All inclusive – härligt eller förfärligt? 

Det finns många som har åsikter om att boka all inclusive på semestern. Alltifrån djupaste förakt till att beskriva det som det bästa som hänt sen ketchupen uppfanns. Men som med så mycket annat kan vi väl konstatera att det som passar bra för en familj inte är aktuellt för en annan utan att det behöver betyda att det är rätt eller fel, bra eller dåligt. Dessutom finns det en viss variation i vad all inclusive innebär i fråga om kvalitet och utbud. Men framför allt – och i slutändan – så handlar hela all inclusive-grejen om människors beteende. Det är inte all inclusive-idén som sådan som är problemet, om det nu överhuvudtaget finns ett problem, utan om människors sätt att hantera företeelsen. 

När vi reste utan barn skulle vi aldrig ens överväga att betala för något sådant. Då var det halva grejen med resan att gå runt och testa olika restauranger. Frukosten fixade vi själva och åt på balkongen. När vi för några år sedan återupptog chartersemestrandet var läget annorlunda. Då hade vi dels ett barn med diabetes som behöver tät påfyllning av mat, dels ett barn som vägrar att äta det mesta och som prövade vårt tålamod varje gång vi åt på restaurang. Att bråka om maten på restaurang två gånger om dagen var inte kompatibelt med den avkoppling som semestern var tänkt att utgöra. Så efter en del funderingar valde vi all inclusive. 

Nu har vi bott på fyra olika hotell med det konceptet och har sett fyra olika varianter på vad som ingår och hur det fungerar. Vi har inte bott på de mest exklusiva hotellen men inte heller på riktiga lågbudgetställen. Vad drar jag för slutsatser av det vi tagit del av? Är all inclusive värt pengarna?  Det beror helt på hur man räknar, vilket perspektiv man väljer. Det man betalar för är framför allt bekvämligheten. Att barnen kan välja själv vad de vill äta och om det är något de inte tycker om så kan de gå och prova något annat så att de blir mätta vid varje måltid. Kvaliteten på maten och drycken har varit väldigt olika på de hotell vi bott på. Men ibland är det inte maten i sig som det är fel på utan att vi som gäster inte riktigt kan välja från buffén. Vi tar lite av allting istället för att välja några saker varje måltid. Blandningen gör att allting smakar likadant efter några dagar. Konsten med buffémat är att välja och att avstå. 

Bara för att allting ingår måste man inte överkonsumera varken mat eller dryck. Att det är fri glass och läsk till barnen innebär inte att de ska äta och dricka hur mycket som helst. Som föräldrar har vi fortfarande ansvar att sätta gränser – precis som vi också får sätta gränser för vår egen konsumtion. Visst dricker jag mycket mer vin här än jag någonsin skulle göra hemma, men det är betydligt mindre alkohol i det här vinet. Och även om det går att fylla på hela tiden så har de flesta av oss någon slags gränser för vår konsumtion. Det är när man inte tar ansvar och sätter gränser för sig själv och/eller sina barn som det hela spårar ur. Men det är faktiskt inte all inclusive-idéns fel. 

Efter den här semestern känner vi oss ganska klara med all inclusive. Nästa gång blir det troligtvis en annan lösning. Kanske återgår vi till det när barnen blir omättliga tonåringar – det får vi se. Men nu vill vi hellre satsa på god, varierad mat och lite bättre vin. I glas istället för plastmugg. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *