Arbetsprov Adobe Animate

Stolt över mig själv idag

 

I två dagar har jag bekantat mig med Adobe Animate och jag är redan lite kär i programmet. Här är resultatet av dessa dagar. Det finns en del brister, men jag är rätt nöjd ändå.

 

 

På grund av orsak blev jag tvungen att lägga den på en sida istället för ett blogginlägg, därför hamnar den här, lite avsides i Lillduvans bo. Dessutom ligger de senaste blogginläggen på ett ganska osnyggt sätt nedanför men så får det vara – nu tänker jag stänga kunskapsfabriken för idag.

 

Senaste inläggen

Passionstid. Tankar en palmsöndag.

Palmsöndag. Jubel och sång. Fest och trängsel. Så lätt det är att dras med av stämningen. Ibland utan att riktigt förstå. Men man vill vara där. Man vill vara med. Och det är som om hyllningarna föder ny förväntan och nytt jubel så att yran till slut lever sitt eget liv. Det bara snurrar på. Varför kom vi hit egentligen? Vad handlar det om? Och mitt i allt liksom guppar han fram på åsnan. Jesus. Han ser nästan lite skygg ut. Visst ler han mot dem han möter med blicken, men ändå, det är som om leendet inte riktigt når ögonen. Det finns en skugga, som ett slöjmoln över själen.

Sådär är det ju för det mesta. Livet är sällan bara party och fredagsmys. Kampen finns där hela tiden. De där stråken som gör att tillvaron får djup och perspektiv och inte bara är slät yta. På varje fest finns det några som mitt bland parfymdunster och klingande glas kämpar med hela tillvarons tyngd på sina axlar. Men det är ju inget vi pratar om och berättar så där i förbigående innan vi hugger ett par snittar till. Det får istället vila som en vibrerande baston under allt som pågår. Eller som en ångestklo som griper tag om hjärtat just när bordsgrannen levererar poängen i sitt väl inövade spontana skämt.

Jesus är närvarande i palmsöndagens feststämning. Han vet att den är viktig. Men han bär också vetskapen om att imorgon är en annan dag. Att den som är min vän idag sviker mig imorgon. För så är det att vara människa. Grottmänniskans kamp för överlevnad lever vidare genom årtusenden. Äta eller ätas. Hugg innan du själv får kniven i ryggen. Survival of the toughest.

Jesus har försökt prata med sina vänner om det som ska komma. Jag ska lida och dö. Jag ska bli tillfångatagen och avrättad. Jag ska bli övergiven och förrådd. Av er. Men de viftar bort det. Nä, hörru, så där ska du inte tänka, det klart att det ordnar sig! Tänk positivt! Välj glädje! Du skapar själv din framtid!

Glädjeväljarprofeterna och lidandeförnekarna finns överallt. De som blir så rädda av att höra om andra människors svåraste stunder att de helt kör över dem. Tystar ner berättelsen. Om vi inte pratar om det så finns det inte. Det är ett av de största sveken en människa kan drabbas av. Att inte få berätta sin berättelse sådan den är. Att andra tar över berättelsen och målar över det otäcka med regnbågar och kattungar. Om den utsatta människan inte ens får äga sin egen utsatthet – vem är hon då? Vad är hon då? Ingenting.

Men Jesus han vet ju allt det där om hur vi människor är. Att vi sållar alla intryck och bara hör det vi vill höra. Filterbubblan är ingen ny företeelse. Så han suckar överseende. Och levererar lite bra oneliners som vännerna förhoppningsvis förstår och kommer ihåg sedan. När han inte är kvar.

Så inleds den stilla veckan. Den andra veckan i passionstiden. Passion som i lidande. Passion som i känslor så starka att de inte ryms varken i kroppen eller i språket. Det är lätt för oss som har facit i hand och vet hur boken slutar att hoppa över de jobbiga bitarna, att läsa om långfredagen med påskdagen som tolkningsnyckel. För vi vill ju ha ett lyckligt slut. Vi vill ju tro att allting har en mening. Eller som man ibland säger till en del människor som går igenom helvetet på jorden – att det är de starkaste människorna som får de svåraste prövningarna. Men tack då. Gud, varför gjorde du mig inte svagare?!

Nej lidandet är bara lidande. Det är inte bra för någonting. Och även om det händer att vi lär oss saker av de svårigheter vi möter så finns det ingen annan än den lidande människan själv som har rätt att uttala sig om det. Efteråt.

Vi lever efter påsken. Men också innan påsken. Och i påsken. För påsken sker gång på gång i våra liv. Det kommer skärtorsdagar och långfredagar och, förhoppningsvis, också påskdagar i våra liv. För en del av oss är det en ständigt upprepad livsrytm. För andra är det några enstaka tillfällen i livet som påskens mönster, dopets mönster upprepas. Från död till liv. Den uppochnedvända loopen. Och allt har sin tid. Låt det ha sin tid. Låt den stilla veckan i livet, vara stilla. Tvinga inte fram en falsk påskglädje i förtid. Glädjen kommer när den kommer. Låt dagar av svek och plåga och tomhet få finnas. De är lika mycket liv som de underbara dagarna när tillvaron tar dig i sin famn och dansar.

Vad vore berättelsen om Jesus om inte stilla veckan fanns? Vad vore berättelsen om Jesus om den bara innehöll en tom grav? Berättelsen vore just tom. Meningslös. Det betyder inte att allt lidande har en mening. Men vi kan inte bara sätta fokus på påskdagens morgon och låtsas som om tiden fram till dess inte finns. Och vi kan inte låtsas som om vårt livs skärtorsdagar och långfredagar är parenteser, transportsträckor som ska hastas igenom så fort som möjligt. Då missar vi ju allt som händer de dagarna. Vi missar en stor del av livet.

Du ska se att det blir bättre. Efter regn kommer sol. Efter vinter kommer vår. Ja. Men det är lika sant att det kommer regn igen. Och höst. Och ännu mera vinter. Att bara ta höjd för det som kommer längre fram är att förneka det svåra. Men så gjorde inte Jesus. Han tillät sig att vara ofattbart ledsen över vännerna som svek. Han tillät sig gråta av vånda. Han tillät sig att ropa ut sin övergivenhet. Ska då inte också vi få tillåta oss allt detta? Och ska vi inte tillåta varandra detta, utan att släta över och komma med käcka affirmationer?

Vi hoppas på påsken. Men vi vågar också möta ensamheten, smärtan och sorgen. För vi vet att vi möter den tillsammans med Jesus, med livets Gud som bär universum och bor i vårt hjärta.

  1. År 2017 – don’t look back in anger Kommentera
  2. Läslistan 2017 Kommentera
  3. Övergrepp i en tystnadskultur #vardeljus Kommentera
  4. Det värsta är inte tafsandet jag minns Kommentera
  5. Bitterhetens expansionskärl Kommentera
  6. Nu lämnar jag Barndiabetesfonden Kommentera
  7. Lilla Facebook-skolan: Att följa och sluta följa en diskussion Kommentera
  8. En Borg faller men vågar vi se problemet? Kommentera
  9. En reseberättelse från Manchester Kommentera