Att läsa kan väl också vara en sport, eller?

Så är sportlovet slut och imorgon blir det vardag igen. Skönt på många sätt. Under lovet pausade jag helt från studierna och unnade mig att läsa annat, närmare bestämt deckare. Jag har egentligen inköpsstopp för böcker (går sådär), eller åtminstone skönlitteratur. Det går ju bra att låna på biblioteket och jag läser aldrig om romaner och deckare. Facklitteratur vill jag helst äga själv, för att kunna anteckna och gå tillbaka och titta i. Men inför semestrar gör jag ett undantag och köper pocketdeckare. Dels för att de inte tar så stor plats i resväskan, dels för att de är lätta att ha med sig till poolen och dessutom väger de inte så mycket när jag ligger på rygg och läser. Man måste tänka på allt! Nu hade jag köpt på mig några deckare på Röda Korsets secondhand och en bokrea så jag hade laddat med fyra stycken. Där drog jag gränsen. Jag släpar nästan alltid med mig för många böcker men den här gången var det precis lagom. Jag började på den första på planet ner och började på den sista på planet hem. Det är perfekt att läsa på planet, då känns det inte alls lika långsamt.

De böcker jag har läst är:

  • Visning pågår av Sofie Sarenbrant (inte så förtjust i hennes böcker men den var okej)
  • Revolutionens barn av Peter Robinson (Alan Banks kan man alltid lita på)
  • Bron av Stephen Booth (inte den bästa Ben Cooper-boken, känns som en mellanbok efter de dramatiska händelserna i boken innan)
  • Själens dunkla rum av Peter Robinson (ännu en Alan Banks).

Den sista boken har jag cirka 180 sidor kvar på så den får jag läsa ut de närmaste dagarna, sedan är det slut med nöjesläsningen för den här gången. Har jag en påbörjad deckare är det väldigt svårt att få något annat gjort och nu behöver jag verkligen ägna mig helhjärtat åt studierna. Jag kommer nog ha någon facklitteratur vid sängen som jag kan läsa några sidor i på kvällarna – det brukar inte vara lika beroendeframkallande. Så sportlovet blev ett läslov men hjärnan ska ju också ha sin motion. Nu får jag längta till påsklovet – då ska jag ta mig an nya deckare.

Tillvarons parenteser 

En solsemester på vintern är naturligtvis härlig för vem som helst, en skön upplevelse och ett avbrott i vardagen. För mig är det mer än så. Därför envisas jag med att vi ska åka iväg varje år trots att barnen inte vill. 

Februari är alltid en kritisk månad för mig. Då har jag levt upp alla energireserver och risken för en ny depression är som allra störst. Resan på sportlovet är inte bara ett nöje för en vecka. Den hjälper mig hela vintern – först genom att jag har något att se fram emot och sedan genom alla härliga minnen. 

De senaste åren har jag levt under en enorm psykisk press på grund av olika orsaker. Det har påverkat min hälsa negativt på många sätt. Att leva med en konstant inre stress är förödande för kropp och själ. Det som händer när vi åker till Kanarieöarna är att jag får en paus ifrån allt det där, en vila som jag inte kan skapa på annat sätt. Det blir en vecka då jag väldigt tydligt kliver ur vardagen med alla måsten, all stress och alla krav. Men jag får också ett fysiskt och mentalt avstånd till allt det där som skapar den inre stressen och pressen. Jag kan andas ut, sänka garden, vila, varva ner och släppa taget. Under en vecka kan jag stänga ner systemet och koppla ur alla varningslampor och återhämta mig. Det är livsviktigt för mig. När jag ligger i solen och läser eller simmar i poolen då läker själen. Det låter säkert konstigt men jag kan nästan känna det. 

Sockerberoende på semestern 

Jag är alltså sockerberoende. Det kan du läsa mer om under fliken Fett och socker. För att må bra äter jag därför glutenfri lågkolhydratkost. Jag äter inte sötningsmedel, jag håller igen på mejeriprodukter (utom smör som jag äter mycket av) och äter bara frukt och bär i undantagsfall. Jag dricker också väldigt begränsat med alkohol eftersom alkohol triggar mitt sötsug. Dessutom har jag 10-15 kilos övervikt att bli av med och alkohol har alltid förtur i kroppen vilket blockerar fettförbränningen. 

Det här kan säkert låta torftigt och fanatiskt för många men jag äter jättegod mat som jag mår bra av och är sällan hungrig. Men det bygger också på att jag äter de flesta måltiderna hemma. Så fort jag ska äta någon annanstans blir det krångligare. Då gör jag ibland vissa avsteg – jag vet vad jag kan ”slarva” med utan att må dåligt. 

Nu har vi alltså varit på en veckas semester på Gran Canaria och där har vi haft all inclusive. Hur funkar det? Ja tidigare år har det inte funkat alls. Jag har torskat varje gång just för att jag inte visste att jag hade den beroendesjukdom som sockerberoende faktiskt är. I år kom jag till hotellet med annan kunskap om hur min hjärna fungerar och en annan beredskap att hantera situationen. Ändå var jag lite orolig för om jag skulle klara det. Mest därför att jag hade haft en del rejäla återfall i sockerknarkandet veckan innan semestern. Men nu när jag sitter på planet hem och skriver detta så är jag jättestolt över mig själv för jag klarade det!

Jag hade satt upp några ”regler” för mig inför resan. Jag skulle 

  • inte äta godis, kakor, efterrätter, glass eller bröd överhuvudtaget 
  • undvika gluten men inte till hundra procent (ingen pasta men sås med mjöl är okej) 
  • tillåta mig att äta en liten mängd potatisrätter då det inte triggar sötsug eller överätande för mig 
  • trots ovanstående två punkter fick jag äta lite friterad mat (det blev några lökringar och ett par små vårrullar) 
  • äta färsk frukt och färska bär
  • dricka alkohol, även enstaka söta drinkar.

Det här kan för många sockerberoende låta som en alldeles för lössläppt strategi. Men den funkade för mig. Det jag fick äta lite av åt jag bara lite av. Det jag inte skulle äta alls åt jag inte alls. Jag kände inte en enda gång att jag tappade kontrollen och åt mer eller andra saker än vad jag ville och skulle. Alkoholen orsakade inget sötsug då all inclusive-vinet är ganska blaskigt. De få söta drinkarna var heller inget problem. 

Här är det ju både en fördel och en nackdel med buffémat. Å ena sidan är det ganska lätt att välja mat som jag mår bra av och välja bort det andra. Å andra sidan är det en utmaning när det finns så mycket drogmat tillgänglig. Men det var nog det bästa av allt: att det inte ens var särskilt svårt att låta bli churros till frukosten eller de många olika efterrätterna. Och här tror jag att mina liberala regler hjälpte mig. Det blev troligtvis lättare för mig att avstå tårtor och kakor när jag visste att jag fick ta en skål med färsk frukt istället. 

Hur går det nu då, när vi kommer hem? Ja det återstår att se. En viss omställning blir det såklart – hemma äter jag ju bara två mål mat om dagen. (På förmiddagen dricker jag ägglatte och kaffe.) Jag kommer nu återgå till de strikta reglerna och jag tror att jag är hjälpt av att en sån här resa väldigt tydligt är något helt annat än vardagen. Det hade varit svårare om vi tillbringat veckan i en stuga i fjällen och jag varit så här liberal. Det vore för likt vardagen. Å andra sidan är det hypotetiskt – där skulle jag ju ha lagat min vanliga lchf-mat och inte gjort så stora och många avsteg. 

Det ska bli skönt att komma hem till sina vanliga rutiner, inte minst när det gäller maten. Jag har goda förhoppningar om att jag ska klara mig bra under våren. Och jag hoppas dessutom att jag har laddat upp med energi så att jag ska kunna komma igång och röra på mig lite mer. Då kanske jag kan börja jobba bort de där extra kilona som jag inte har någon nytta av. 

All inclusive – härligt eller förfärligt? 

Det finns många som har åsikter om att boka all inclusive på semestern. Alltifrån djupaste förakt till att beskriva det som det bästa som hänt sen ketchupen uppfanns. Men som med så mycket annat kan vi väl konstatera att det som passar bra för en familj inte är aktuellt för en annan utan att det behöver betyda att det är rätt eller fel, bra eller dåligt. Dessutom finns det en viss variation i vad all inclusive innebär i fråga om kvalitet och utbud. Men framför allt – och i slutändan – så handlar hela all inclusive-grejen om människors beteende. Det är inte all inclusive-idén som sådan som är problemet, om det nu överhuvudtaget finns ett problem, utan om människors sätt att hantera företeelsen. 

När vi reste utan barn skulle vi aldrig ens överväga att betala för något sådant. Då var det halva grejen med resan att gå runt och testa olika restauranger. Frukosten fixade vi själva och åt på balkongen. När vi för några år sedan återupptog chartersemestrandet var läget annorlunda. Då hade vi dels ett barn med diabetes som behöver tät påfyllning av mat, dels ett barn som vägrar att äta det mesta och som prövade vårt tålamod varje gång vi åt på restaurang. Att bråka om maten på restaurang två gånger om dagen var inte kompatibelt med den avkoppling som semestern var tänkt att utgöra. Så efter en del funderingar valde vi all inclusive. 

Nu har vi bott på fyra olika hotell med det konceptet och har sett fyra olika varianter på vad som ingår och hur det fungerar. Vi har inte bott på de mest exklusiva hotellen men inte heller på riktiga lågbudgetställen. Vad drar jag för slutsatser av det vi tagit del av? Är all inclusive värt pengarna?  Det beror helt på hur man räknar, vilket perspektiv man väljer. Det man betalar för är framför allt bekvämligheten. Att barnen kan välja själv vad de vill äta och om det är något de inte tycker om så kan de gå och prova något annat så att de blir mätta vid varje måltid. Kvaliteten på maten och drycken har varit väldigt olika på de hotell vi bott på. Men ibland är det inte maten i sig som det är fel på utan att vi som gäster inte riktigt kan välja från buffén. Vi tar lite av allting istället för att välja några saker varje måltid. Blandningen gör att allting smakar likadant efter några dagar. Konsten med buffémat är att välja och att avstå. 

Bara för att allting ingår måste man inte överkonsumera varken mat eller dryck. Att det är fri glass och läsk till barnen innebär inte att de ska äta och dricka hur mycket som helst. Som föräldrar har vi fortfarande ansvar att sätta gränser – precis som vi också får sätta gränser för vår egen konsumtion. Visst dricker jag mycket mer vin här än jag någonsin skulle göra hemma, men det är betydligt mindre alkohol i det här vinet. Och även om det går att fylla på hela tiden så har de flesta av oss någon slags gränser för vår konsumtion. Det är när man inte tar ansvar och sätter gränser för sig själv och/eller sina barn som det hela spårar ur. Men det är faktiskt inte all inclusive-idéns fel. 

Efter den här semestern känner vi oss ganska klara med all inclusive. Nästa gång blir det troligtvis en annan lösning. Kanske återgår vi till det när barnen blir omättliga tonåringar – det får vi se. Men nu vill vi hellre satsa på god, varierad mat och lite bättre vin. I glas istället för plastmugg. 

Det ljuva livet

Jag trodde att jag skulle blogga lite mer på semestern men det hinns ju för sjutton inte. Jag har fullt upp med att

  • sola
  • bada
  • läsa pocketdeckare
  • äta tämligen smaklös buffémat 
  • dricka all inclusive-vin och färdigblandade drinkar.

Ja det är ett fasligt ståhej. Men vi har det alldeles ypperligt. Barnen är på oväntat bra humör. Båda badar ofta och gärna – också han som minsann inte skulle bada alls. Jag går promenader varje morgon, inte så långa dock pga svårt att hitta bra slingor, men ändå. Utsikten från balkongen är hav, hav och åter hav. Me like. 

I eftermiddag ska vi ta en promenad till Angry Birds parken (tredje året i rad vi besöker den) och därefter ska vi äta på restaurang utanför hotellet vilket vi ser fram emot efter några dagar med i stort sett samma mat. 

Det bästa med de här resorna är att efter fem-sex dagar är man rätt så mätt på alltihop och känner att det faktiskt ska bli skönt att komma hem till sitt eget. Och det är väl som det ska.

Gud är nog…

Det var något i en tråd på Facebook igår som fick mig att tänka på en text ur Ulf Nilssons underbara bok En ängel vid din sida. Jag tog fram boken och läste och kände en lättnad, en slags befrielse. För detta är så långt man kan komma från de polariserade debatterna i och om kyrkan, där man gör sitt bästa för att missförstå varandra,  och om det omdiskuterade kyrkohandboksförslaget. Kan vi bara släppa allt det där och ta denna Gud i hand och möta dagen?

Gud är nog en trött mamma
som fått barnen att borsta tänderna
och sedan genast hopp-i-säng.
Gud är nog en farbror som grävt
hela långa dagen i trädgården.
Trött dricker han sitt kaffe.
På bordet de tomma fröpåsarna.

Kalla inte Gud för ”han”
för då blir hon lite ledsen.
Och säg inte alltid ”hon”
för då blir han inte glad.

Gud är nog en blå fågel i trädgården,
Gud är nog en humlas surr,
en koltrasts sång i kvällningen.
Gud är nog en hund som lunkar
in i barnens rum och somnar på golvet.
Gud är nog en stjärna ensam på himlen,
en vind genom träden, ett stilla regn.
Gud är nog solen som äntligen går upp,
en katt som sträcker sig på varma trappan.
Gud är nog ett barn som vaknar pigg.
Dagen ligger ännu orörd, oändlig,
allt är möjligt, allt kan ske.

Solenergi

Idag var jag ute på en lång, härlig promenad i solen. Så himla skönt att få röra på sig och känna att solen värmer mot kinderna. Men det är också ett bra tecken på att jag börjar komma ur min svacka. När jag är som mest deprimerad fixar jag inte att gå ut på promenader – det blir alldeles för många intryck av ljud och ljus och dofter och det gör mig gråtfärdig av utmattning. Jag orkar inte heller träna hemma på crosstrainern. Inte ens om jag tvingar mig så funkar det. Efter bara en liten stund rasar jag ihop. Och det är så himla dumt att det är så för är det någon gång jag verkligen behöver den fysiska aktiviteten så är det när jag har ett depressionsskov. Fysisk aktivitet, och allra helst ute i dagsljus och frisk luft, dämpar och lindrar så otroligt mycket och det stärker det friska. Man frigör hormoner och signalsubstanser som hjälper tillfrisknandet. Därför försöker jag verkligen att tvinga mig till rörelse och aktivitet men det fungerar inte när jag är längst ner på botten. Det är inte en fråga om vilja. Jag vill, men jag kan inte.

Därför är jag så glad nu när dagarna är längre, det är ljust på morgonen och ljust länge på eftermiddagen. Det betyder oerhört mycket och jag har så mycket mer energi nu. Inte alla dagar, men många. Jag märker det också på att jag vaknar av mig själv innan klockan ringer. När jag mår som sämst har jag svårt att vakna och komma ur sängen trots att jag egentligen är en morgonpigg människa. Och nu börjar ”morgonpiggheten” återvända. Jag tror att jag snart är tillbaka i mina rutiner där jag går upp tidigt på morgonen och kör ett pass på crosstrainern. Det mår jag bra av hela dagen.

Nu åker vi snart på semestern. Då brukar jag gå upp före resten av familjen och ta en lång power walk. Sedan blir det gärna någon mer promenad under dagen i lugnare takt. Och så lite simning i poolen förstås. Det blir helt perfekt att få så mycket fysisk aktivitet nu för det kommer göra det lättare för mig att hålla igång när vi kommer hem.

All shall be well – jag ser ljuset.

Solen skiner över den snötäckta golfbanan

Planering för maximal effektivitet

Om någon såg objektivt på min sysselsättning den här veckan skulle personen nog tycka att jag inte får särskilt mycket gjort. Men saker kan hända under ytan. Det hela är en del av en noga uttänkt plan för att utnyttja terminen optimalt. Jag tänker långsiktigt. 

I vilken ände ska jag börja för att kunna förklara? Från början kanske är en bra idé. Jag går alltså en kurs som heter Bild och grafisk design för webben. Den består av tre delmoment. Det första har jag redan klarat av och lämnat in (har dock ej fått veta om jag blev godkänd men det blundar vi för just nu). Den andra delen består av att göra layouten för en webbplats med CSS-kod. Texterna finns klara i HTML-kod och man ska alltså anpassa dem så att det blir en fungerande webbplats med tre sidor. Nu är ju inte CSS-kod nåt man bara snyter ur näsan. Steget från att inte kunna något till att kunna lite är väldigt stort. Kan man väl lite är det enklare att lägga till mer kunskap. Men det är alltså det där första stora steget som ska tas. Och det kräver fullt fokus. Fokus är inte vad jag har just nu pga livstrassel och andra orsaker. Så kan det ju vara ibland. För att då inte vara overksam får man ägna sig åt något som behöver göras men som kräver mindre fokus så att man kan göra det svårare lite längre fram när man är mer på hugget.

Studieavbrott på grund av semester

Till detta hör att vi ska åka på semester och jag har bestämt mig för att inte ta med mig studierna på resan utan lämna dem hemma. Det blir alltså ett avbrott på en vecka. Eftersom detta att lära sig koda en webbplats är ett litet berg att bestiga tänker jag att det är dumt att börja klättra redan nu för att om några dagar göra ett långt uppehåll och sedan finna att jag har glidit ner till utgångspunkten igen. Alltså – den delen av studierna får helt enkelt vänta tills jag kommit hem och kan ägna mig helhjärtat åt taggar och krullparenteser.  När jag kom fram till den insikten kändes livet lite lättare. Alltså har jag den här veckan kunnat ägna mig åt reseförberedelser och annat hemmafix som behövde göras. Inte istället för studierna. Jag har bara omorganiserat. Det här är ju saker jag ändå skulle ha gjort vid sidan av studierna. Men jag har inte tagit ett totalt studieuppehåll redan nu. Istället för att göra det som hör till uppgift två och som vore ineffektivt att börja med innan resan, har jag sträckt mig framåt mot uppgift tre.

Kritisk till kursens innehåll

På uppgift tre går vi ett steg vidare. Där ska det inte bara skrivas CSS-kod utan en webbplats ska byggas upp från grunden utifrån vissa givna instruktioner. Jag ska skriva texterna, skriva HTML-koden, skriva CSS-koden och göra en fungerande webbplats. Gaaah! Det hela ska mynna ut i en sju sidor (minst) stor webbplats om ett fiktivt spa. Och här kommer min kritik. För vi ska skriva all text själv. Och nog för att det är bra att veta hur man formulerar texter som ska vara läsbara så tycker jag att det finns en gräns för hur mycket jobb vi ska behöva lägga på att ta fram själva textunderlaget. I en verklig arbetssituation får ju webbredaktören åtminstone någon form av underlag. Nu ska jag alltså skriva ihop vad det här företaget erbjuder för behandlingar och typer av massage med mera. Jag har lite svårt att se hur det kan falla inom kursens ramar. Det är svårt nog att få till all kod.

Omvänd arbetsordning

Men nu är det som det är och eftersom jag är lite splittrad den här veckan på grund av dels ovan nämnda livstrassel, dels alla reseförberedelser så är det en alldeles ypperlig sysselsättning att mellan varven sätta mig ner och arbeta på mitt spa-koncept. Mitt mål är att ha alla texterna i stort sett klara innan vi åker på semester. När vi kommer hem tar jag itu med uppgift två och när den är klar kan jag gå direkt på kodningen på uppgift tre och behöver inte lägga tid på att skriva ihop texter. Fiffigt.

 

Stiltje

Det råder stiltje på bloggen. Inte så att jag har tröttnat eller inte har något att skriva om. Det är tiden som saknas. Dessutom finns det en gräns för hur många bollar jag kan hålla i luften. De kurser jag läser på universitetet är (som väntat) betydligt mer krävande än den kurs jag läste i höstas så studierna upptar mycket av min vakna tid. Till det kommer allmän röra i livet plus den förestående semestern. Livsröran är förhoppningsvis övergående även om jag befarar en del kaotiska perioder det närmaste året. Sammanfattningsvis uppdaterar jag mer sällan nu men jag hoppas att jag snart ska ha tid och energi att ägna mig åt bloggen igen.

Engagemang

Så har vi i Diabetesförbundets föräldraråd haft ett intensivt och härligt dygn tillsammans. Igår mat och prat på hotellet och idag arbete på förbundskansliet i Sundbyberg. Det är faktiskt sista gången vi är i de här lokalerna (sitter kvar där och skriver nu) eftersom kansliet ska flytta i sommar. Mina vänner i föräldrarådet är det absolut bästa som Samuels sjukdom har fört med sig och det är så himla kul att träffas. Idag har vi bland annat diskuterat förbundets hemsida och hur vi vill förbättra den och så har vi haft besök av en barnsjuksköterska som forskat om kvalitetsregister i barnsjukvården – och med ett särskilt fokus på hur man mäter livskvalitet. Det är ju min hjärtefråga så det var väldigt spännande. Tyvärr var vår kontaktperson på kansliet hemma med sjuka barn och därmed kunde vi inte bli uppdaterade på de frågor förbundet arbetar med just nu.

Nu är mötet avslutat men mitt tåg går inte förrän om några timmar så jag tänker sitta kvar och plugga lite så kan jag slappa på tåget sedan. För plugga behöver jag – det kommer försvinna mycket tid de närmaste veckorna.