på en annan arbetsplats. Alla vet vad som händer men chefer och arbetskamrater slätar över det. Man går på tå för att undvika det obehagliga, man vägrar att ta tag i problemen. Man ursäktar förövaren så att det framställs som att den som säger nej är elak och empatilös. En sådan kultur är perfekt grogrund för övergrepp.

Och den ständiga rädslan för skandaler. Det är en osund anda av att vi ska hålla det inom familjen. Skulden läggs inte på förövaren utan på dem som lyfter problemet, de som höjer sin röst och berättar om missförhållandena. När nu #metoo möter Svenska kyrkan i kampanjen #vardeljus så finns just den här inställningen med och spökar i kulisserna. Att hålla det inom familjen, att inte orsaka skandaler och skriverier, att inte riskera ännu en våg av medlemsflykt. #vardeljus handlar om sexuella övergrepp och de utgör en alldeles speciell sorts kränkningar. Men de faktorer möjliggör och tystar sexuella övergrepp möjliggör också  många andra slags övergrepp. Därför kommer #vardeljus sätta ljuset på så mycket mer än de sexuella övergreppen, och de åtgärder som kommer att bli nödvändiga kommer göra att arbetsmiljön blir bättre också på andra plan. Det hoppet fokuserar vi på när vi bryter tystnaden.

För här står vi nu, i ett brokigt men stort systraskap. Vi står med våra sår och samtidigt som vi berättar om vår utsatthet vet vi att vi riskerar allt, vi vet att människor kommer att vilja flytta skulden till oss. Men skillnaden den här gången är att vi inte står ensamma. Vi står tillsammans och litar på att sanningen ska göra oss fria. Varde ljus!

På bloggen #vardeljus kan du läsa uppropet från anställda i Svenska kyrkan och ta del av berättelser om övergrepp.

Självklart finns det många arbetsplatser inom Svenska kyrkan där man har en bra arbetsmiljö och bra rutiner för att hantera olika typer av missförhållanden. Men berättelserna på #vardeljus vittnar om att det brustit alldeles för många gånger på alldeles för många platser. 

Det är också viktigt att vara medveten om att även män utsätts för sexuella trakasserier i Svenska kyrkan, av andra män eller av kvinnor. Dock fokuserar #metoo på kvinnors erfarenheter och därför har även jag valt att göra det i just detta inlägg. 

Det värsta är inte tafsandet jag minns

Det finns grader i helvetet. I spektret från sofistikerade sexuella anspelningar vid fikabordet till en smutsig våldtäkt i en park ryms tafsande, kränkningar, övergrepp och våld i en större variation och utsträckning än någon anar. Allt är uttryck för samma sak. Mäns uppfattning att de har rätt att använda kvinnor som medel för att känna sig starka, manliga och virila. Och de får stöd i den uppfattningen från media, från andra män och ibland från kvinnor.

Mina erfarenheter tillhör inte helvetets varmaste klimatzon. Men nog har jag blivit tafsad och kladdad på. Och nog har jag känt obehag många gånger. Men när me too-vågorna sköljer över oss så är det inte de gånger jag minns som är det värsta. Det värsta är en hel rad av andra situationer.

Hit hör medvetenheten om att jag genom åren så ofta utsatts för mäns inkräktande på min kropp och min integritet utan att jag ens reagerat. För det är så vanligt, det är så det är, det är sånt man får räkna med…

Till det värsta hör också att jag genom min personlighet, mitt sätt att tolka världen och andras kommunikation varit så utsatt. Jag har inte förstått att de behandlat mig illa och tagit sig friheter på min bekostnad. Men många gånger har de förstått att jag var ett tacksamt offer, en tacksam kropp för dem att röra vid, en tacksam själ att praktisera sitt sexuella maktspel på. Det gör mig också rädd. Jag hade kunnat råka så fruktansvärt illa ut som ung. Att jag aldrig räknats till ”de snygga” var nog min smala lycka. I det perspektivet. I ett annat perspektiv har det varit förutsättningen för utnyttjandet.

För det allra värsta är nog den utstötta människans desperata törst efter närhet, den längtan som säger ”jag får ta det jag kan få”. Det har jag levt med sedan de första förnedrande erfarenheterna på mellanstadiets discon som niorna ordnar för att samla in pengar till klassresan. Ja då hände det förstås att jag var med, det hände att jag tillhörde ett av de tre sista paren i danstävlingen, som avslutades med att paren skulle stå på stolar pussas och vinnare blev de som pussades längst. Priset blev en kexchoklad. I högstadiet blev det ingen pusstävling. Det blev ingen dans alls. Men den ultrablå mascaran var vattenfast så det syntes inte att jag gråtit när mamma hämtade mig. Sedan slutade jag gå på disco.

Som ung vuxen hände det att jag hängde med ”ut”. Nu fanns en ny aktör i dramat. Alkoholen. Alkoholen gjorde att jag kunde stänga ute en del av de hånfulla blickarna. Alkoholen gjorde också att männen lät drifterna ta överhand. Och precis som rovdjuren på jakt efter ett lätt byte såg de genast vem som inte hade råd att vara kräsen. Så lekte de med mig en stund och kunde sedan försvinna med grabbgänget och skrattande berätta om sina jakttroféer.

Jag har blivit utnyttjad så fruktansvärt många gånger att jag inte ens kan urskilja de olika händelserna. Det blev det normala. Jag visste att de aldrig var intresserade på riktigt, ändå fanns den där lilla, lilla gnistan av hopp. Och jädrar vilken förmåga männen har att sniffa sig till den desperationen.

Jag känner skam över allt detta – trots att skammen inte är min. Men jag känner också skam över de tillfällen då jag låtit män ta på mig för att vara snäll mot dem. Tillfällen då jag verkligen känt obehag men känt att det vore elakt att säga ifrån för dessa män har varit utsatta, de har varit gamla och ensamma eller haft kognitiva funktionsnedsättningar. Kanske har jag känt igen mig själv i dem?  Vi som inte kan få riktig kärlek kan åtminstone ställa upp för varandra. Jag vet inte. Och jag vet inte om jag är offer eller förövare i det. Inte för att jag någonsin tafsade tillbaka. Men ändå.

Och jag känner skam och skuld över alla gånger jag dragits med (och själv dragit med andra) i det sexualiserade snacket runt kaffebordet eller diskussionerna på nätet. Vad har det gjort med min och andras syn på människor, sexualitet, kärlek, kroppar, relationer…? Det finns gubbslem och det finns tantslem och det finns allmänt jäkla slem. Det är så vanligt att vi inte ens reagerar.

Men det är väl här som hoppet ändå finns nu. Det är väl detta som gör att vi står ut och inte bara går och dör när vi hör alla me too-berättelser. För nu är rörelsen så stor, så bred och så djup att världen aldrig kommer bli som förut. Alla, verkligen alla, kommer bli berörda och vi kommer att ha ett annat sätt att förhålla oss till detta i framtiden. Det är mitt hopp. Och det hoppet läker något av skammen.

Bitterhetens expansionskärl

Vi människor har en ofattbart stor förmåga att anpassa oss, att hantera förändringar och att leva under hård press. Vi klarar mycket mer än vi tror och många av oss som gått igenom längre eller kortare tider av stora påfrestningar får ibland frågan hur vi orkar – men vad har man för val? Man kan inte ta semester från en sjukdom eller från sitt ansvar för ett handikappat barn. Det är inte en fråga om att klara av det, det är en fråga om hur vi klarar av det. Och det finns en gräns för hur hårt pressad en människa kan vara utan att ta allvarlig skada av det. 

För en tid sedan var jag hemma hos mina föräldrar. Det var ungefär som vanligt. Mamma stod i köket och lagade mat, pappa gick upp och ner i källartrappan för han höll på att elda i värmepannan. Nu kom han upp och var lite bekymrad för det var stopp i systemet någonstans. Temperaturen steg men varmvattnet kom inte vidare. Plötsligt hörde jag det ljud vi lärde oss att känna igen redan som barn. Det dova mullret, golvet som vibrerar, fönsterrutor som skallrar. Nu kokar pannan, sa jag och pappa försvann ner i källaren igen.

Det gick en kort stund, kanske en minut eller två. Sedan hörde jag ett annat ljud. Det lät som ett strilande, skvalande ösregn. Men det regnade inte. Jag kunde inte placera ljudet, men följde det och gick ut i hallen och i trappan till övervåningen såg jag hur det forsade ner vatten! Jag ropade på hjälp och min bror som också var hemma kom. Vi visste inte var vi skulle börja. Uppe på övervåningen strömmade det vatten ur taket på flera ställen. Vi hämtade alla hinkar vi kunde hitta, vi slängde ut handdukar och flyttade på saker för att de inte skulle bli blöta men det kändes lönlöst. När det slutade strila på ett ställe började det på ett annat. Snart rann det pissljumna, rostfärgade vattnet ner längs de relativt nymålade väggarna och vi insåg oss besegrade. Det var alltså ett expansionskärl som spruckit på vinden och vi fick fokusera på att begränsa skadorna samtidigt som vi med viss tillfredsställelse konstaterade att heltäckningsmattan från vår barndom nu äntligen skulle bli utbytt. Några dagar senare när all isolering tagits bort var det dags att undersöka skadorna och man kunde då konstatera att det troligtvis har stått och droppat under en längre tid och det fanns stora skador under ytskikten som inte hade synts tidigare.

Jag tänker att vi människor också har expansionskärl inom oss. Vi har ett inbyggt system för att hantera tryckförändringar. Men om trycket bara ökar och det inte finns ventiler och shuntar som hjälper oss att reglera systemet så inträffar det förr eller senare en katastrof. Kärlen brister. Ibland rent bokstavligt. Detta blev tydligt för mig häromdagen. Jag hade liksom sänkt garden och lika oväntat som incidenten hos mina föräldrar så bara dröp jag plötsligt av bitterhet. Den rann längs mina väggar som det skitiga vattnet hade gjort några veckor tidigare. Det gick inte att hejda. Och nu står jag lika uppgiven som då. Det är ingen idé att försöka täppa igen på ett ställe för det väller fram överallt. Stinkande, bubblande bitterhet. Men också sorg och vrede. Och precis som på mina föräldrars vind så har det droppat och läckt under en längre tid. Och det har orsakat stora skador som inte syns utanpå. Ytskiktet är intakt. Men fuktskadorna, rötan och sprickorna är stora. Och måste åtgärdas. Hela systemet är satt ur spel.

Under flera års tid har jag levt med en enorm, kronisk stress. Jag kallar det stress men det är inte stressen över att ha för mycket att göra. Sådan stress är enkel att åtgärda och dess skador är förhållandevis lätt att behandla. Detta är istället en stress som beror på frustration, sorg, övergivenhet, ilska, hopplöshet och förtvivlan. Och det största problemet är att det inte funnits några ventiler. Mycket få personer känner till vad det handlar om, eller ens att det är så här. Och det är en del av orsaken till frustrationen – att detta inte får nämnas eller synas eller finnas. Det här har byggt upp trycket successivt. Och det har sipprat ut frätande syra under hela tiden, men nu har hela systemet kraschat.

Jag har försökt göra vad jag kan för att tryckutjämna, för att städa upp, laga, reparera men så länge det fortsätter att läcka och så länge det inte får komma fram i dagsljuset utan bara pågår i det fördolda så är det omöjligt. Jag har vidtagit åtgärder för att försöka läka och det straffade sig direkt. Men det finns ingen annan väg. Jag måste plocka ner allting, bit för bit, och varsamt göra rent, och försöka foga samman allt igen. Försöka foga samman mig själv. Jag kommer aldrig bli den jag var. Jag kommer alltid bära spåren av det som hänt. Men jag måste försöka bli en hel människa igen.

Nu lämnar jag Barndiabetesfonden

Under flera år har jag varit på väg att lämna Barndiabetesfonden på grund av sättet man kommunicerar på, framför allt hur man kommunicerar med de egna medlemmarna i mail, Facebook-inlägg och tidningen Sticket. Jag har ändå valt att stanna kvar, parallellt med mitt medlemskap i Diabetesförbundet och mitt engagemang som månadsgivare i Diabetesfonden. Jag har tänkt att man kan vara medlem och engagera sig brett, att summan av medlemskapen ska göra nytta. Men under hösten har mitt förtroende för Barndiabetesfonden vacklat allt mer i takt med fondens sätt att kommentera den kommande Diabetesgalan. Som medlem i Barndiabetesfondens lokalförening i Linköping får jag mail från styrelseledamoten Johnny Ludvigsson, som också är fondens grundare och ordförande i stiftelsen Barndiabetesfonden. Det senaste mailet jag fick blev droppen som fick min bägare att fullständigt rinna över. Nu säger jag upp mitt medlemskap.

Man kan inte bekämpa fördomar genom att själv uttrycka sig fördomsfullt.

En av de viktigaste uppgifterna för oss som engagerar oss i diabetesfrågor är att bekämpa de fördomar och den okunskap om diabetessjukdomar som finns i samhället. Att Johnny Ludvigsson, en professor som ägnat större delen av sitt yrkesliv åt att arbeta med diabetes, använder det felaktiga begreppet åldersdiabetes är sorgligt. Vi som lever med typ 1 i familjen drabbas ofta av fördomar om att sjukdomen beror på att man ätit för mycket godis, eller att det ”bara” är att ta sina sprutor. Men att hävda att typ 2 enbart drabbar äldre människor, eller feta latmaskar, är precis lika fel och fördomsfullt. Typ 2 drabbar även unga och normalviktiga personer. Åldersdiabetes är ett förlegat begrepp som inte ska användas, och absolut inte av en läkare specialiserad på diabetes. Och faktiskt är det ännu mer felaktigt att använda begreppet barndiabetes då det är lika många vuxna som barn som drabbas av typ 1 diabetes. Det är fullt begripligt att man vill använda ordet barndiabetes när det gäller att samla in pengar till forskning eftersom ordet ”barn” talar till andra känslor. Dock cementerar det bilden av att typ 1 enbart drabbar barn och att typ 2 enbart drabbar gamla. I synnerhet då man använder ordet åldersdiabetes som kontrast.

 

Fördelningen av anslag till forskning är inte svartvit.

Från Barndiabetesfonden finns det konsekvent en rent ohederlig kommunikation beträffande Diabetsfonden. Man hävdar gång på gång att Diabetesfonden enbart ger ett mindre stöd till forskning kring typ 1-diabetes vilket är en sanning med modifikation. Ser vi på faktiska summor så ger Diabetsfonden nästan lika mycket till forskning kring typ 1 som Barndiabetsfonden gör. Dessutom beror utdelningen på hur många ansökningar man får in – kommer det inte in så många ansökningar om typ 1-forskning kan det naturligtvis inte heller bli så mycket anslag. Men framför allt arbetar Diabetesfonden utifrån tanken att det inte alltid går att dela upp forskningen utifrån typ 1 och typ 2 Forskning kring olika hjälpmedel, nya insulinsorter, följdsjukdomar, de psykologiska konsekvenserna av att leva med diabetes själv eller som anhörig – allt detta är sådant som gäller för både typ 1 och typ 2. Och då ska vi dessutom komma ihåg att det finns fler varianter av denna komplexa sjukdom. Den här forskningen som handlar om hur det faktiskt är att leva med diabetes och hur det livet kan bli längre och friskare, den forskningen är inte Barndiabetesfonden lika engagerad i. Det är en oerhört angelägen uppgift att försöka förstå hur T1D uppstår och hur man ska kunna fördröja eller förhindra att sjukdomen bryter ut, vilket är Barndiabetesfondens huvudsakliga fokus, men forskning som hjälper dem som redan är sjuka är minst lika viktig.

Diabetesgalan kommer att göra skillnad – för oss alla

För första gången kommer det nu att bli en TV-sänd insamlingsgala till förmån för diabetesforskning. Det har många av oss väntat länge på och tack vare att en stor medieaktör, MTG, engagerat sig kan det bli möjligt och galan är en del av ett mycket större samarbete mellan MTG och Diabetesförbundet som är den gemensamma patientorganisationen för alla som lever med diabetes.

Galan har två syften – dels att samla in pengar till forskningen, dels att öka kunskapen om diabetes. De båda går hand i hand. Det behövs mer kunskap för att öka viljan att bidra till forskningen. Fördomarna om diabetes är så många och så vanliga – att man får diabetes av att äta socker, att bara tjockisar får diabetes, att barndiabetes är en lindrig form av diabetes som växer bort, att det bara är att ta sprutor och äta regelbundet och så vidare. Så länge dessa fördomar finns så är det självklart att människor inte bidrar till forskningen. Därför måste vi berätta om hur allvarliga och komplexa diabetessjukdomarna faktiskt är och där kommer Diabetesgalan göra skillnad. Det är sorgligt att Barndiabetesfonden visar en sådan missunnsamhet mot detta, för sannolikt kommer även de att kunna dra nytta av den ökade kunskapen som galan bidrar till.

Johnny Ludvigsson är min sons läkare och har så varit sedan flera år innan sjukdomen bröt ut. Han är en fantastisk läkare och har gjort otroligt mycket för alla barn med diabetes, det vill jag verkligen framhålla. Men när han uttalar sig för Barndiabetesfonden går engagemanget för de egna intressena överstyr och det blir olustigt och solkigt. Det är sorgligt för jag tycker att vi som brinner för diabetesfrågor borde samarbeta och inte sänka varandra.

Följ Diabetesgalan på Facebook.

Lilla Facebook-skolan: Att följa och sluta följa en diskussion

Du har skrivit en fråga på Facebook, antingen på din egen sida eller i en grupp. När du några timmar senare ser i aviseringarna att du fått en massa kommentarer blir du glad – nu ska du få svar. Men istället för lösningar på ett problem ser kommentarsfältet ut så här:

– Följer
– Följer – jag undrar samma sak.
– …
– Följer också.
– Följer.

Har du varit med om samma sak? Eller är du en av de som skriver ”Följer” i en tråd där du inte vill delta men vill veta vad andra svarar. Snälla – sluta med det! Det är galet irriterande både för TS (trådstartaren) och för alla som skriver kommentarer med innehåll utöver att meddela att de följer ämnet.

Många tror att man måste skriva en kommentar själv för att få aviseringar om att det kommit nya kommentarer men det finns betydligt bättre sätt. Exakt hur man gör eller hur det ser ut kan variera lite beroende på vilken enhet du använder. Om du sitter vid datorn eller mobilen, och vilken mobil du har. Men på ett ungefär går det till så här.

Längst upp till höger i Facebook-inlägget finns det tre prickar (tidigare en liten pil). Håll markören över dem och klicka och välj sedan ”Slå på aviseringar för det här inlägget”. Vips kommer du nu att få en avisering när någon skriver en kommentar och du kan följa diskussionen även om du inte tycker att du själv har något att tillföra. För ärligt talat är det rätt tröttsamt med långa trådar där människor upprepar vad som redan sagts.

Vill du sedan stänga av aviseringarna för att du inte längre är intresserad av diskussionen, eller att det helt enkelt blir för mycket så kan du göra på samma sätt fast i stället välja ”Stäng av aviseringar för det här inlägget”. Detta kan du också göra i listan med aviseringar. Håll markören över en avisering så dyker de tre prickarna upp till höger. I mobilen kan man hålla kvar fingret en stund på den aktuella aviseringen så kommer det upp en lista med olika alternativ där man också kan välja att stänga av aviseringar. Du kommer att fortsätta få aviseringar om svar på dina egna kommentarer.

Om du har kommenterat ett inlägg på en Facebook-sida (alltså inte en grupp eller en annan persons ”vägg”) så rekommenderar jag att slå på aviseringar för inlägget om du vill fortsätta följa diskussionen. Ofta får man nämligen inte automatiskt aviseringar om ytterligare kommentarer där utan enbart om någon svarar på min egen kommentar.

I ett annat inlägg ska jag skriva mer om hur Facebook-användningen kan bli mer effektiv genom att slå på eller slå av olika aviseringar.

Om Lilla Facebook-skolan: I ett antal inlägg kommer jag att beskriva lite olika tips och knep som inte alla känner till. Jag gör inga som helst anspråk på att kallas expert på området, men de saker jag skriver om här är sådant som jag märkt att många inte känner till och som flera blivit glada över att jag upplyst om.