Publikrekord. Alternativa fakta.

På Håkan Hellströms konsert på Ullevi sommaren 2014 slogs Bruce Springsteens gamla publikrekord med nästan 3000 personer. Det var såklart en kul grej. Men det säger ingenting om vem av de båda som är den bästa artisten eller vem av dem som har de mest hängivna fansen. Båda har lyckats samla enormt mycket folk på sina konserter. End of story. Att The Boss skulle börja tjafsa om att siffrorna är falska, att man räknar på olika sätt, att någon har manipulerat bilderna och så vidare vore helt befängt. Vad skulle han vinna på det? Ingenting, tvärtom skulle ha göra bort sig. Och som sagt, publiksiffrorna säger inte något om artistens storhet eller talang.

Nu har vi en president i USA, en av världens mäktigaste män, som beter sig som en tjurig fyraåring i sandlådan. Det hjälper inte att hela världen kan överbevisa hans påståenden, han har ändå rätt. Alla andra är dumma. Alla andra ljuger. Det är inte ett beteende värdigt en statsman. Man kan förvänta sig sådant i Nordkorea, vars ledare är bäst på precis allting, enligt egen uppgift. Vill Trump verkligen lägga sig på samma nivå som ledaren i världens värsta diktatur?

Hur många som samlades i Washington för att se Trump svära presidenteden säger absolut ingenting om hans duglighet som president. Det förstår alla – utom Trump själv, som hänger sig fast vid något som är helt irrelevant. Det är patetiskt. Men vi har mer av den varan att vänta.

Och nu några dagar senare så kan man nästan önska att han bråkade om saker av det slaget. Det var löjligt och påfrestande, men inte mer. Dock har han nu tagit nya steg som är förfärliga, förkastliga, vedervärdiga, när han bit för bit stänger landets gränser. Man kan tänka att det ”bara” är uttryck för hans skeva självbild. Men det är mer allvarligt än så. Det kan finnas en medveten strategi, att provocera fram ett terrordåd från den muslimska världen, som kommer att ge Trump större befogenheter och mandat att slå tillbaka. Och då kan det tredje världskriget vara här.

Låt berättelsen om Svenska kyrkan flöda!

Nu är det dags att sprida de goda berättelserna om Svenska kyrkan. Saklig kritik ska bemötas sakligt, men rykten och svartmålningar hanterar vi bättre genom att måla upp en annan bild. Låt stolthet och glädje flöda fram!

Liten gubbe med livboj runt halsenDet är många som berättar om Svenska kyrkan nu. I radio och TV, i tidningar, bloggar och sociala medier förkunnas att det går utför på alla sätt för kyrkan. Medlemmarna flyr, ledningen är inkompetent, prästerna förkunnar inte kristen tro, man bryr sig inte om sina trossyskon, man lägger sig i politiken och vurmar för islam. Det är väl ungefär kontentan av det hela. Och när man inte debatterar sakfrågorna så fortsätter man att debattera debatten.

Är det verkligen så illa? Stämmer den här bilden? Och framför allt – är detta hela bilden? Nej, säger jag. Det är mitt svar på alla tre frågorna faktiskt. Däremot kan jag absolut förstå hur de här bilderna och berättelserna har uppstått. Problemet är att så många har fört berättelsen vidare istället för att ta reda på hur saker verkligen förhåller sig, vad en person verkligen har sagt eller vad som verkligen har hänt vid ett specifikt tillfälle. Till detta kommer att många i vårt land å ena sidan tycker att de har koll på vad Svenska kyrkan är (eller vad det tycker att den borde vara) men å andra sidan har en så svag anknytning till kyrkan att deras kunskaper om hur saker förhåller sig är relativt låg. Men de tycker ändå att det är deras kyrka och det är egentligen väldigt fint. Då tänker jag att det är så olyckligt att det enda de hör är de här berättelserna som ofta (men inte alltid) ger en felaktig bild av livet i Svenska kyrkan.

Så vad ska vi göra då, vi som har en mer ”nyanserad” bild av kyrkan? Ska vi bemöta rykten med fakta? Ja, naturligtvis ska vi göra det i de sammanhang där det är möjligt. Om vi som är anställda, förtroendevalda eller på annat sätt engagerade i Svenska Bild på surfplatta som visar bild på man vid datorkyrkan, möter en människa som med emfas talar om hur illa det är med allt, då ska vi absolut bemöta det med fakta. Att inte göra det är faktiskt att svika kyrkan.  Men de samtalen kan oftast bara föras i det lilla sammanhanget. Det är mycket svårt att föra de samtalen i kommentarsfält på Facebook. Där ligger faktaresistensen, myterna och konspirationsteorierna som ett tungt täcke och hindrar det öppna, fria, prövande samtalet att föras. Men det finns ett annat sätt.

Det vi framför allt måste göra är att ta vårt ansvar för berättelsen och inte släppa taget om den. Svenska kyrkan har drygt 20 000 anställda.  Till det kommer ett stort antal förtroendevalda och ideella medarbetare. Och så alla som på ett eller annat sätt tar del av kyrkans liv och verksamhet. Vilken enorm resurs! Vilken enorm berättarkraft som bara ligger här och väntar på att få sippra fram som rännilar om våren. Flöden som virvlar sig fram, porlar och sköljer över marken, som förenas till bäckar och floder och till slut ett hav av berättelser om vår kyrka. Denna vårflod av berättelser skulle kunna skölja bort alla myter och rykten. Sanna och trovärdiga berättelser har mycket större livskraft.Porlande bäck bland stenar

Låt oss berätta om det som är vår vardag, om det som gör oss glada och stolta. Låt oss berätta om människor och möten, om hopp och engagemang. Alla vi som lever med kyrkan på något sätt är ju som folk är mest. Därför kan vi gissa att cirka 70 % av ovan nämnda anställda, förtroendevalda, ideella med flera har Facebook. Tänk om alla dessa delar en positiv berättelse i veckan. Allt från det lilla, enkla att man satt nya fina blommor på altaret till de stora händelserna när hundratals människor möts och delar tro och hopp. Varje berättelse skulle inspirera fler att dela sin bild av vad kyrkan är och gör. Så låt oss tala väl om vår kyrka, ofta och gärna.

Jag menar inte att kritik ska sopas under mattan. Jag om någon vet att det finns mycket att ifrågasätta och förändra. Men de diskussionerna ska föras i rätt forum. Om vi värnar om vår kyrka så behöver vi också se vad våra egna ord kan göra för att påverka kyrkan positivt och negativt. Genom att lyfta fram det positiva kommer vi själva att se på kyrkan med andra ögon och vi kommer också att hjälpa andra att se allt fantastiskt som sker i En yngre människas hand som håller en äldre människas handSvenska kyrkan varje dag, där evangeliet om Jesus Kristus förkunnas i ord och handling, där människor blir sedda och upprättade, där ungdomar kan finna livsmod, där trötta småbarnsföräldrar kan stötta varandra, där gamla och ensamma kan få besök av någon som har tid att sitta ner och lyssna, där brödet bryts och vinet delas och Kristus är mitt ibland oss.

Hela vår kristna tro bygger på berättelsen om vad människor sett och hört. Utan berättelsen hade det inte blivit någon kyrka. Låt oss därför fortsätta att fylla på den berättelsen. Så var stolt! Berätta och dela i de forum där du själv finns på nätet eller i det fysiska rummet. Några bra exempel på detta berättande är Facebook-sidan ”Dela tro – dela liv” och vandringskontot ”Svenska kyrkan” på Instagram. Om jag ska lyfta en enskild person som berättar på ett alldeles ypperligt sätt så är det Instagram-kontot ”Kyrkvakt”. Det kontot är precis vad jag menar med att i stolthet berätta om livet i Svenska kyrkan.

Tecknade figurer som jublande sträcker armarna i luftenOm vi är lite uppmärksamma och om vi vågar dela med oss och lita på att vi har något värdefullt så kommer vi att se att vi har ett gigantiskt kapital av berättelser i Svenska kyrkan. Om vi förvaltar det kapitalet väl och inte gräver ner det i marken (för att hänvisa till en känd bibelberättelse) så kommer det att växa och ge utdelning hundrafalt och tusenfalt. Att vara människa är att berätta, att vara kyrka är att leva en berättelse. Ta tillbaka berättelsen om Svenska kyrkan!


Detta inlägg är till stor del inspirerat av en av mina kursböcker ”Storytelling befolkar varumärket” av Matts Heijbel. Läs den! Han använder också ofta Svenska kyrkan som exempel, dels med berättelser från kyrkans värld men också som exempel på en organisation som inte fullt ut skördar sina berättelser. 

 

Rent idiotiskt

(Nu testar jag att skriva från mobilen för första gången på nya bloggen. Yay.)

Det drar ihop sig till semester och idag kom Taxfree-katalogen. Vi brukar inte handla något men det är kul att bläddra igenom den ändå. Rättelse: det var kul tills jag såg den här annonsen. 

En damdoft fiffigt paketerad i ”något så vardagligt, men ändå ikoniskt, som en rengöringsflaska”. Jag tar mig för pannan. 

För det första blir jag inte ett dugg köpsugen på en produkt som väcker associationen till ammoniakdoftande fönsterputs. För det andra undrar jag hur man tänker när man tycker att kvinnor och städprodukter hör ihop. Har vi inte kommit längre? 

Den här typen av marknadsföring klarar vi oss utan! 

Skrivarbete pågår

Jag uppdaterar inte så ofta som jag skulle önska just nu. Det beror dels på att jag håller på med ett lite längre debattinlägg som kräver mer skrivmöda än det vanliga pladdret, dels på att jag behöver prioritera studierna nu i början av terminen för att få ett grepp på det hela.

Anyway, det helt galna genomslaget för ”män”-kommentaren har fortsatt. De allra flesta förstår min poäng, att en generaliserande fråga bäst besvaras med ett generaliserande svar. Jag är extra glad över alla grabbar, pojkar, män och gubbar som förstår innebörden i min kommentar. De som inte blir kränkta eller sura. För den sorten finns ju också och jag tycker att det är fascinerande att ”inte alla män”-ropet fortfarande har vingar och fladdrar runt i sociala medier. Men som sagt, dessa vars sinnen fortfarande är fördunklade är en liten minoritet.

Viktigast av allt när vi diskuterar brottslighet är att minnas att det är individer som begår brott, inte grupper. Ibland är det individer som begår brott tillsammans, men varje individ har ändå sin egen ryggsäck av omständigheter, vägval och förutsättningar som lett hen till den punkt där brottet begås. Det handlar inte om bara EN faktor, det räcker inte att säga invandrare eller muslimer eller för den delen män. Den övervägande majoriteten av invandrare, muslimer och män begår ju inte brott. Det betyder inte att vi ska blunda för det strukturella – det som förenar många gärningsmän i en viss typ av brott. Sådana saker  behöver vi identifiera för att kunna förebygga brottslighet. Men då måste vi använda mycket mer precisa instrument för att identifiera vilka omständigheter det är som tillsammans kan utgöra riskfaktorer. Sådant låter sig inte göras i en Facebook-diskussion.

När jag blev viral

Hjälp! Internet och sociala medier är verkligen märkliga företeelser. Att saker kan spridas extremt snabbt är ingen nyhet för mig men jag var inte alls förberedd på att en kommentar, ett enda ord, som jag skrev i en hast utan något större engagemang, skulle få en så stor spridning. Lyckligtvis har det mest varit positiva reaktioner men fenomenet är ändå fascinerande. Faktum är att jag har varit med om detta en gång förut, då jag skrev ett inlägg om att pojkar och män som inte kunde kontrollera sina kroppsdelar borde få hjälp att stanna inne så att de inte av misstag skulle råka placera dem på andra människors kroppar. Det inlägget delades av över 800 personer på ett par dagar. Dock var det ju många av dem som delade som inte förstod poängen utan använde mina ord som argument i sin egen debatt om att alla sexuella trakasserier handlar om utrikes födda män. Håhå jaja.

Så vad hände nu då? En Facebook-vän som skriver väldigt bra inlägg med en tydlig mission att bland annat motverka främlingsfientlighet och sprida positiva berättelser som motkraft till allt negativt, skrev om myten om mörkläggningen kring kriminella personers ursprung. Ja, i själva verket var det inte hans egna ord den här gången, utan han delade bara vad en annan person skrivit. Självklart skulle det komma kommentarer som mer eller mindre uttalat driver teorin om att myndigheterna visst mörkar fakta. Och det var på en sådan kommentar jag svarade. Resten är historia.

Inlägget är delat över 600 gånger, dessutom har skärmdumpar likt denna delats ca 100 gånger (vad jag kan se). Och det kommenteras och diskuteras. Det som är roligt är att väldigt få har kommit med den annars klassiska kommentaren ”Inte alla män!” även om det förekommer. Men vad ville jag säga med min trötta replik, så matt att jag inte ens orkade sätta punkt efter den?

Ja för det första hade jag verkligen inte någon avsikt att debattera eller komma med ett heltäckande svar på någonting alls. Det var en kommentar, en replik, en reflektion. Men visst fanns det ett allvar bakom ordet. Först vill jag här träda till den här personens försvar. Jag tror nämligen inte att han menade att bunta ihop alla de här brotten. (Kanske är jag bara godtrogen, sorry.) Jag vill tro att han menade att man ska titta noga på de olika typerna av brott var för sig och se vilka personer det är som begår dem. Men han skriver ihop dem. Det finns därmed en underliggande generalisering. För det är inte så himla enkelt att se vilka faktorer som gör att en person eller personer med vissa saker gemensamt begår ett visst brott. Och då blir min replik ett exempel på principen ”som man frågar får man svar”. Varken mer eller mindre.

Låt mig därför bara klargöra vad jag inte skriver, och inte anser:

  • Jag skriver inte att alla män är potentiella våldtäktsmän/kvinnomisshandlare/pedofiler etc
  • Jag skriver inte att bara män begår dessa brott
  • Jag skriver inte att bara svenskar begår dessa brott
  • Jag förnekar inte heller att personer av utländsk härkomst (vad det nu betyder) förekommer väldigt ofta i vissa typer av kriminalitet. Jag uttalar mig överhuvudtaget inte om det eftersom jag inte tror att personernas etniska ursprung är den avgörande faktorn.

Det hela hade inte varit ens hälften så kul om det inte vore för den indignerade följdkommentaren om att jag ska nyansera mig. Personen buntar ihop ett stort antal olika brott i sin fråga och ju fler slags brott man tar med i svepet, desto större blir gruppen det handlar om. Då blir svaret oundvikligen en generalisering. Men poängen med mitt svar var egentligen att det inte går att svara på en sådan fråga. Jag kan verkligen leva med att fem personer tycker att mitt svar var fånigt. Och jag får ingen kick av att så många uppskattat svaret. Alltihop vittnar bara om omöjligheten i att föra sakliga samtal i de här frågorna. Åtminstone i sociala medier.

Hopp och förtvivlan i kunskapsfabriken

Hej och hå vad dagarna går. Jag hinner inte med bloggen riktigt. Men det är väl bra antar jag, att jag har mycket att göra och dessutom energi till att göra det. Den här veckan har universitetsterminen börjat på riktigt. Det är roligt men också smått förfärande och jag undrar om jag tagit mig vatten över huvudet. Men det är väl bara att ta lugna simtag så kommer jag nog i land.

Massor av skyltar med orden Trouble ahead.Jag läser alltså två kurser på kvartsfart parallellt den här terminen. Bara en sån sak är ju en utmaning för en snedkopplad hjärna som min. Fast det är bra också för när jag kör fast på ena kursen kan jag ta tag i den andra istället. Problemet med kvartsfart är annars att ha riktig koll på hur hög takt jag måste ha för att verkligen hinna i slutändan, men jag tror nog att det kommer ordna sig.

De kurser jag läser är Storytelling och Bild och grafisk design för webben. Storytelling-kursen känns helt lugn (och vansinnigt rolig). Den består i princip av ett antal böcker som ska läsas, några frågor på varje bok, samt att man ska skriva egna ”stories” med hjälp av böckerna. Jag har läst ungefär halva den första boken nu och attans vad intressant det är. Men så är det den andra kursen då… där är det inte lika glada miner vill jag lova. Jag försöker verkligen att inte bli hysterisk men det krävs mycket djupandning och mindfulness för att inte spatta ur när jag kör fast redan på första uppgiften. Allting är lätt när man kan det och problemet här är att jag inte behärskar Stoppskylt med orden don't panicPhotoshop tillräckligt bra. Men hinder är till för att övervinnas, man växer genom prövningarna och yada yada yada. Om igår och i förrgår präglades av förtvivlan, missmod och stukat självförtroende så har det idag varit mer hopp och tillförsikt. Efter ihärdigt googlande kunde jag lösa det första problemet. Nästa utmaning är betydligt större och jag är sannerligen inte i mål än, men jag har tagit några stora steg på väg mot att hantera de verktyg jag behöver använda. Så nu är det bara att streta vidare i kunskapsfabriken, onwards and upwards.

Jihdes teori

Bild på boken Jihdes diabetes. Peter Jihde tar insulin i låret och skriker. Just nu läser jag Peter och Karin Jihdes bok Jihdes diabetes. Det är en så enormt bra och viktig bok som jag verkligen vill rekommendera till alla – med eller utan diabetes i familjen för den fyller ett dubbelt syfte. Boken ger både stöd till dem som lever med diabetes och väldigt mycket kunskap till dem som inte gör det. Och är det något som behövs så är det mer kunskap. Jag återkommer med en recension av hela boken inom kort men jag vill idag skriva om en teori som framförs i boken och som jag tycker är väldigt intressant.

 

Peter Jihde återkommer flera gånger till sin tes att många diabetiker behåller den relation de fick till sin sjukdom när de fick diagnosen. Det styrks av att flera av dem som han samtalar med i boken bekräftar detta. Gick man in i diabeteslivet med förnekande är det väldigt lätt att fortsätta mer eller mindre i förnekande, tog man emot sjukdomsbeskedet med inställningen att man ska ta fighten så fortsätter man att ta fighten och så vidare. Självklart är detta individuellt och självklart kan man förändra sin attityd till denna oinbjudna livskamrat, men jag tycker ändå att det är en intressant tanke inte minst för att det också anger hur viktigt det är med rätt psykologiskt stöd vid insjuknandet.

Men riktigt intressant blir tankegången när Karin Jihde ska skriva sitt kapitel i boken ur ett anhörigperspektiv. Hon skriver: ”På samma sätt tror jag att den första relationen du har med din partners diabetes kan vara svår att ta sig ur. Hur du som anhörig, hanterar den, och hur du talar om den.” Jag har ju engagerat mig ganska mycket i diabetesföräldrars mående och hur man ska kunna hjälpa dem att må bättre, att nå acceptans, att våga sänka garden gentemot sjukdomen. Då blir den här teorin så spännande för precis som när det gäller vuxna patienter innebär detta att det är superviktigt med rätt psykologiskt stöd till föräldrar vars barn insjuknar i diabetes – vilket är min hjärtefråga. Utan rätt stöd fastnar många i chockfasen och det är i förlängningen rent ohälsosamt både för dem själva och för barnen.

Jag läser ofta om hur föräldrar gråter varje dag över barnens sjukdom, trots att det gått flera år sedan diagnos. Man säger att det enda som får dem att kämpa vidare är hoppet att det ska komma ett botemedel. Inte sällan finns det ett skuldbeläggande  – tänk om det berodde på vaccinationen eller något annat. Jag dömer inte de här föräldrarna och jag säger definitivt inte att de är dåliga diabetesföräldrar. Men jag lider med dem, det är tufft nog ändå att ta hand om ett barn med diabetes, vi behöver ha all mental styrka vi kan uppbåda och då är de här tankarna så destruktiva.

För några år sedan bloggade jag om att jag inte sätter mitt hopp till ett botemedel. Det kan nog vara lite provocerande, men för mig handlar det om att det skulle ta alldeles för mycket energi och den energin behöver jag till annat. Därför sätter jag mitt hopp till sådant jag faktiskt tror kan hända.

När jag läste om Karin Jihdes tankar kring att leva kvar i den första relationen till sjukdomen fick jag en liten uppenbarelse, en förklaring till hur det kan komma sig att jag som egentligen är en grubblande och orolig personlighet med anlag för depression, ändå kan ta så ”lätt” på Samuels sjukdom. Jag är övertygad om att det handlar om att vi fick en så odramatisk start på vår diabetesresa. Det var ingen chock, vi var förberedda, vi visste att inget vi gjorde eller inte gjorde kunde påverka utvecklingen. Självklart var vi ledsna över att sjukdomen hunnit ifatt Samuel och framför allt var det ju tufft att behöva sticka honom. Men det gick över snabbt, han fann sig snabbt i detta därför att även han var förberedd. Det var en lugn debut även för honom. Jag har många gånger talat och skrivit om hur viktigt det var för oss, och att jag önskar att det kunde få vara så för fler familjer. Tack vare Karin och Peter Jihde förstår jag nu ännu mer av detta, att det inte enbart handlar om hur vi hanterade debuten utan också om hur vi hanterar sjukdomen idag.

Restaurang Lilla pippin

Häromdagen såg jag att det var en massa domherrar hos grannarna. De är ju så himla fina! Domherrarna alltså, inte grannarna. Eller, jo, de är ju fina människor som matar fåglarna och så. Jag vill också mata fåglar men det har inte blivit av på många år. Men domherrarna avgjorde saken. Jag vill sitta vid köksbordet och se domherrarna äta utanför och när man har bristande impulskontroll kan man gå från tanke till handling på nolltid. Så jag åkte till Rusta där det var rea och trängdes med alla pensionärerna. Fyllde bilen med fröer och talgbollar och diverse utfodringsanordningar. Idag skred jag till verket och öppnade min fågelrestaurang.

Olika typer av fågelmat upphängda på stolpe.

Nu är det bara att invänta domherrarna men jag är rädd att grannen har en mer tilltalande meny. När jag hade arrangerat allt hann jag inte ens runt husknuten innan blåmesar och talgoxar var på plats och inspekterade det hela. Sen drog de. Men hallå? Duger inte mina fröer och talgbollar? Var det fel på serveringen? Inte en näbb i sikte på hela eftermiddagen – än mindre ett rött domherrebröst. Jag är kränkt.

Nu fattas bara att hjortarna och rådjuren kommer och lapar i sig maten. Vi får väl se om det är något kvar imorgon. Men då jädrar, det är nog att de invaderar trädgården så att man inte kan gå ut barfota på sommaren utan att riskera obehagliga överraskningar – jag tänker inte göda dem med fågelfrö! Då blir jag tvungen att flytta in hela inrättningen i ett buskage där våra fyrfota vänner inte kommer åt godsakerna. Det tilltalar säkert fåglarna mer – men då får jag ju inte se dem och det var ju det som var hela poängen. Egoist? Javisst.

Mamma scan

StreckkodsläsareIdag hade jag ett ärende in till Linköping och då brukar jag alltid passa på att handla på Ica Signalen i Ekholmen på väg hem. Handlade mycket där när jag arbetade i den delen av stan, och nu känns det lite som lyx att handla där. Vi har en jättebra Ica-butik i Åtvidaberg (och bättre kommer den att bli nu när man bygger ut) men på Signalen finns lite mer att välja på, en del större förpackningar, och på vissa grejer är det bättre priser. Men framför allt har de självscanning. Allvarligt talat så måste självscanningen vara det bästa som hänt sen Hedenhös! Jag älskar det! Inte nog med att asociala människor som jag slipper säga något fånigt i kassan (jaha, det var värst vad kallt det har blivit)  jag kan  också packa varorna precis som jag vill ha dem. Det gör jag i och för sig i andra affärer också men det är inte helt enkelt när det är stressigt och man ska få i ett berg med varor i rätt kassar och i rätt ordning. Med självscanning och packande i lugn och ro blir det perfekt. Tumme upp för det.

 

Lagförslag för folkhälsan

Hallå riksdagen! Jag vill lämna in ett medborgarförslag om en ny lagstiftning. Jag vill att det ska vara helt förbjudet för skolorna att lägga studiedagar i samband med redan långa lov. För folkhälsans skull.

Så här är det. Studiedagar är ju en liten trevlig företeelse i skolan. Plötsligt kommer det en ledig dag mitt i terminen. Ja, den kan komma väldigt plötsligt när förvirrade mamman inte lusläst hela bibban med papper man får hem vid läsårets början. Men i alla fall. Det brukar vara en fiffig dag att ta med sig ungarna och köpa kläder inför nästa årstid. Så äter man på multinationell hamburgerrestaurang och åker hem. Alla glada. När studiedagarna ligger så där härligt spontant utspridda under läsåret brukar det gå bra för många (absolut inte alla, jag vet, men många) föräldrar att i god tid ansöka om semester eller ta ut kompledigt eller nåt sånt. De lite större barnen kan vara hemma själva och ha en lugn dag som lite extra lyx. Bra med vila – det är ju mycket läxor även i de lägre årskurserna. Fiffigt. Och lärarna får en dag med påfyllning, inspiration och lite nya tankar. Också ett avbrott även om de inte är lediga.

Bild på kalenderMen i vår kommun läggs studiedagarna väldigt ofta i samband med loven. Till exempel fredagen innan höstlovet, eller som nu, den första dagen efter jullovet. Hmm. Hur tänkte ni där? Jo, för en del är det säkert välkommet med ett extra långt lov. Men för andra blir det rätt jobbigt. Dels för att man missar den där chansen till lite återhämtning under terminen som verkligen kan behövas under vintern fram till sportlovet. Dels för att man kanske redan har ansträngt sig för att få ihop ledighet eller på annat sätt lösa familjesituationen under lovet och då kanske det inte går att vara ledig en extra dag.

Men framför allt, just nu alltså. För oss som inte bara alltigenom älskar att vara hemma och myyysa med barnen och ordna skojiga aktiviteter och pyssla och bara ha det jättejättehärligt tillsammans så är det ju öken. Här har vi skavt och gnagt och gnisslat mot varandra sedan den 19 december. Varje extra dag är ett hot mot min mentala hälsa och en risk att jag dänger makaronkastrullen i huvudet på någon av ungarna. (Vilket jag aldrig skulle göra naturligtvis, det var mer en bild för det hela.) Tack och lov är ju mina kids väldigt självgående nuförtiden men idag har jag känt hur jag kastades tillbaka i tiden till zombietillståndet när de var mindre.

Den yngste är ju värre än aracuan i Kalle Anka på julafton. Nu har han slutat pladdra om julklappar (en tillfällig frist i två månader) och maler istället på om vad han ska ha i födelsedagspresent om drygt en månad. Och när jag säger att vi kanske inte kan köpa allt blir han sur och arg och beter sig värre än Donald Trump.  Så idag skulle jag hjälpa honom att bygga ut bilbanan. Jag slet och svettades i en och en halv timma med att Kvinna som skriker, omgiven av eldförsöka få ihop skiten men det var ju omöjligt att få ihop precis rätt sorts kurvor. Och under tiden pladdrar han på. Tjattrar. Som en hackspett rakt i hjärnan. Och när jag svär och svettas och känner att hela dagen har gått ifrån mig så kommer han med fyra banbitar och säger ”Du kanske behöver de här.” Skjut mig! Då, just då, hade jag lust att gå ner till kommunhuset och strypa den som är skyldig till att det var studiedag idag. Den lille ligisten (sonen alltså, inte tjänstemannen på kommunen) har hela eftermiddagen suttit på fyra kurvor av precis den sort jag behövde! Jädra unge. Det är då tur att han är så vansinnigt underbar för annars hade jag sålt honom på Blocket för längesen.