Övergrepp i en tystnadskultur #vardeljus

Ett kyrkorum där en ung kvinna håller händerna till bön, Ett ljus som brinner.

Me too har vuxit till en fullkomligt rasande flod som väller fram efter att i åratal ha varit uppdämd av skam och tystnad. Berättelser om övergrepp forsar genom alla yrkesgrupper och självklart – det vore naivt att tro något annat – också genom Svenska kyrkan.

Den här texten bygger på egna erfarenheter (även om de är förhållandevis lindriga i sammanhanget), vänners erfarenheter och de erfarenheter som delats i samband med uppropet #vardeljus. Det är erfarenheter från en mängd olika församlingar i olika delar av landet – ingen ska känna sig utpekad. Jag skriver ur ett arbetsmiljöperspektiv. Jag vill inte på något sätt osynliggöra övergrepp i Svenska kyrkans sammanhang där de drabbade inte är anställda. De berättelserna ska också berättas men det finns andra som gör det bättre än jag.

Det finns en tystnadskultur och ett lojalitetskrav i kyrkan som gör att berättelser om övergrepp sopas under mattan. Problemet blir extra stort då det på många kyrkliga arbetsplatser saknas förmåga hos ledningen att hantera den här sortens frågor. Redan här tystas berättelserna och den drabbade står ensam.

Kanske vänder man sig till stiftet, till biskopen eller domkapitlet i hopp om att tillsynsansvaret och stiftets uppdrag att främja och stödja församlingarna ska innebära att en församling där det finns problem kan få stöd. Alltför ofta får den hjälpsökande höra att stiftet inte kan göra någonting – arbetsmiljöansvaret ligger helt och hållet hos församlingarna. Det är en ganska feg hållning. I de fall där förövaren är en ämbetsbärare ökar möjligheten att domkapitlet tar sig an ärendet. Tyvärr verkar det saknas rutiner även här för att hantera sexuella övergrepp. Vi har alldeles för många exempel på det. Man friar hellre än man fäller. Anmälaren får stå med skammen och skulden.

Det mest destruktiva är dock inte bristen på rutiner att hantera kränkningarna. Det allra värsta är kravet på tystnad, ett krav som blir ett övergrepp i sig. Att inte få berätta vad man varit med om. För man ska vara lojal mot sin arbetsgivare annars får man sparken. Och man får absolut inte skada kyrkans rykte, orsaka skandaler och medlemsflykt. Det är ett enormt ansvar som läggs på ett offer. Människor är så lojala att de förintar sig själva genom att tiga. När de sedan blir sjukskrivna heter det att de gått in i väggen. Den som utsatts för övergrepp blir sjukdomsstämplad.

Ett annat dilemma är att det inte bara handlar om anställda som går över gränsen utan det är ofta besökare, församlingsbor, människor vi möter i vår tjänst. De händelserna är ännu svårare att hantera. För när saker inträffar mellan anställda så finns det lagar och regler och det ska (i teorin) finnas rutiner för hur man arbetar med problemen. Men vad händer när jag gång på gång blir verbalt eller fysiskt angripen av en församlingsbo? Vad händer när jag blir tafsad på av en gudstjänstbesökare? Det är ett arbetsmiljöproblem som inte ryms i vanliga handlingsplaner. Och så ska man ju vara så förbaskat snäll. Man ska le och ta emot vad folk än gör eller säger, inte brusa upp, inte avfärda människor, inte vara otrevlig. Alltid behärskad, lugn och god. Och lojal.

Snällheten och tystnaden går hand i hand. Till dem sällar sig överseendet och förminskandet. Det som gör att man i Svenska kyrkan kan bete sig på ett sätt som aldrig någonsin skulle accepteras på en annan arbetsplats. Alla vet vad som händer men chefer och arbetskamrater slätar över det. Man går på tå för att undvika det obehagliga, man vägrar att ta tag i problemen. Man ursäktar förövaren så att det framställs som att den som säger nej är elak och empatilös. En sådan kultur är perfekt grogrund för övergrepp.

Och den ständiga rädslan för skandaler. Det är en osund anda av att vi ska hålla det inom familjen. Skulden läggs inte på förövaren utan på dem som lyfter problemet, de som höjer sin röst och berättar om missförhållandena. När nu #metoo möter Svenska kyrkan i kampanjen #vardeljus så finns just den här inställningen med och spökar i kulisserna. Att hålla det inom familjen, att inte orsaka skandaler och skriverier, att inte riskera ännu en våg av medlemsflykt. #vardeljus handlar om sexuella övergrepp och de utgör en alldeles speciell sorts kränkningar. Men de faktorer möjliggör och tystar sexuella övergrepp möjliggör också  många andra slags övergrepp. Därför kommer #vardeljus sätta ljuset på så mycket mer än de sexuella övergreppen, och de åtgärder som kommer att bli nödvändiga kommer göra att arbetsmiljön blir bättre också på andra plan. Det hoppet fokuserar vi på när vi bryter tystnaden.

För här står vi nu, i ett brokigt men stort systraskap. Vi står med våra sår och samtidigt som vi berättar om vår utsatthet vet vi att vi riskerar allt, vi vet att människor kommer att vilja flytta skulden till oss. Men skillnaden den här gången är att vi inte står ensamma. Vi står tillsammans och litar på att sanningen ska göra oss fria. Varde ljus!

På bloggen #vardeljus kan du läsa uppropet från anställda i Svenska kyrkan och ta del av berättelser om övergrepp.

Självklart finns det många arbetsplatser inom Svenska kyrkan där man har en bra arbetsmiljö och bra rutiner för att hantera olika typer av missförhållanden. Men berättelserna på #vardeljus vittnar om att det brustit alldeles för många gånger på alldeles för många platser. 

Det är också viktigt att vara medveten om att även män utsätts för sexuella trakasserier i Svenska kyrkan, av andra män eller av kvinnor. Dock fokuserar #metoo på kvinnors erfarenheter och därför har även jag valt att göra det i just detta inlägg. 

Det värsta är inte tafsandet jag minns

Det finns grader i helvetet. I spektret från sofistikerade sexuella anspelningar vid fikabordet till en smutsig våldtäkt i en park ryms tafsande, kränkningar, övergrepp och våld i en större variation och utsträckning än någon anar. Allt är uttryck för samma sak. Mäns uppfattning att de har rätt att använda kvinnor som medel för att känna sig starka, manliga och virila. Och de får stöd i den uppfattningen från media, från andra män och ibland från kvinnor.

Mina erfarenheter tillhör inte helvetets varmaste klimatzon. Men nog har jag blivit tafsad och kladdad på. Och nog har jag känt obehag många gånger. Men när me too-vågorna sköljer över oss så är det inte de gånger jag minns som är det värsta. Det värsta är en hel rad av andra situationer.

Hit hör medvetenheten om att jag genom åren så ofta utsatts för mäns inkräktande på min kropp och min integritet utan att jag ens reagerat. För det är så vanligt, det är så det är, det är sånt man får räkna med…

Till det värsta hör också att jag genom min personlighet, mitt sätt att tolka världen och andras kommunikation varit så utsatt. Jag har inte förstått att de behandlat mig illa och tagit sig friheter på min bekostnad. Men många gånger har de förstått att jag var ett tacksamt offer, en tacksam kropp för dem att röra vid, en tacksam själ att praktisera sitt sexuella maktspel på. Det gör mig också rädd. Jag hade kunnat råka så fruktansvärt illa ut som ung. Att jag aldrig räknats till ”de snygga” var nog min smala lycka. I det perspektivet. I ett annat perspektiv har det varit förutsättningen för utnyttjandet.

För det allra värsta är nog den utstötta människans desperata törst efter närhet, den längtan som säger ”jag får ta det jag kan få”. Det har jag levt med sedan de första förnedrande erfarenheterna på mellanstadiets discon som niorna ordnar för att samla in pengar till klassresan. Ja då hände det förstås att jag var med, det hände att jag tillhörde ett av de tre sista paren i danstävlingen, som avslutades med att paren skulle stå på stolar pussas och vinnare blev de som pussades längst. Priset blev en kexchoklad. I högstadiet blev det ingen pusstävling. Det blev ingen dans alls. Men den ultrablå mascaran var vattenfast så det syntes inte att jag gråtit när mamma hämtade mig. Sedan slutade jag gå på disco.

Som ung vuxen hände det att jag hängde med ”ut”. Nu fanns en ny aktör i dramat. Alkoholen. Alkoholen gjorde att jag kunde stänga ute en del av de hånfulla blickarna. Alkoholen gjorde också att männen lät drifterna ta överhand. Och precis som rovdjuren på jakt efter ett lätt byte såg de genast vem som inte hade råd att vara kräsen. Så lekte de med mig en stund och kunde sedan försvinna med grabbgänget och skrattande berätta om sina jakttroféer.

Jag har blivit utnyttjad så fruktansvärt många gånger att jag inte ens kan urskilja de olika händelserna. Det blev det normala. Jag visste att de aldrig var intresserade på riktigt, ändå fanns den där lilla, lilla gnistan av hopp. Och jädrar vilken förmåga männen har att sniffa sig till den desperationen.

Jag känner skam över allt detta – trots att skammen inte är min. Men jag känner också skam över de tillfällen då jag låtit män ta på mig för att vara snäll mot dem. Tillfällen då jag verkligen känt obehag men känt att det vore elakt att säga ifrån för dessa män har varit utsatta, de har varit gamla och ensamma eller haft kognitiva funktionsnedsättningar. Kanske har jag känt igen mig själv i dem?  Vi som inte kan få riktig kärlek kan åtminstone ställa upp för varandra. Jag vet inte. Och jag vet inte om jag är offer eller förövare i det. Inte för att jag någonsin tafsade tillbaka. Men ändå.

Och jag känner skam och skuld över alla gånger jag dragits med (och själv dragit med andra) i det sexualiserade snacket runt kaffebordet eller diskussionerna på nätet. Vad har det gjort med min och andras syn på människor, sexualitet, kärlek, kroppar, relationer…? Det finns gubbslem och det finns tantslem och det finns allmänt jäkla slem. Det är så vanligt att vi inte ens reagerar.

Men det är väl här som hoppet ändå finns nu. Det är väl detta som gör att vi står ut och inte bara går och dör när vi hör alla me too-berättelser. För nu är rörelsen så stor, så bred och så djup att världen aldrig kommer bli som förut. Alla, verkligen alla, kommer bli berörda och vi kommer att ha ett annat sätt att förhålla oss till detta i framtiden. Det är mitt hopp. Och det hoppet läker något av skammen.